Bioshock

Som tur är fick jag börja från början den här gången. Det är aldrig kul att brutalt kastas in i den del av spelet som utvecklarna håller närmast hjärtat, med följd att man helt förlorar känslan av sammanhanget. När jag hälsade på Take 2 i New York fick jag en lång spelstund med Bioshock. Där fick jag börja precis där spelare världen över kommer att hamna när de för första gången startar upp sina spel i sommar. I en flygplanskrasch. Ute till havs.

Så där står jag och trampar vatten mitt ute i oceanen. Lågorna som slickar de brinnande vrakdelarna och det antända flygplansbränslet är det enda som lyser upp natten. Eller? Är det inte något annat som lyser där borta? Så klart att det är. Även om jag aldrig tidigare spelat spelet vet jag redan allt om inledningen. Jag har studerat alla små filmsnuttar som släppts från spelet och hela tiden har förväntningarna varit skyhöga. Det mystiska fyrtornet som tittar upp ur det mörka djupet kommer inte som en överraskning. Jag vet att jag borde simma dit och undersöka vad som finns där. Och den här gången får jag själv hålla i kontrollen.

Inne i fyrtornet är det mörkt. Jag spanar runt och hittar en hiss som tar mig under vattnet. Plötsligt börjar ett förinspelat meddelande ljuda. Jag får de första pusselbitarna till vilken sorts värld vad Rapture är och vem som ligger bakom dess existens. Hissen saktar ned och stannar. Jag märker direkt att det är något som sker på andra sidan hissdörrarna. Någon lämnar jordelivet på ett brutalt sätt. Det är svårt att urskilja exakt vad som händer men killarna utanför dörren står inte på vänskaplig fot med varandra. Snart är det slut med lyxen att få vara en passiv betraktare till förödelsen. Det går inte många minuter innan man plockar upp sitt första vapen och börjar med att förvandla liv till lik.

Ni som väntar på den perfekta blandningen mellan rollspel och action får nog vänta ett tag till. Bioshock är tokröj redan från början. Jag får tyvärr sällan möjlighet att gå runt och känna av stämningen. Vapenarsenalen växer snabbt och jag förväntas gå loss på allt som rör sig. Saker anfaller och det räcker inte med att försöka prata sig ut situationen. Folk är så otrevliga. Speciellt sådana som bor i en söndersliten undervattensstad. De är alltid värst.

Det är action, men naturligtvis är den utlovade karaktärsutvecklingen närvarande. Bioshock handlar mycket om att utveckla karaktärens förmågor genom att låta honom tillgodogöra sig kemiska substanser. Sprutor fulla med kemiska substanser ger nya egenskaper. Effekten är inte att kunna dansa hela natten eller vinna i tyngdlyftningstävlingar. Istället får man nya talanger, som att kunna skjuta brännande eld sprakande blixtar genom händerna. Förutom det självklara användningsområdet (zappa och bränna elakingar) kan förmågorna användas till mer indirekta attacker samt för att lösa pussel. En blixt på ett vått golv skickar ström igenom den stackare som för tillfället står med fötterna i det våta. En flamma mot en oljefläck bränner sönder alla i närheten. Mer taktiska strider för de som hinner fundera lite mitt i stridens hetta alltså. Pussellösning då? En välriktad blixt kan få fart på maskiner som inte har strömsladden i väggen. Med eld kan man forcera hinder av is. Hurra!

Det enda som egentligen avbryter stridernas hektiska grepp om spelupplevelsen är förmågan att hacka sig in i olika maskiner. En svävande robot med eldvapen blir din bästa vän om du lyckas smeka hans kretsar medhårs. Självbetjäningsaffären med ammunition och förstahjälpen-lådor inledde realisation på godsakerna så fort jag lyckades övertyga om att jag i själva verket är en reko kille. Hackandet är ett ganska roligt men kanske lite malplacerat minispel som går ut på att bygga rör för att transportera någon slags vätska mellan punkt A och B.

När jag sitter och bygger rör får jag känslan av att jag skulle vilja ha fler liknande andrum. Den del av Bioshock jag har testat är på tok för intensiv för min smak. Speciellt med tanke på att mina förväntningar på spelet hela tiden utgått från att det skulle vara en långsammare, mer stämningsfull upplevelse. Actionfanatiker kan direkt höja sina förväntningar ett rejält snäpp. Vänner av en mer utforskande, klurig och stämningsfull upplevelse kan sänka sina.

Irrational Games har funderat ut en intressant bakgrund till den värld jag rör mig i. De har byggt en genomarbetad stad, fylld av vackra ting. Massor av arbete har lagts på design av detaljer. Reklamskyltar och inredning, allt är genomtänkt och enhetligt. Miljöerna är välgjorda och varierade och det känns onödigt att de skall upplevas i halvmörker. Det finns reklam för olika produkter överallt och Rapture genomsyras av en positiv 50-tals anda. Det är futuristiskt och retro på samma gång. Framtiden var, som alla vet, betydligt bättre förr. Det är en devis som är tydlig i Bioshock. Rapture såg innan katastrofen i all sin elitism och självgodhet ut som ett ganska trevligt ställe att spendera ett liv i.

Jag anser att speltillverkarna gjort ett onödigt misstag. De har förstört den värld de byggt upp. Allting är mörkt och mycket är i spillror. Jag skulle mycket hellre springa runt i Rapture innan förstörelsen. Eller kanske få vara med både före, under och efter katastrofen nådde paradiset. Jag hade verkligen njutit av spelbara tillbakablickar. Det hade knutit ihop spelupplevelsen på ett bra sätt.

Upplevelsen av att spela i ett rum fullt med nervöst leende utvecklare och förfriskade skribenter är vitt skild från hur det senare kommer att kännas hemma i soffan. Kanske det jag upplevde som ett mer eller mindre renodlat actionspel skulle te sig annorlunda om jag ensam utan tidsgräns hade fått njuta av spelet. Jag hoppas det, för jag tror att Rapture vinner på att synas i sömmarna. Istället för att bara sporadiskt lysas upp av eldkaskaderna från överhettade vapen.

För vapen finns det. Visserligen bara sex till antalet, men alla går att modifiera efter behag. Även ammunitionen går att variera, det finns utrymme för originalitet. Och om man inte känner att det räcker finns det femtio genetiska förmågor att leka runt med.

Rapture är en mörk värld, fylld av kaos. Efter att ha spelat igenom hela inledningen, stött på flera olika fiender, pumpat min kropp fylld med plasmider och lekt runt med vapenutbudet har min insikt om spelet fördjupats. Jag har tidigare inte fullt ut förstått vilken typ av spel Bioshock är. Ändå står delar av min inledande inställning fast. Bioshock kommer att leverera en tät, intensiv adrenalinkick som dessutom designmässigt slår konkurrensen på fingrarna. I sommar kommer vi att få spela ett riktigt bra actionspel. Det är helt säkert.