Total Recall (2012)

Filmen:
Douglas är en till synes helt vanlig snubbe, om än med lite mer markanta ögonbryn än normalt. Varje dag pendlar han mellan sitt skitjobb i United Federation of Britain och sin sunkiga lya en förortskoloni på andra sidan jorden. En dag fastnar han för en annons från Rekall - ett företag vars specialitet är att programmera in uppdiktade minnen i uttråkade hjärnor. Douglas beslutar sig för att berika sitt sinne med lite fräna agent-flashbacks, men när han pluggas in till Rekalls dator så går någonting väldigt fel. En insatsstyrka sparkar in dörren och viftar med hela arsenalen i nyllet på honom - och han reagerar instinktivt...

Total Recall är en re-make av Paul Verhoevens kultklassiska 90-talsfilm med samma namn och de båda baseras på en novell av den småparanoida Sci-fi författaren Philip K. Dick. Till skillnad från föregångaren innefattar inte nyinspelningen någon Mars-resa. Sannolikt för att det efter senare års Nasa-expeditioner kommit till allmänhetens kännedom att Mars är jättetråkig (jag personligen är innerligt besviken på både Mars och rymden). Hur som helst, något ljushuvud fick av okänd anledning för sig att det fanns mer att hämta i storyn och Underworld-regissören Len Wiesman ansågs vara mannen som kunde mjölka ur det sista ur konceptet.

I rollen som knegaren och våldsförespråkaren Douglas Quaid castades den alltid lika bakfulla Colin Farrell, och rollen som hans kvinnliga antagonist gick till regissörens fru; Kate Beckinsale. Douglas flickvän och tillika så motståndsrörelsens hängivna frihetskämpe, spelas av den nyblivna fröken Jessica Timberlake, även om hon besitter en betydligt blygsammare kroppsbehåring än den gängse aktivisten. Vi får också se John Cho, Bryan Cranston, Bill Nighy, en herrans massa likadana robotar och framför allt - den oförglömliga framtidskurtisanen med tre spenar.

Total Recall erbjuder ett sjuhelsikes tempo. Faktum är att filmen inte innehåller en lugn stund. Äventyret utspelar sig i en snyggt uppbyggd dystopisk värld, som inte helt osökt för tankarna tillbaks till åren som gick förlorade till rollspelet Mutant i mitt stökiga pojkrum. Skyskraporna tornar upp sig som mörka siluetter och överallt pumpar ultraexponerande reklamskyltar ut sina budskap och sprider ljus över det virrvarr av människor som lever sina liv i denna deprimerande värld. Riktigt coolt, men personligen är jag övertygad om att Hanna-Barberas "The Jetsons" ger en mer korrekt bild av vad som väntar oss i framtiden.

Tempot är som sagt högt. Lite för högt. Eller på tok för högt. I kombination med de ganska enformiga actionsekvenserna så blir effekten tyvärr tristess, ironiskt nog. Jag känner mig avtrubbad redan efter en halvtimme. Det som utspelar sig mellan allt pangande och karatesparkande framstår som lågprioriterat och man kan inte utläsa något som helst djup eller engagemang i varken storyn eller skådespelarnas insatser. När man sitter i soffan och gäspar till en hisnande biljakt och ställer sig fullkomligt likgiltig, då har det definitivt lagts för mycket tid på action och för lite djup i handlingen och i filmens karaktärer.

Total Recall är vad man skulle kunna kalla för en onödig film. Fullkomligt onödig film. Utgår man från föregångaren så tillför den absolut noll - inget - nada till det redan klockrena konceptet. 90-talsfilmen signerad Paul Verhoeven var inget mästerverk, men lyckades väldigt väl med att skapa spänning, djup och hela tiden lura publiken med snygga vändningar och en härlig ton. Den här filmen duger möjligtvis till att ackompanjera de inhyrda gråterskorna på min begravning. Vad som däremot drar upp betyget är dom genomarbetade miljöerna som tåls att beundra en stund.

Bilden:
Visuellt sett så är Total Recall riktigt grym. Skärpan är rakt igenom svinbra. Det är nästan så att man kan följa exakt hur bakfull Colin Farrell egentligen är inför varje enskild inspelningsdag genom att tyda intensiteten av blodkärlen i hans ögonvitor. Den artificiellt konstruerade världen är tacksam att återge i Blu-ray imponerar stort genom hela filmen. Det enda jag egentligen har att anmärka på är att man har en tendens att allt för ofta dra ut ljuskällor så att dom reflekteras över hela skärmen. Det kan vara en smaksak, men tekniken har används så frikostigt att det blir rätt störande. Kalaset presenteras i formatet 2.40:1

Ljudet:
Ljudupplevelsen är en fröjd för hemmabiofantastens små öron. Dolby TrueHD 5.1-mixen står för en solid ljudleverans som står sig genom hela filmen. Surroundeffekterna gör sig ständigt påminda och fyller hela rummet med behagliga framtids-fightingljud. Skottsalvor och plötsliga ljudeffekter ligger dock lite väl lågmält i förhållande till filmmusiken för att man ska få den ultimata actionupplevelsen. Men i det stora hela är det en välgjord ljudmix som vi får ta del av och den gör verkligen skäl för sina höga poäng.

Extramaterialet:
Här är utbudet omfattande. Man erbjuds möjligheten att se filmen med kommentarer från Len Wiseman samt en längre version som inkluderar bortklippta scener och ett alternativt slut. En drös minidokumentärer finns intryckta på en separat disk; Science Fiction vs. Science Fact, Designing The Fall samt lite bloopers och tabbar. Vi får också två olika dokumentärer som fördjupar sig actionscenerna. Extramaterialet omfattar i princip allt som rör produktionen och sträcker sig över 90 minuter. Mastigt, men obegränsade möjligheter till insikt i äventyret. Precis så här borde det alltid se ut. Föredömligt!