United 93

Det var en kontrasternas afton igår kväll. Först asgarv och skrattkramp till ståuppkomikern Pablo Francisco och hans nysläppta DVD "Bits and Pieces", sen tårfyllda ögon och mjölkpaketstjocka ångestklumpar i halsen efter att ha sett United 93. Paul Greengrass kraftfulla drama som berättar historien om det fjärde planet som kapades den 11 september, men som aldrig nådde sitt mål tack vare passagerarna som offrade sina liv för att förstöra kaparnas planer, är en av årets starkaste filmupplevelser.

Medan Oliver Stone oavsiktlig lyckades göra sin 9/11 film World Trade Center till en komedi (en stirrig marinsoldat som går omkring och berättar hur gud valt ut honom till att hjälpa, men som istället för att gå raka vägen till katastrofen avlägger en visit till frisören - är komedi i mina ögon), så lyckas Greengrass fånga upp panik, rädsla och sorg, allt det som torde vara självklara ingredienser i en film som kretsar kring en tragedi av det här slaget.

Man berörs hela tiden och det är inget annat än storartat filmskapande från Greengrass sida. Den skakiga kameratekniken med handkameror skapar en ruggig närvarokänsla, som att man själv befinner sig ombord och genom kameralinsen hjälplöst ser på hur mardrömmen eskalerar. Skådespelarna som mestadels består av relativt okända förmågor stärker trovärdigheten ytterligare. De agerar som vanliga människor och vinner ens sympati direkt. Därför känns det extra hårt att resan bara kan sluta på ett sätt. United 93 är en extremdyster resa på väg mot en hemsk slutdestination.

Men filmen är inte perfekt. Scenerna som utspelar sig utanför planet är egentligen ganska ordinära och småtrista, de skapar heller inga större känslor hos mig som tittare, det känns mest som att se någon amerikansk tv-serie där militärer babblar om "echo charlie alfa" och väntar på besked från överordnade innan de kan gå till väga med saker och ting. Det kanske speglar verkligheten även det, men jämfört med de starka scenerna ur planet bleknar dessa ordentligt och känns snudd på överflödiga.

United 93 rekommenderas ändå till alla som gillar bra film. Det är ingen rulle man slänger på under förfester eller när man vill må bra i allmänhet, det är en film som får en att må riktigt dåligt - vilket i det här fallet är positivt. Mänskliga hemskheter av den här typen ska inte få en att må bra och det är oerhört skönt att Greengrass förstått det. Stark film.

DVD-utgåvan från Universal har förutom bra bild och maffigt ljud rikligt med extramaterial. En 60 minuter lång dokumentär där de anhöriga till passagerarna från United 93 berättar om deras saknad och varför de gav sitt stöd till inspelningen av filmen. Intressant och väldigt gripande dokumentär där många tårar fälls. Kommentarspåret med Greengrass är dock ingen höjdare, han låter ganska trött och intresset i att lyssna falnar snabbt. Det finns också 40 biografier (om passagerarna och besättningen) att läsa på discen.