Män som hatar kvinnor

Jag har tur. Inte sådan där Trisslottstur utan riktig tur. Att få betalt för att skriva om film är så Alexander Lucas-aktigt som det blir. Igår fick jag till exempel se Flickan som lekte med elden pressvisas en månad före biopremiären i september. Och let me tell you, den har allt det som gjorde Män som hatar kvinnor till en mellanmjölkssvensk blockbustersuccé. Och lite till.

När jag såg Män som hatar kvinnor för första gången så var det något motvilligt. Det svenska deckare-dravlet och faktumet att hela svenska Usual suspects-skådisligan var castade borgade inte för någon hit. Å andra sidan hade jag alltid diggat filmen/bokens titel och ryktena om Salanders coolhet hade börjat sprida sig så ett biobesök blev det hur som helst. Och det är lika bra att klargöra läget direkt. Män som hatar kvinnor är en deckare med lite krystade repliker och ett händelseförlopp som inte känns trovärdigt. Däremot så är det en riktigt bra thriller.

Vi får följa vänsterjournalisten Mikael Blomkvist vars karriär och trovärdighet håller på att rämna efter att ha dömts till fängelse för förtal mot en finanshaj. Innan fängelsestraffet träder i kraft blir han kontaktad av en äldre herre i den rika och anrika Vanger-koncernen (en fiktiv variant av Bonnier-koncernen...) som vill att Mikael ska börja jobbs hos honom och gräva i ett 40 år gammalt försvinnande av en kvinnlig släkting. Så det bär ut på landet, till en vinterpinad herrgård där Vanger-familjen har sitt högsäte.

Kvar i Stockholm finns en datahacker med något instabilt psyke och våldsam bakgrund; Lisbet Salander. Hon följer Mikaels arbete genom att hacka sig in i hans dator och mail och blir den första som förstår att det gamla försvinnandet bär en mycket mörkare hemlighet med sig än vad någon annat.

Det är tungt, lite otäckt och fullt med relevanta samhällsaspekter när danske regissören Niels Arden Oplevs tar sig an en av Europas(!) mest lästa böcker i den så kallade Millenium-trilogin. Bokens författare Stieg Larsson var som bekant en mycket påläst man inom såväl nazism, klasshistorik och genusvetenskap och regissören har förvaltat hans arv väl genom ett säkert storyberättande när det kommer till karaktärerna (själva deckarstoryn är som sagt inte speciellt trovärdig såsom genren förskriver...) och de mekanismer som driver oss alla i mer eller mindre skala.

Noomi Rapace är som alla redan halleluja-hojtat magisk som Lisbet Salander med sitt svarta emohår, anorektisk-light och en attityd som skulle bringa arméer på fall. Oerhört skickligt samspelar Rapace och Michael Nyqvist och skapar ett sensitiv men ändå kraftfullt radarpar som jag skulle vilja hävda saknar motstycke i svensk 2000-talsfilm.

Ära den som äras bör brukar man ju säga. I det här fallet innebär det Stieg Larsson för ett fantastiskt bra grundmaterial och kunskaper om mäns våld mot kvinnor, Niels Arden Oplev för bra förvaltning, fotografen för ett snyggt kylslaget foto och Rapace för att hon var född att spela Lisbet Salander. Och jag vill också ha en draktatuering på ryggen! Detta är en rekommendation gott (och ont) folk.