The Uninvited

Det var ett tag sedan det kom någon asiatisk skräckremake nu tycker jag. Ett tag så kom de ju i samma takt som Anna Ankas botoxinjektioner. Men här har vi alltså en jänkar-nyinspelning på A Tale of Two Sisters, en film som mycket väl kan vara den främsta av alla filmerna i det asiatiska skräckundret och det säger en hel del om kvalitet på den rullen. Jag minns när jag såg den på den lokala kulturbiografen för 5-6 år sedan, det är nästan så att jag fortfarande är rädd.

En annan som har anledning att vara rädd är tonårstjejen Anna som precis blivit utskriven från psyket där hon hamnade efter att ha blivit vittne till hur hennes sjuka mamma dog i en brand. Nu 10 månader sedan är det dags att åka hem till sin pappa, systern Alex och pappans nya kvinna Rachel. Det brukar ju inte vara särdeles populärt när ens föräldrar skaffar nya partners, framförallt inte om det som i det här fallet är den kvinna som Anna misstänker har något med olyckan där hennes mamma dog att göra.

Vi har alltså två systrar på ena sidan som misstänker Rachel för mord, vi har Rachel som verkligen börjar ogilla de bägge systrarna och vi har en pappa som helst bara vill ha lugn och ro och att alla ska leka hippies och vara vänner. Sedan har vi så klart lite läskiga spökfenomen också, som att en liten rödhårig störig tjej dyker upp och spökar för Anna lite då och då.

Det koreanska originalet är lite av en arthouse-horror, otroligt genomarbetad i regin och bildspråket och antagligen så nära man kan komma om Bergman och Lynch skulle göra en skräckfilm ihop. The Uninvited är gjord för en lite mer enkelspårig västerländsk publik och man har gett den en amerikansk 13-årsgräns för att försäkra sig om att kidsen ska lägga pengar på den och inte utestänga alltför många potentiella köpare. Med en 13-årsgräns kan ni själva tänka er hur mycket blod och expliciteter som förekommer. Just det, nada.

Nu behöver ju självklart inte en skräckfilm blod för att vara läskig och bra, det var verkligen inte så att originalet genomsyrades av något blodbad. Men remaken är så hiskeligt barnvänlig och tillrättalagd på alla sätt och vis att det nästan blir parodiskt. Man har helt enkelt aldrig haft ambitionen att på något sätt återskapa det som gjorde originalet så bra; karaktärsfördjupning, bildspråk, komplex psykologi och stämning.

Istället blir det en extremt lättuggad spökthriller som kanske lyckas lura någon med sin twist och visst, har man inte sett originalet så kan denna faktiskt vara värd att hyra om man har barn/yngre syskon som vill se något lite läbbigt. Den håller underhållningsvärdet och spänningen hyfsat på topp för en oinvigd. Däremot blir jag inte riktigt klok på skådespelet, David Strathairn (Bourne Ultimatum) som spelar pappan är oerhört tam i sitt agerande och han brukar ju vanligtvis kunna leverera kvalitet. Resten kommer undan med godkänt och det personifierar hela den här upplevelsen. Tam men godkänd, framförallt om man undviker att jämföra med originalet som den är helt hjälplös mot.

Dvd-utgåvan får kvalificeras som okej. Den har bland annat borttagna scener, featurettes och ett alternativt slut som är riktigt dålig.