Blu-ray: G.I. Joe: The Rise of Cobra

Filmen:
Det har varit ett, ursäkta språket, jävla gnällande om G.I. Joe: The Rise of Cobra - som om folk gått och förväntat sig en tokseriös och Oscarsmaterialdoftande actionrulle. Hallå? Jorden anropar alla dem som överhuvudtaget har lyckats med kunna bli besvikna på en film regisserad av supersopan Stephen Sommers som tidigare besudlat filmvärlden med verk som Van Helsing. Finns ni verkligen på riktigt?

Det är såhär en riktig blockbuster ska se ut. En riktigt fläskig och sanslöst underhållande actionrökare där logik inte existerar och där actionsekvenserna avlöser varandra i ett rasande tempo. G.I. Joe: The Rise of Cobra mjukstartar lite med en tillbakablick från 1600-talets Frankrike där man har en cool scen med en av Destros förfäder innan vi förflyttas tillbaka till nutid där filmen utspelar sig under (rolig grej: efter tillbakablicken visas en undertext med "I en inte allt för avlägsen framtid", så 400 år är alltså inte allt för avlägset?). Där kommer vi i kontakt med träbocken Channing Tatum och plågsamt tråkiga Marlon Wayans (som filmskaparna fått för sig att göra till filmens "roliga" karaktär) i deras tolkningar av soldaterna Duke och Ripcord som får i uppdrag att skydda en vapentransport som i händerna på elakingar kan innebära stora tråkigheter för hela planeten Jorden.

Självklart blir transporten kapad och Duke/Ripcord hamnar i korselden mellan skurkarna med en vansinnigt läcker Sienna Miller i korpsvart hår och hjältarna G.I. Joe med bland andra rödtoppen Scarlett och världens häftigaste ninja (Snake Eyes, dock med bedrövligt fånig gummimun på sin ansiktsmask). Folk dör och när skurkarna flyr platsen hänger Duke/Ripcord med Joe:arna för att sedan ansluta sig till deras enhet och ägna resten av filmen åt att jaga rätt på elakingarna. Det är den gamla vanliga visan om världsherravälde, storhetsvansinne och mastiga skurkrepliker kontra obligatorisk romans mellan hjältarna och en hel del trutsmisk längs vägen till eftertexterna.

G.I. Joe: The Rise of Cobra känns som en återgång till gamla skolans lättsamma actionfilmer med James Bondfilmerna som en av dem största inspirationskällorna. Här finns massvis av lustiga gadgets som karaktärerna använder sig av och heltokig vetenskap som inte helt sällan saknar verklighetsförankring, men fortfarande roar något djävulskt. Man åker Jet packs, skjuter med pickadoller som filmar sitt tilltänkta offer och sedan kan kalkylera ut kulbanan för att träffa mitt i prick som en slags målsökande projektil, nyttjar osynlighetskamouflage som filmar bakgrunden där man befinner sig och sedan projicerar den som en slags kurragömmafilt på personen som bär kamouflaget. Ett frossande i roliga gadgets som kommer att få prylkåta att skrika av upphetsning och andra att bara mysa i filmsoffan.

Stephen Sommers överraskar i positiv mening genom att inte förstöra filmen allt för mycket. Han ser bland annat till att hela tiden bibehålla den livsviktiga glimten i ögat som under filmens mest pajiga ögonblick räddar den från ett bottenbetyg. Skådespelarna verkar dessutom ha kul med att kunna ta ut svängarna rejält med deras serietidningsaktiga karaktärer.

Roligast verkar Joseph Gordon-Levitt ha i sin heltokiga roll som Cobra Commander, han är totalt oigenkännlig och passar som handen i handsken som superskurk med ett röstarbete som ger rysningar längs ryggraden. Att han inte använder sig av den hesa och väldigt gälla röst som han hade i den tecknade serien, det accepterar man utan större omsvep. Hetast är överraskande nog inte Sienna Miller som supersexiga skurken Baroness, utan välsvarvade rödtoppen Rachel Nichols vars blotta uppenbarelse i tajta kläder ger en hjärtklappning. Mer scener med henne i uppföljaren, tack!

