Close (Netflix)

Filmen:
Noomi Rapace spelar en ärrad kontraterrorist kallad Sam, som får i uppdrag att agera livvakt åt en snuskigt rik tonårstjej som precis ärvt sin fars förmögenhet. Men som väntat verkar en okänd organisation vilja ha en del av den kakan och Rapace måste skydda arvetageskan från en mordisk konspiration. Close är den typen av film som man redan har sett många gånger förr tack vare sina tydliga Taken- och Bourne-influenser, men i betydligt mer lättsmält och mildare format.

Premissen är en till en början hyggligt engagerande. Det är klyschigt, men också rak på sak och Rapaces insats lyfter filmen en hel del med sitt tysta psyke och sin vakande beredskap på det värsta. Rapace lyckas väl med att vara sårbar, tuff och mänsklig på samma gång och hennes mystik gör henne fängslande och intressant. Men snart visar det sig att hennes insats inte räcker för att lyfta resten av filmen från att kännas platt och sömnig.

I den här typen av kidnappnings/hämndfilm är actionscenerna den stora behållningen, men spänningen uteblir snabbt på grund av sölig sammansättning och märklig klippning. Fightscener går från att vara intensiva till fult fotograferade och andefattigt koreograferade sekvenser som saknar gnista och driv. När inte datoranimerade fiskstim och lägligt långsamma husbefästning tråkar ut, visar sig även själva konspirationshandlingen gå på tomgång.

Det hjälper inte heller att filmen tycks sakna en tillfredsställande mellanakt, där filmen tycks sluta när den precis har börjat. Det som dock punkterar en annars hyfsad premiss är en dramabomb som slängs in från ingenstans för att ytterligare förmänskliga den fåordiga Rapace, men som inte behövdes överhuvudtaget. Det förbilligar bara relationen till den rika tonåringen. Det är synd att man i slutändan dras med tramsiga replikväxlingar om att Rapace stänger folk ute från sitt liv, för de kanske bästa scenerna i filmen är de tystare och mer personliga scenerna som inte behövde säga ett knyst för att vara dramatiska.