Super Mario Galaxy

"Att fela är mänskligt" har någon vis gammal man sagt någon gång. Jag skulle vilja modifiera talesättet till "att tvivla är mänskligt". För om det är något vi människor gör, jämt och ständigt, är det just att tvivla. Vi tvivlar på livsval, relationer, prioriteringar, världsläget och huruvida Ben & Jerry's egentligen är godare än Häagen Dazs. Man kan tycka att spel som företeelse borde vara besparad tvivel, det är ju bara att trycka på knapparna och ha kul liksom. Mycket okomplicerat, mycket enkelt. Ändå smyger de på sig förr eller senare, ofta i takt med att du blir äldre. De där rösterna som ifrågasätter det vettiga i att sitta fastnitad vid en skärm när det finns så många andra saker där ute man kunde - kanske till och med borde - ta itu med.

Det räcker egentligen med lite otur, att du åker på några sunkiga spel i rad, för att tvivlen ska börja dyka upp. "Är spel lika kul som när jag var mindre? Tycker jag fortfarande att det är värt det?" Framförallt när vädret, efter århundradets solfattigaste juli, äntligen behagar spricka upp i sommar, ja då kan det finnas några av er läsare där ute som börjar leta efter svar på ovan nämda frågor. Lyckligtvis behöver ni inte se er längre om än ett stycke ner i den här texten.

Visst, det kan låta klyschigt: "Mario är tillbaka och allt ska bli fint och fantastiskt igen" (vi vet ju alla att så inte blev fallet med Super Mario Sunshine), men det är precis så jag känner inför Super Mario Galaxy. Om visningen på förra årets E3 var "tja, jomenvisst, kanske" så var årets framträdande "Jaaaa! Jaaaa! JAAAAAAAA!". Ja, som ni kanske gissar, är vi på Gamereactor lite upphetsade. Och vi är inte ensamma om det. Faktum är, E3-mässans nya, slimmade jag till trots, var det svårt att lägga vantarna på Nintendos superstjärna under några längre stunder.

Som enda nordiska tidning fick vi, utöver tilldelad speltid, även en pratstund Shigeru Miyamoto själv. Som bland annat stolt berättade att han är mer fysiskt delaktig i Super Mario Galaxys ban- och speldesign än han exempelvis var i Super Mario 64. Hela spelet är uppbyggt kring olika galaxer, liknande det tavelsystem som fanns i ovan nämda titel. Totalt kommer det finnas 120 stjärnor att samla (som alltid) utspridda i sex olika områden och fyrtio galaxer.

"Att alla platser Mario besöker är sfäriska och har sin egen gravitation är en tanke som funnits med ända sedan Super Mario 64, även om vi aldrig kunde genomföra det då", berättar Miyamoto. Andra idéer som nu återfinns i Super Mario Galaxy föddes och bearbetades under arbetet med det mytomspunna Super Mario 128. "Men exakt vilka idéer som kommer med och vilka som får skalas bort kan jag inte gå in på än innan spelet är färdigt." Klart står dock att det även kommer finnas större himlakroppar i spelet, kanske lika stora som vissa av världarna i Super Mario 64.

Det som slog oss framförallt är den fantastiska idé- och uppfinningsrikedom som Donkey Kong: Jungle Beat-teamet fört med sig in i projektet. De fyra galaxer som visades upp fullkomligen dignade av skruvade infall och fantasifulla kreationer. Som om hela spelet vore en enda, gigantisk bonusbana. Mario springer uppochner, undviker meterorer, skjuter sig mellan asteroider och besegrar bossar på löpande band. Samtidigt blir det aldrig rörigt eller oklart. Kameran är som en skänk från ovan och det känns hela tiden naturligt att manövrera Mario i vilken av de 360 grader han än rör sig åt.

Ett efterlängtat inslag är att Mario nu, för första gången sedan Super Mario Bros. 3, kommer kunna ikläda sig olika dräkter. Fokus på E3 låg på den svävande (men vattenkänsliga) "Bee Mario", men vi fick även se en skymt av "Boo Mario". Det är inte bara de olika dräkterna Mario kan ta på sig i spelet som gör det lätt att dra en parallell mellan Super Mario Galaxy och Super Mario Bros. 3. Båda spelen har revolutionerande föregångare och har därför kunnat koncentrera sig på det allra viktigaste: bubblande upptåg och ohämmad spelglädje. Som att Nintendo behövde Super Mario 64 för att lära sig hantera konceptet i tre dimensioner för att nu kunna låta det blomma ut i sin fulla potential.

Seriens signum har alltid varit den perfekta spelkontrollen. Wii-debuten utgör inget undantag, med något av en återgång till det kontrollschema som fanns i Super Mario 64. Z-knappen får Mario att ducka, och kan användas i kombination med A-knappen för att utföra antingen bakåtvolt eller spring- vägg- och trippelhopp. C-knappen centrerar kameran och B-knappen markdunkar. Utöver detta använder du Wii-fjärren till att samla mynt eller manipulera objekt i Marios omgivning.

Är ni flera som spelar är det bara för spelare nummer två att plocka upp sin Wii-fjärr och hänga på. Denna kan då skjuta fiender, samla mynt och till och med hejda rörliga föremål, exempelvis stenbumlingar eller plattformar. Nintendo själva menar att det öppnar upp för föräldrar och barn att spela tillsammans. Vi menar att det öppnar upp för oändliga möjligheter att jävlas med varandra.

Sist men inte minst är Galaxy riktigt riktigt snyggt. Inte snyggt som i "HD och fotorealism" kanske, men med underbar design, massvis med snygg ljussättning samt rök-, glas-, vatten- och pälseffekter ser Mario bättre ut än han någonsin gjort förut. Och vittnar samtidigt om att spel till Wii inte behöver se ut som en budgettitel till Playstation 2 anno 2003.

Super Mario Galaxy var ett av E3:s absolut bästa spel och Nintendos trumfkort framför alla andra. Med rätta. Precis som Super Mario Sunshine kändes som semester både för Mario som för teamet bakom, känns Super Mario Galaxy mäktigt på en galaktisk skala. Det kan låta som en kliché men tro oss, i höst kommer en fetlagd italiensk rörmokare att omdefiniera plattformsgenren. Återigen.