The Keeper

"Steven Seagal is back" står det på omslaget och tamejtusan om det inte stämmer åtminstone lite halvt om halvt.

För första gången på nästan 8 år ser det faktiskt ut som att tjocksmocken Steven Seagal gör sina egna slagsmålsscener istället för att använda sig av en 40 kilo lättare body-double. Det är det första tecknet på att hans senaste rulle, The Keeper, mot all förmodan visar sig vara en relativt underhållande actionfilm.

Det hade jag aldrig kunnat tro. Inte efter åratal av sunkiga b-filmer där den allt mer Michelingubbsliknande Steven Seagal har fajtats med den ena tråkiga elakingen efter den andra med perverst mycket slow-motion eller pinsamt uppenbara stuntmän som klätt ut sig till honom för att ge sken av att han trots sin enorma mage klarar av att sparka rumpa på samma sätt som under 80- och början av 90-talet. I The Keeper fortsätter man att använda slow-motion, men av någon underlig anledning sker det oftast utanför slagsmålen och istället saktar man ned tiden när folk tar polisgrepp på andra och kollar på saker genom kikare (personerna gör dock inte dessa saker samtidigt) - man kompletterar dessutom med ett swooshande ljud varje gång slow-motionmomenten kickar igång.

Det är b:igt som bara den, men ändå finns här en skön nivå av underhållning och rumpsmisk som lyst med sin frånvaro i 10 års tid när det kommer till Seagalfilmer. Här spelar Seagal som vanligt en supergrym och extremt välutbildad polis (sprängämnesexpert, kampsportsmästare, SWAT-instruktör, you name it) vid namn Roland Sallinger som efter att nästan ha blivit dödad av sin korrupta kollega blir sjukpensionär. Han ligger dock inte på latsidan, utan värvas i samma stund som han läser upp beskedet om sjukpension som livvakt åt en gammal väns dotter som hotats av elakingar. Han åker raka vägen till Texas där en betydligt b:igare och mindre rå variant av Man on Fire spelas upp med en livvakt som fattar tycke för personen han vaktar och sedan blir väldigt upprörd när elakingarna lägger vantarna på henne.

Seagal ger sig efter skurkarna, men istället för att hämnas så rått och häftigt som Denzel gjorde i Tony Scotts magnifika hämndrulle från 2004, så smyger han mest på skurkarna för att antingen sticka en kniv i dem eller vrida nacken av dem. En av skurkarna kastar han omkring lite i vad som får anses vara filmens stora fightingscen, men det är en enmansshow där skurken flyger som en vante och Seagal på sin höjd flyttas några centimeter i sidled på grund av skurkens tjurrusningar. I samma scen levereras dessutom årets och kanske hela 2000-talets sämsta one-liner: "Mi casa, Su casa, Motherfucker". Vad skurken egentligen vill ha sagt med det är oklart. Han åker på stryk likt förbannat.

The Keeper är långt ifrån en bra film, men i jämförelse med allt annat som Seagal gjort på drygt 8 år (Exit Wounds är den senaste som inte luktade ljummen hockeyrumpa) står den sig riktigt bra som en lättsamt underhållande och våldsam actionrulle. Den är fylld av bedrövliga skådespelare, logiska luckor och rent idiotiska inslag (Varför kallar polischefen Sallinger för Ballinger hela tiden? Varför stirrar Seagal på GPS-skärmen när personen han följer efter befinner sig fem meter framför honom? Varför blir det ingen undersökning kring händelserna när Seagal skjuter sin kollega?), men samtidigt innehåller den relativt sjysta slagsmålsscener, ett par härliga benbrott levererade av Seagal och inte minst det faktum att han verkar slåss själv och inte en enda gång under filmens dryga 90 minuter dubbas (som av någon konstig anledning varit standard i hans senaste filmer) av någon hes gubbe som inte alls låter som Seagal låter när Seagal själv använder sin röst.

Det blir en stark 5:a, vilket är ungefär 4 betygspinnar mer än vad jag hade räknat med.