Jag gillar också att man inte klippt sönder slagsmålen med epilepsiklippning och extrema närbilder som så ofta i dagens actionfilmer, utan istället visar smisket i dess fulla prakt med smockor och svärdfighter om vartannat. Coolast är såklart scenerna med Snake Eyes och Storm Shadow som bjuder på grandiost ninjastryk i både nu- och dåtid. Som en våldsammare Karate Kid i tillbakablickarna och en utsökt maffig våldsbalett i scenerna från nutid.

Det sämsta med G.I. Joe: The Rise of Cobra är att det främst mot slutet blir lite väl mycket av allting (som ett enda stort överflöd av action), att Marlon Wayans lustigheter oftast är lika roliga som att äta målarfärg, att specialeffekterna stundtals luktar för mycket 90-tal och att Dennis Quaid ser fruktansvärt förstoppad ut i rollen som General Hawk.

I övrigt en uppfriskande lättsam actionrökare som aldrig någonsin tar sig själv på för stort allvar, utan hela tiden har glimten i ögat och levererar en actionfylld, spännande och framförallt riktigt underhållande popcornrulle med gott humör och kvinnor heta nog att smälta hela Grönland.

Jag ger den en ytterst stark sjua.

Bilden:
G.I. Joe: The Rise of Cobra ser fantastiskt bra ut på BD med en ljuvligt detaljrik och knivskarp skärpa som gör att man som tittare inte missar en enda beståndsdel av den här actionrökaren. Det är på gott och ont, för med en skärpa av den här kvaliteten är det inte bara lätt att urskilja läckra detaljer i omgivningar och dylikt, utan också att bli uppmärksam på halvdassiga specialeffekter. Det förekommer en del såna i filmen och med 1080p blir det lite väl enkelt att upptäcka dem. I övrigt är det svårt att hitta något att anmärka på (och det jag hittills klagat över går ju inte direkt att räkna som något minus på bildfronten). Kanske att bilden känns aningen mjuk i vissa lägen, men bara ytterst lite.

Svärtan är perfekt med djupa och tunga skuggor som lägger sig alldeles utsökt i förhållande till resten av bilden, djupkänslan är magnifik (inte minst i filmens stora undervattenseldstrid i slutskedet) och färgerna visas upp i sin fulla prakt med en underbar färgpalett där såväl starka färger som hudfärgerna på karaktärerna hela tiden känns naturliga.

Bilden är kodad i VC1 och har formatet 2.40:1.

Ljudet:
Här finns ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som verkligen kommer att testa din utrustning på ett tillfredsställande sätt. Man använder samtliga högtalare för att leverera ett kraftfullt och extremt välmixat ljudspår där såväl högtalarna som subwoofern får arbeta häcken av sig under filmens mer intensiva scener som då man under en fartfylld jakt genom Paris gator tar sönder bilar och tåg till höger och vänster. Dialogerna är kristallklara så när som hela tiden (det finns några scener där man hade kunnat vrida upp volymen en aning mer för att komma bort från mummelkänslorna) och surrounden slutar aldrig att imponera med sina öronbedövande skottlossningar, stora explosioner och pulskanoner som kommer att få fönstren att skaka på grund av det enorma bastrycket.

G.I. Joe: The Rise of Cobra är en av årets bästa ljudupplevelser på BD.

Extramaterialet:
Här finns ett kommentarspår med regissören Stephen Sommers och producenten Bob Ducsay som håller låda under filmens gång med anekdoter, en del skämtsamma gliringar till de stundtals fula specialeffekterna och förvånansvärt mycket självdistans från Sommers sida som gör att man nästan tvingas omvärdera karlslokens meriter på filmfronten. Här finns också några minidokumentärer som sträcker sig över skapandet av filmen och en lite närmare titt på specialeffekterna.