Little Big Planet

Det pågår en fånig diskussion om vad som egentligen är nästa generation inom spel. Är det Nintendos nya kontrollmetod eller är det kraften hos de högupplösta grafikmonstren som Sony och Mirosoft släppt lös på marknaden? Svaret är naturligtvis inte så enkelt som ett val mellan dessa ytterligheter. Svaret handlar om vad man faktiskt gör med den nya tekniken. Ett plattformsspel med möjligheten att skapa egna banor är ett bra exempel på hur spel kan utvecklas. Välkommen till "Little Big Planet".

Konstnärer har förstått det för länge sedan. Det finns ingen anledning att sträva mot realism. Verkligheten finns redan och den är alltid bättre än försöken att emulera den. Jag menar inte att förringa den nya tekniken. Jag tycker om högupplösta miljöer och spännande fysik. Men bara när den används till något fantasifullt och kreativt. När den ger oss möjlighet att uppleva saker som inte finns i vår riktiga värld. För det är ju precis det som är kärnan i spel. Eller som borde vara det.

Skaparna av Little Big Planet har förstått det här. Deras verk strävar inte mot realism, snarare mot filt. Det är nämligen texturerna som bygger upp den mysiga känslan som är närvarande i spelet. Trä, metall, tyg, sten och naturligtvis tidigare nämnda filt. Dessa element från verkligheten bygger upp en kuliss, en dockteater där spelaren får skapa och leka. Det är samspelet mellan dessa vardagliga material och den liksom lågmält bisarra scen som spelet utspelar sig på som ger den annorlunda grafiska upplevelsen.

Samarbete är det roligaste som finns i spel. Ju fler man är desto roligare har man, varje gång. Klart man hellre vill fira triumfer och sörja förluster med nära och kära. Att springa runt med tre vänner på egendesignade banor verkar smått fantastiskt. För spelaren utan vänner finns det dessutom ett onlineläge där man gör nya bekantskaper. Men då får man nöja sig med digitala örfilar, istället för den riktiga varan i soffan. Kanske lite skönt för den svagaste länken. Plattformsspel har traditionellt sett sällan handlat om samarbete, något som nästan är standard i till exempel actionspel. Det är dags att ändra på det.

Spel ger oss en frihet att själva få göra saker. Det är därför vi inte bara slår på våra tv-apparater, vi sätter igång våra konsoler också. Little Big Planet handlar om att vara kreativ, att göra sina egna banor. Skapandet i sig har en smidig lösning som gör att varje apelsin, träd eller kugghjul bara är ett par knapptryckningar bort. Fula menyer och långa tutorials är långt borta, det är fokus på lekfullhet och direkt skapande. "Det handlar inte om komplicerade verktyg, det handlar om att ge spelarna makten att utföra det de vill göra" berättar Alex Evans, en av personerna bakom spelet. När man känner sig färdig med sin vision kan man ladda upp sin bana, så att andra kan ladda ned den. Så för den vars kreativitet tryter finns massor av färdiggjort att leka med. Om den färdiga versionen ser ut som det gränssnitt Media Molecule visade upp på Game Developers Conference så finns det topplistor över banor, listor med vänner och möjlighet att skicka varandra meddelanden. Man kan dessutom se hur många som spelat ens bana samt vilka kommentarer som lämnats på den.

När jag var liten gillade jag inte att pyssla. Pyssel blir inte snyggare än de delar man kan använda som byggstenar i det färdiga verket. Mina kycklingar och tomtegubbar såg bara marginellt snyggare ut än de toalettrullar och flörtkulor de härstammade från. I Little Big Planet kommer mina kreationer att nå högre höjder. Det är omöjligt att misslyckas när materialet man ges ser så bra ut. Det blir enhetligt trots att delarna har så olika utseende För dem som i ännu högre grad vill sätta sin personliga prägel på spelet finns det utrymme för skamlös självhävdelse. Man kan använda egna foton och målningar genom att sätta fast dem på olika föremål. Bilder som finns på den egna hårddisken går att använda, och Alex Evans berättar att man till och med kan ta bilder med sin Eye Toy-kamera för att använda direkt i spelet. Systemet fungerar väl, en bild som slängs på ett tyg blir en del av tyget, får samma sorts yta och ser därför nästan invävt ut.

Men vad hände egentligen? Från ingenstans kommer det mest intressanta och absolut snyggasta plattformsspelet på riktigt länge. Media Molecule, vilka är de? Många olika förmågor trängs på det nya företaget och på medlemmarnas samlade meritlista finns det spel som Burnout 3, Magic Carpet, Black and White, Fable och den gamla klassikern Syndicate. Tillsammans har de tidigare slängt ihop Rag Doll Kung Fu, ett fightingspel med marionettdockor som går att ladda ned på Steam. Det är en samling människor som varit med ett tag alltså.

Figurerna som springer runt på den lilla teaterscenen är bedårande. De ser ut som en blandning mellan en docka och en nalle och har ett väldigt stort uttryck i sin uttryckslöshet. Jag tror det har att göra med den lite ryckiga animationsstilen. Det blir mycket känslor i till synes död filtmateria. Precis som resten av den lilla stora världen kan figurerna utsmyckas. Personligen känner jag för att göra ungefär på samma sätt som min Mii. Jag vill ha en liten dock-nalle som liknar mig. Kalla det fåfänga eller fantasilöshet, men en liten nalle med skägg och glasögon kommer glatt att springa runt i min framtida Playstation 3,

För på en liten dockteater vill jag springa med mina vänner. Det har någon insett långt innan jag förstod det själv. Och där har vi Sonys bästa triumfkort för att få mig att betala massor av pengar för ännu en elektronisk leksak.