Blu-ray: Easy Rider

Filmen:
Två knarkande gubbar som åker runt på sina motorcyklar i USA och träffar på andra knarkande människor för att filosofera om livet i största allmänhet låter kanske inte i dagens mått mätt som den mest originella handlingen (utan snarare som en typisk roadmovie), men när Easy Rider släpptes för lite drygt 40 år sedan förändrade den filmvärlden. Dennis Hopper och Peter Fonda visade Hollywood och egentligen hela världen att man kunde göra kommersiella storverk även när budgeten inte överskred den hos en lågbudgetfilm. Det enda som behövdes var två gubbar på varsin motorcykel, en hel del knark och frågeställningar om meningen med livet, religion och problemen som rådde i landet.

Man kan förstås ägna en hel recension åt att beskriva hur viktig Easy Rider varit för dagens filmskapare och hur den gick emot vissa normer som ansågs vara heliga i sin strävan efter att skapa en unik upplevelse för tittarna (man improviserade stora delar av manuset, man hyrde in kompisar/annat folk för att sköta kamerorna eftersom både Fonda och Hopper var fulla/drogpåverkade under i princip hela filmen), men istället för att berätta om sånt som du lika gärna kan läsa om på Wikipedia eller se en dokumentär om, så tänkte jag berätta varför jag alltid tyckt att Easy Rider varit en djävulskt överskattad film.

Japp, du läste rätt om det där med överskattad. Jag har aldrig någonsin sett storheten i Dennis Hoppers stilbildande roadmovie - trots otaliga tittar och många diskussioner med vänner och bekanta som försökt sig på att omvända mig. Allt jag ser är en ryckig och stundtals plågsamt tramsig knarkfilm där man gång på gång brister ut i pretentiösa dialoger om hur landet förändrats och hur jakten på frihet och lycka är jobbig att ta sig igenom. Det är lite som att själv vara nykter och lyssna på någon berusad kompis som raljerar om någonting som i hans alkoholpåverkade värld låter som något gud fader himself skulle ha kunnat koka ihop för att berätta för världen. Alla dialoger är inte pretentiösa och olidliga att sitta igenom, men majoriteten av replikerna som yttras i Easy Rider får mig att fingra efter snabbspolningsfunktionen. Kanske effektiva och nyskapande för 40 år sedan, men idag mest bara störande.

Jag har heller aldrig gillat hur man avslutar filmen och om någon skulle be mig nämna tre filmslut som stämmer in på ordet "antiklimax", så skulle jag utan att blinka nämna Easy Rider som en av kandidaterna. Man känner sig blåst på konfekten och förbannad över hur lamt man avslutar det hela. Som ett slag i ansiktet. Utan att spoila för mycket: världens sämsta skådespelare (som inte ens var någon skådespelare, utan en snubbe man hittat i staden intill inspelningsplatsen, vilket märks) riktar en hagelbössa mot Dennis Hopper och i samma veva sjunker humöret i botten.

Men det finns bra saker också. Hopper, Fonda och Jack Nicholson är alla tre riktigt bra i sina roller (om än något för kraftigt nerdrogade/hippieknarkartramsiga i vissa scener) och regin är inget annat än lysande med dem fantastiska motorcykelscenerna där Hopper och Fonda rullar längs vägarna samtidigt som låtarna från det utomjordiskt underbara soundtracket spelas i bakgrunden. Det är i dessa ögonblick som Easy Rider visar sin storhet och på något vis skänker en förklaring till varför folk faktiskt håller den som en av tidernas bästa filmer. Man får njuta av storslagna vyer när motorcyklarna avverkar mil efter mil genom USA och när musiken spelas i samklang med det visuella, så är det tamejfan ren och skär poesi. USA har aldrig någonsin varit vackrare eller mer förtrollande än vad det är från sadlarna på Hoppers och Fondas motorcyklar.

Synd bara att resten av innehållet inte håller samma klass.

Bilden:
Är det verkligen en Blu-rayversion man kollar på? Det känns inte som så och Easy Riders 40 år på nacken blir plågsamt uppenbara i den här transfern som luktar DVD-kvalité å det grövsta. Man har tvättat bort en del smuts och bättrat på färgtonerna en aning, men bilden är fylld till bredden av störande polariseringar som blir som allra tydligast när man kollar på himlen eller bara bakgrunderna i största allmänhet.

Skärpan pendlar mellan att vara okej (DVD-mässigt) och riktigt suddig på sina håll. Färgerna känns rätt så urvattnade trots att man gjort en insats för att bättra på dessa. Djupet är pannkaksplatt och svärtan inte mer än acceptabel. Medioker DVD-kvalité alltså.

Bilden är kodad i AVC MPEG-4 och har formatet 1.85:1.

Ljudet:
Här finns ett Dolby TrueHD 5.1-spår som likt bilden bjuder på DVD-klass rakt igenom. Dialogerna låter burkiga och platta (vilket förstås beror på källmaterialet och att det är svårt att förbättra så pass gammal dialog, men det gör knappast saken bättre), surroundeffekterna oprecisa och svaga, basen används väldigt sällan och ljudbilden är allt annat än levande. Dugligt, men absolut inte mer än så.

Extramaterialet:
Här finns ett kommentarspår med Dennis Hopper som stundtals är oerhört fascinerande att lyssna på med fina anekdoter om och kring inspelningen, men det lider också av många döda stunder där Hopper inte alls säger någonting, bara för att sedan säga någonting igen och i samma veva skrämma livet ur oss när vi liksom glömt bort att vi faktiskt lyssnar på ett kommentarspår. Dokumentären "Shaking the Cage" finns också med på skivan och är en drygt 64 minuter lång inblick i skapandet av filmen med intervjuer från skådespelare och folk ur filmteamet. Det är en intressant och underhållande dokumentär fylld av suveräna berättelser från inspelningen. Som när Fonda berättar om hur han efter att ha åkt omkring på motorcykeln den första dagen av inspelningen inte kunde lyfta sina armar på grund av träningsvärk.