Deadwood - säsong 2

Någon har sagt att dessa manus är verk av personer med Tourettes störande dotterdiagnos Koprolali. Det vill säga människor med ofrvilliga utbrott av opassande anmärkningar med övervikt på könsorgan och avföring. Kan vara så, för bättre går det inte att beskriva invånarna i guldvaskarstaden Deadwood.

Säsong ett inleddes med en hårdhudad westernchock regisserad av mästaren på ghettosagor, Walter Hill. Han är en uttalad diggare av kopojkarnas värld och har gjort åtskilliga räder bland stetsonhattarna i rekvisitaförråden. Först och främst till Wild Bill, The Long riders och Geronimo - förstås - men även för att piffa upp andra filmer (Johnny Handsome och Reggie Hammonds barscen i 48 hours med flera). Deadwood hamnade alltså rätt i plockhandsken och gav honom en Emmy för bästa pilotavsnitt. Sedan har nomineringarna haglat, för även om regissörerna varit många har ingen avvikit från grundkonceptet: blod och död, falna kvinnor, usel sprit, storpolitik i det stora och det lilla kring ett blomstrande samhälle som befinner sig aningen, aningen från anarki. Var man hamnar i hackordningen beror på om man är tyst/stark, stark/verbal och i vilken mån man är plågad av ett samvete. Talträngd dum och svag väntar ett öde som grismat i kinesen Wus hage.

Det här är en mustig soppa och att se den otextad kan vara både på gott och ont. Dialogen är seriens signum och helt unikt konstruerad med ett brett spektra låneord från högdragen english till västvärldens fiffigaste invektiv. Någon slags underlig bakvänd versfot tjänar som grammatik och ibland känns de hetsiga samtalen som en rap-battle från urtiden. Oerhört effektivt när det går fram men ibland kan man finna sig själv med att faktiskt inte förstå ett jota av en hel scen. Problemet i sin tur är att översättningarna inte håller takten och rent faktiskt är helt omöjliga att återge på jämförbar svenska. Jag väljer att se den otextad för att inte tappa fokus på det jag ändå förstår, men det är en smaksak.

Säsong ett avslutades med ett par "nödvändiga" mord. Ett av en så sentimental orsak som humanitära skäl då prästen äntligen fick möta sin skapare. Den nykäre Bullock avsätter på egen hand ortens korrumperade sheriff och tillsätter sig själv med Swearengens godkännande. Jewel tar en vals med Doc Cochran. Trixies ler men stelnar till en smula när hon möter Als blick. Övergången till säsong två går friktionsfritt i det bedrägliga lugnets tecken utan övertydlig cliffhanger.

Det är business as usual Hororna ska hållas i schack men en och annan hoppar över skaklarna, San Fransisco c*cksucker smygintrigerar och Mister Wu sliter sin hästsvans i förtvivlan. Al Swearengen drar i så många tåtar han bara kan men det är många som vill vara med och dela på guldkakorna i Black Hills. Det bestående minnet av första avsnittet är Swearengens uppgörelse med Bullock där de pangar på varandra ordentligt innan de kommer överens om att inte vara överens. Seriens mest svårförklarade dödläge som båda ändå tycks vara nöjd med.

Det vore synd att göra en spoiler för er som ännu inte gjort resan genom dessa tolv nya avsnitt. Men så mycket kan jag säga att som total Deadwoodtorsk står jag som garant för att intensiteten inte mattats och att karaktärerna fortsätter att mogna inom gränserna för vad som är logiskt och trovärdigt. Aldrig förr har jag mött en serie som så totalrealistiskt redogör för, tja, människans fulla potential när det gäller att överleva. Staden har funnits på riktigt, vissa händelser h ar inträffat men återges i varierande grad av historisk korrekthet. Många berättelser är ju också myter eller rena falsarier i form av utspel som gjordes på den här tiden. Intressant är det och för den som vill förkovra sig är bakgrundsmaterialet obegränsat.

Säsong tre är under inspelning och debuten är planerad till juni. Mer socialrealistiskt våld? Antagligen, men knappast upptrappat för då får de skjuta skådespelarna på riktigt.