Filmen:
Den unga fysikern Lucy funderar på att avsluta saker och ting får vi veta i filmens inledning. Mer specifikt: hon vill göra slut med sin kille Jake, men trots hennes tvivel följer hon fortfarande med honom för att träffa hans föräldrar. Det obligatoriska föräldramötet blir dock betydligt mer än bara pinsamt. Snart visar det sig att Lucy egentligen heter Louisa och är egentligen konstnär. Dessutom agerar Louisa mer som Jake än Jake själv, vi hamnar i en slags musikalvärld, en fet skolvaktmästare blandas in i mixen, människor åldras dramatisk på ett par minuter och den existentiella ångesten befinner sig i en bristningsgräns. Louisa/Lucy funderar på att avsluta saker och ting. Men vad är det hon egentligen försöker avsluta?
Är det en universitetsstudents feberdröm vi bevittnar? Har vi hamnat i en annan dimension? Följer vi ett flöde av tankar och idéer som flyter samman i ett och samma ögonblick? Charlie Kaufman är inte direkt den som räds att utforska det mänskliga psyket och märkliga premisser på de mest icke-traditionella visen; detta är något filmskaparen vältrar sig i denna gång. Jag gillar framförallt hur historien bara förlorar sig i sin egna drömska (eller snarare mardrömslika logik) redan i filmens första minuter, där huvudpersonen aldrig behöver kommunicera för tittaren att något mycket märkligt är på gång. Vi behöver bara känna obehaget, den märkliga stämningen, lyssna efter universums viskningar, bevittna hur världen sakta men säkert raserar. Det är bisarrt och ordentligt obekvämt att hänga med i den besatthet som genomsyrar intrigen, det är en engagerande utmaning att sätta ihop det krångliga pusslet.
Mot filmens mittparti finns det dock en risk för tittarna att tröttna på allt ofiltrerat nonsens som flyger ut ur karaktärernas munnar. Det finns i synnerhet en långdragen scen i bilen där Lucy (eller är det Louisa?) plötsligt förvandlas till en pladdrande filmkritiker, där man som tittare mest undrar när filmen ska hitta någon mening igen. Detta gör I'm Thinking of Ending Things lika frustrerande som fascinerande, men orkar man sätta på sig säkerhetsbältet igen anser jag att man kommer belönas med ett ordentligt omskakande slut som vägrar köra ner svaren i halsen på tittarna - på något mirakulöst sätt lyckas Kaufman kittla tittarens känslor i sitt nihilistiska vakuum, blanda det hoppfulla med det förkrossande deprimerande faktum att hoppet bara är en mänsklig uppfinning för att slippa grubbla över livets sanna mörker.
Jag har inte läst Iain Reids roman med samma namn, men kan ändå föreställa varför boken fångade Kaufmans visuella fantasi så mycket. Kanske fungerar denna galna tolkning lika bra som facit, då filmen är en äkta "vad i helvete tittar jag på"-upplevelse - på ett härligt surrealistiskt sätt, såklart. Det är definitivt inte en film för alla, särskilt inte tittare som vill ha något mer lättsmält under helgen, men om du trivs med att gräva ner dig i Kaufmans kroniska övertänkande är I'm Thinking of Ending Things en mörk, poetisk upplevelse du sent lär glömma.