Serenity

Glöm explosiva biljakter. Glöm perfekt utförda splattereffekter. Glöm gravitationshisnande slagsmålscener. Det absolut vackraste man kan se på film är och förblir när ett rymdskepp flyger i ultrarapid genom ett ekande tyngdlöst universum med en avlägsen planet i bakgrunden. Poesi i rörelse om man så vill. Det dröjer inte många minuter in i sci-fi-actionäventyret Serenity innan just en sådan sekvens inträffar rum och fuktar ens ögon. Det är kaptenen Malcolm som är ute och åker med sin besättning i hopp om att genom bytesaffärer och annan ljusskyggverksamhet kunna livnära sig och sitt crew som blivit mer eller mindre laglösa efter att ha befunnit sig på den förlorande sidan i det galaktiska inbördeskriget som Alliansen gick segrande ur. Med sig ombord är förutom besättningen syskonen Tam med tjejen River i spetsen som med hjälp av sin broder rymt från Alliansen efter att de försökt utnyttja sig av hennes övernaturliga krafter.

Ibland innan jag ska skriva en recension tittar jag snabbt in på IMDB och ser om jag kan hitta någon intressant trivia eller liknande att bjuda på. När jag såg att Serenity hade ett snitt på 8.0 och till och med varit med på listan över de 250 bästa filmerna någonsin var det inte utan att ögonbrynen försvann upp i hårfästet av förvåning. Jag brukar inte bry mig om betygssnittet nämnvärt, ibland får filmer höga betyg för att de helt enkelt är förbaskat bra men ibland finns det även andra anledningar. Utan att vara konspiratorisk lagd kan man nog konstatera att det sistnämnda gäller i fallet Serenity. Eftersom Serenity är en fortsättning på den kultförklarade TV-serien Firefly vars DVD-box sålts i oerhört många exemplar finns det helt enkelt en stor fanskara som tycker Serenity är det största och bästa som hänt mänskligheten sedan hjulet uppfanns. Jag tillhör inte den inre kretsen och har över huvud taget inte sett Firefly, men jag tycker att en film som går upp på bio i stora delar av världen måste kunna bedömas fristående och fungera utan att man sett TV-serien. Det gör inte Serenity, i alla fall inte fullt ut.

Jag tappar bort mig lite redan i filmens inledande minuter eftersom jag inte känner till något om den där synska flickan River och hennes bror och hur hon utvecklat sin övernaturliga förmåga. Alla Firefly-älskare vet säkert allt om besättningens bakgrund men jag vet ingenting och jag får inte reda på något heller vilket blir en belastning eftersom det blir svårt att engagera sig i karaktärerna. Visserligen kan jag uppskatta miljöerna och River är cool när hon slåss och håller inte på med mjäkiga one-liners eller har ansträngd glimt i ögat som många av hennes kvinnliga kick-ass kollegor på film brukar ha (undantag Milla Jovovich). Men manusmässigt känns Serenity som om att det skulle kunna vara hämtat från omslaget på vilket mjölkpaket som helst, förslagsvis lättmjölk eftersom det känns så pass tunt som det gör.

Jag tror mig veta hur Firefly-fansen känner inför Serenity. Jag var nämligen i precis samma situation när David Lynchs filmatisering av TV-serien Twin Peaks kom ut; Fire walk with me. Fastän filmen sågades sönder och samman uppskattade jag den just därför att jag sett Twin Peaks och förstod alla referenser och kände alla karaktärer. Men en film måste bedömas för vad den är och Serenity är lättsam underhållning för stunden och inte mycket mer. Och definitivt inte en av de 250 bästa filmerna någonsin.