The Mule

Filmen:
Efter halvdana filmer som American Sniper och risiga rullar som 15:17 To Paris fanns det viss tveksamhet för Clint Eastwoods filmskaparförmågor, vars filmproduktioner har blivit alltmer ojämna med åren. Tacksamt nog finns det ännu lite krut i gamle Eastwood i The Mule, som här gör en stor comeback i liten skala - både framför och bakom kameran. Eastwoods bräcklighet syns inte bara fysiskt, utan är också något den 89-årige legenden också framför med en naturlig karisma i den verklighetsbaserade historien om en krigsveteran som blir knarkkurir. Men som väntat tar den gamle packåsnan sig vatten över huvudet och ett par agenter (spelade av Bradley Cooper och Michael Pena) börjar jaga rätt på den nya kartell-favoriten "Tata".

The Mule är inte direkt en bombastisk och hemskt spännande film och har egentligen aldrig varit Eastwoods stil. Det är en snarare en förbluffande enkel historia om att ta vara på de mindre stunderna i livet, men också om att hitta en balans i sitt liv för att få ut det allra bästa. För huvudpersonens del handlar det mestadels om att göra det rätta mot ålderns höst och återförenas med den familj som sedan länge förkastat honom för sin försumlighet. Just familjebiten är dock en av filmens sämre delar, som med sitt usla skådespel (i synnerhet från barnbarnet) och tunna karaktäriseringar enbart synliggör hur klyschiga filmens konflikter egentligen är. Dialogen är dessutom så beroende av tung exposition att många av dessa scener tappar trovärdigheten och faller mestadels platt.

Jag kan också tycka att scenerna med Pena, Cooper och Laurence Fishburne blir löjligt repetitiva ("Make some busts!", "We want results!") och känns mest som utfyllnadsscener för att variera den tunna strukturen. Jag är också något besviken över hur snöpligt och korthugget slutet är i sin helhet. Hela sista akten bara rinner bort i en märkligt klippt slutsekvens som proppas av tjatiga moralkakor, där vissa trådar mest hänger löst och visar mest hur tunn manuset är till ytan. Dessutom känns den där vänskapen som gamlingen knyter med kartellens högerhand mest larvig och leder dessutom ingenstans. Detta är synd med tanke på hur mycket spänningspotential det finns i handlingen.

Ändå anser jag att Eastwoods tålmodiga berättande, snygga foto och raspiga skådespelarinsats bär upp filmens svagheter på sina sköra axlar, där hans smärta och glädje lyckas stråla ut från de där kisande gubbögonen utan att snubbla över den bitvis töntiga dialogen. Karaktären är lätt att tycka om tack vare sina old school-manér (även om Eastwood kanske trycker på generationsskillnaden lite väl mycket) och jag gillar också den överraskande lättsamma tonen, som bjuder på flera kul bilförarscener. Med andra ord vinner filmen på sin enkelhet och även om filmen inte når upp till sin fulla potential är The Mule ett lättsmält litet äventyr som kan mätta fansen som vill ha något åt Gran Torino-hållet.

Bilden:
Bilden fångar upp flera nyanser av grått i en pastellblek, men skarp presentation som fångar färgkontrasterna mellan gubbens grönskande trädgård och de dammiga motorvägarna. Framförallt är detaljerna hos Eastwoods rynkiga ansikte och fuktpärlor på de brandgula blommorna väldigt effektiva i filmens snygga foto. Filmen har bildformatet 2.4:1

Ljudet:
Styrkan i The Mules soundtrack är hur väl tystnaden fångas upp i ett mättat DTS-HD MA-spår. Dialogerna i alla dess former är skarpa och behåller en fin balans med filmens sparsmakade ljudeffekter i övrigt. När ljudeffekter väl trappas upp hörs det också klart och tydligt. Inte mycket att klaga på, alltså.

Extramaterialet:
Bonusmaterialet i den svenska bluray-utgåvan är tyvärr något klent, som består av ett 10 minuter långt inslag som behandlar Eastwoods återkomst framför kameran och en musikvideo till Toby Keiths finstämda "Don't Let the Old Man In". Det är dock kul att höra Clint Eastwoods kommenterar om sitt filmskapande och även kommenterar från exempelvis manusförfattare, skådespelarna och annat folk från produktionsteamet.