The Shape of Water

Filmen:
I en topphemlig, underjordisk militärbas i Baltimore döljer regeringen en hemlighet som kan vända upp och ner på allt man vet om naturens lagar - Michael Shannons hårding till överste har nämligen lyckats komma åt en gudalik undervattenvarelse, som kan hjälpa den amerikanska regeringen komma ikapp ryssarna under det kalla kriget. Det är dock inte alla som ser odjuret på samma sätt; en städerska vid namn Elisa, som jobbar i samma anläggning, får nys om denna amfibie och tar kontakt med den. Bandet mellan den mänskliga och övernaturliga världen växer sig snabbt romantiskt och erotiskt, men när översten vädrar något "fishy" måste hon ta ett ödesdigert beslut som kan förändra hennes och varelsens liv för alltid.

Det är lätt att förföras av del Toros drömska, mörka värld och det är lika lätt att falla för filmens egensinniga filmhjältinna. Tidigt in i filmen får vi lära känna Sally Hawkins stumma städerska med tjusigt bildspråk och en tydlig passion för klassisk filmberättande, där hon ständigt drömmer sig bort till musikalernas och filmäventyrens ouppnåeliga värld när hon inte skurar blod från laboratoriegolven eller lever i ensamhet. Efter väldigt andefattiga försök som Crimson Peak, Pacific Rim och Hellboy 2: The Golden Army känns det som att regissören äntligen har hittat tillbaka till sin fantasymojo från Pan's Labyrinth, som här leker med skräckelementen från B-klassiker som Creature from the Black Lagoon och de romantiska inslagen från den svunna Hollywood-eran. Tillsammans med en sällsam klippning och Alexandre Desplats sagolika musik är The Shape of Water som en dans under vatten, som fullständigt flödar av kärlek till den vita dukens 40-tals magi.

Dessvärre tycker jag inte att det aldrig blir sådär djupt förtrollande och uppslukande som jag hade hoppats på, i alla fall på ett känslomässigt plan. Det kanske har att göra med hur simpel historien är i grunden och hur förutsägbar majoriteten av händelsesekvenserna är. Man får en god aning om hur det mesta kommer att falla på plats mot slutet och det blir svårt att verkligen beröras av denna omöjliga kärlek, även om den såklart är filmens charmigaste behållning. För att vara en stilsäker och fantasifull film är dock historien i sig inte särskilt kreativ och det finns flera partier där man väntar på att något riktigt spännande ska hända.

Jag gillar som sagt att mycket förklaras utan att knysta ett enda ord och hur inlevelsefull del Toros regniga värld är, men det krävs lite mer än bara en uppenbar kärlek till det gamla goda filmmelodramat för att engagera emotionellt och jag hade exempelvis önskat mig lite mer nyanser vad gäller människans relation till naturen och det mystiska. Kanske hade filmen vunnit på ett starkare fokus på filmens hjältinna och trimmat bort lite av de mer pålagda sidohistorierna, såsom gaygrannens (Richard Jenkins) fika-romans och arbetslöshet. Visst behandlar filmen utanförskapet i USA och de fördomar som än idag florerar i samhället, men jag hade föredragit att bli mer involverad i Elisas liv, i hennes mystiska begär att vara nära den här märkliga vattenguden.

I slutändan känns The Shape of Water som en typisk Oscarsfilm som man mer eller mindre glömmer bort efter att all publicitet lagt sig något, vilket verkar vara fallet med många Bästa Film-vinnare, och som man beundrar mer än man älskar. Filmestetiken är såklart sanslöst snygg, stämningen är på topp, skådespelarna gör alla ett bra jobb (inklusive Doug Jones under fjällhuden) och effektarbetet är strålande rakt igenom, men samtidigt är filmen mest vacker på ytan och det känns som att det finns lite väl många gränser för fantasin och hade önskat mig en lite större dos av den där mörka mystiken bakom varelsens havsdjupa ögon och som ju ruggar bakom den där spanska Oscarsbelönade hjässan.

Bilden:
Visuellt sett är filmen en riktig njutning att titta och man slås konstant av hur vackra kontrasterna i filmens sagolika ljussättning är, där laboratoriemörkret erbjuder finfin svärta, keylime-grönskan är som godis för ögonen och de gyllene kvällslamporna smeker vardagsrummet. Scenen där badrummet fylls med vatten och sekvensen där varelsen letar sig in i en mörk biograf har ett romantiskt lyster ser i synnerhet bra ut och även de regnigare delarna imponerar. Värmen från den mänskliga huden mot varelsens glansiga yttre ger filmen en väldigt mänsklig hetta, medan den turkosa kylan från de metalliska tunnlarna ger filmen en spännande inblick om människans mekaniska mörker.

Filmen har bildformatet 1.85:1

Ljudet:
Regnet smattrar skönt, sagomusiken fullkomligt hypnotiserar filmtittaren och dialogen hörs väldigt tydligt i denna fina DTS-HD MA 5.1-mix. Ljudet känns mjukt under det dova, drömska vattnet och den romantiska tystnaden rymmer många detaljer från exempelvis en närliggande biograf, medan mer hårdhänta och våldsamma scener krossar och plaskar verkligen till i sin brutalitet. Ljudmässigt känner man av en längtande ensamhet som fylls av livfulla, stämningsfulla och bubblande bakgrundsljud.

Extramaterialet:
Den svenska utgåvan rymmer gott om bakom kulisserna-klipp från skapandet av filmen. Korta minidokumentärer som Anatomy of a Scene: Prologue, Anatomy of a Scene: The Dance och Shaping the Waves: A Conversation with James Jean ger hastiga inblickar i filmproduktionen, medan längre inslag som en Q&A med del Toro och ett cirka 30 minuter långt inslag kallat A Fairytale for Troubled Times som går djupare in i berättelsen. I övrigt finns det ett par olika Shape of Water-trailers i extramaterialet, men tyvärr finns det inget kommentarspår som ju är så ovärderligt för filmtokar.