Drag Me to Hell

För varje film man ser så adderar man en gnutta erfarenhet (läs: slentrian) till sin filmbank. Det innebär att man vid nästa filmtitt behöver en lite högre dos av humor, skräck, kvalitet, spänning eller vad det nu må vara för att få samma kick som man fick av den förra filmtitten. Det är inget som helst märkligt med den tillvänjningsprincipen, det är exakt likadant med droger eller alkohol.

Man måste helt enkelt ha mer nästa gång för att få ut samma effekt och upplevelse. Så regissörer idag har ingen lätt uppgift inte, framförallt inte skräckregissörer som ju är verksamma inom en genre vars anor går tillbaka till 1920-talet. Folk har helt enkelt sett en ofantlig massa skräck och måste erbjudas något utöver det vanliga för att bli riktigt till sig i trasorna.

Sam Raimi är fullt medveten om det och lyckades golva mer eller mindre hela världens samlade recensentkår och skräckälskare på ett sätt som nog inte hänt på 2000-talet sedan Instängd kom. Drag Me to Hell alltså. Jag tycker titeln säger en del; enkelt, rakt på sak och lite primitivt. Dra mig till Helvetet. Yes please men akta så inte tröjärmen går sönder. Men det enkla är som bekant det svåra och de flesta regissörer hade nog kunnat hålla på en hel livstid och försöka få ihop en skräckfilm värdig Drag Me to Hell. För jodå, detta är en sällsynt underhållande åktur och givetvis en rätt samvetslös hyllning till Evil Dead-filmerna.

Christine Brown är en ambitiös blondie som jobbar på en bank och bara väntar på att bli befordrad. För att visa att hon är gjord av rätt chefsmaterial så avvisar hon en hjälpsökande kund lite väl burdust, trist bara att det var en zigenargumma med löständer och massa trolldom i den trasiga rockärmen. Fru Ganush, som hon heter, kastar en förbannelse på Christine Brown som går ut på att hon ska hemsökas, plågas och till slut dras ner och brinna i helvetet. Sweet.

En som inte ger så värst mycket för Fru Ganushs profetior är Christines pojkvän som avfärdar det hela som nonsens. Men snart börjar huset skaka, kastrullerna flyga, verkligheten förvridas och djävulen komma klampandes. Christine har påbörjat sin resa till helvetet.

Och tittaren har påbörjat en sjukt underhållande skräckkomikfärd genom Raimi landskap där det leks med skuggor och mer subtila hjälpmedel för att sedan i nästa sekund låta bilden dränkas i slem och kroppsvätskor. Trots alla gapskratt och äckelsuckar så behåller Raimi greppet om filmen och tappar aldrig fokus från sina karaktärer och den övernaturliga folklorelegend som finns i botten. Att lyckas balansera upp en film mellan skratt och skräck på det sättet är oerhört skickligt och svårbemästrat. Och ändå får han det att se väldigt enkelt ut och jag älskar det självklara sätt som han genomför det på. Drag Me to Hell, det räcker så.

Filmens inramning och skådespel är även det av det enklare slaget vilket jag tycker passar storyn. Och jag är personligen ganska tacksam att vi inte fick se någon mer känd scream-queen i huvudrollen. Vill man ha mer djup i det hela så kan man enkelt förkovra sig i Christines skräckvärld som en referens till hennes skam över sitt bonniga förflutna och en uppgörelse med moraliska snedtramp.

Drag Me to Hell är en Sam Raimi-triumf från början till slut, en Evil Dead för 2000-talet och årets bästa skräckfilm tillsammans med Paranormal Activity. Och filmens bästa scen? Antagligen hela intermezzot i parkeringshuset.

DVD-utgåvan (med lite snygga reliefeffekter på omslaget) bjuder givetvis på den oklippta Director´s cuten. Enda extramaterialet som medföljer är Production Diaries.