Hit and Run

Filmen:
Charlie Bronson, döpt efter en våldsrabiat fånge som döpts efter en skådespelare, bor i en liten småstadshåla tillsammans med flickvännen Annie. När Annie erbjuds ett nytt jobb i Los Angeles så uppdagas det att Charlie är föremål för ett vittnesskyddsprogram och riskerar kompanistryk av hämndlystna gangsters om han någonsin sätter sin fot där igen. I kärlekens namn bortser han villigt från risken och styr kosan mot storstan.

Vad han inte vet är att flickvännens svartsjuka ex-pojkvän förvarnar Charlies antagonister om återkomsten och dom sätter gladeligen upp en smärtsam välkomstkommitté. Tillsammans med sin flickvän, hennes ex och en tok-rolig US Marshal i släptåg, så rattar han sin trimmade muskelbil mot sitt öde...

Hit and Run är som sagt förvånansvärt underhållande. Därmed inte sagt att den på något vis skulle vara jättebra eller svinkul - för det är den alltså inte! Däremot hade man förväntat sig så otroligt mycket mindre av en film med så B-filmsbetonad titel och med en ynklig budget på två miljoner dollar. Dax Sheppards egna maskinpark fick stå till grund för filmens vrålåk och skådespelarna rekryterades ur den närmsta bekantskapskretsen.

Frugan Kristen Bell fick dela huvudrollen, bästa kompisen Bradley Coopers ställde upp som filmskurk för ett kompispris och den gamla vännen Tom Arnold spelar filmens clown. Som väntat så verkar dessvärre skådespelarnas prestationer gå stick i stäv med lönecheckens omfattning. Bradley Cooper gör sin mest förvirrade rolltolkning någonsin i den omöjliga rollen som Jamie Kennedy-klonad skurk.

För att inte tala om Tom Arnold. Jag struntar i om han ställde upp gratis, eller om det är synd om honom för att han levt i ett drogmissbruk som kulminerade i ett sånt självförakt att han gifte sig med Rosanne Barr (och öppnade ett smörgåsfik med henne som hon förmodligen ätit i konkurs vid det här laget), han spelar över så att det sjunger om det. Värre än en sån där försupen cirkusclown som egentligen avskyr barn och efter upprepade repressalier fått besöksförbud mot dom ungerska akrobaterna.

Dax Shepard regisserar själv sitt alster vid sidan av David Palmer som även regisserade Dex förra manus - Brother's Justice. Och det är ganska så exakt så långt tillbaks som Palmers regissörskarriär sträcker sig. Hit and Run regisserades ungefär som om någon nålat fast en övningskörningsskylt i arslet på honom. Tempot är alldeles lagom och med största säkerhetstänk rattar han produktionen som en sån där fegis som vet vad vägskyltarna betyder och kollar i dödavinkeln. Men hans största problem är att han saknar den nödvändiga fingertoppskänslan som skiljer agnarna från betet när det kommer till att förmedla komik. Flera skämt passerar tyvärr obemärkt utan att varken Shepard eller Palmer lyckats göra dom rättvisa.

Men vad som ändå gör Hit and Run sevärd är att den kommer med en skön känsla. En småkul och lättsam inde-actionkomedi som kanske inte gör det värt att ledigt från jobbet och samla släkten för att avnjuta under ritualliknande förhållanden. Men definitivt ett värdigt tidsfördriv när det inte går något bättre på tv mellan Family Guy och Cops.

Bilden:
Bilden är högst medelmåttig. Jag har sett värre och definitivt bättre. Skärpan är okej, men inte så detaljrik som man skulle kunna önska. Färgåtergivningen pendlar mellan att vara allt för intensiv till att vara grådaskig. Problemet yppar sig som mest i hudtonerna då skådespelarna ena sekunden ser smutsiga ut, för att nästa sekund anta en härligt sund finsk-blekhet som undertecknad själv. Hit and Run visas i formatet 2.35:1.

Ljudet:
Ljudspåret är bra. DTS-HD 5.1 Master Audio-mixen står för en omvälvande ljudupplevelse. Dialogerna löper klart och välbalanserat, men trumfkortet är onekligen biljakterna. Bra krut i motorljuden och snyggt mixade kanaler så att ljudet rör sig runt i rummet när muskelbilarna svischar förbi. Miljöljuden är dessvärre inte bland de bästa på marknaden och det blir ibland uppenbart att det är en och samma femsekunders-slinga som loopas om och om igen.

Förövrigt så är soundtracket ett av dom mest identitetslösa och förvirrande i mannaminne. Ytterst beklagligt då det ryktas att Dax Shepard brände halva budgeten (en miljon dollar!?) på musikrättigheterna. Pucko.

Extramaterialet:
Nada, nope, nej, icke...