Svenska
Gamereactor
förhandstittar
Bioshock Infinite

Bioshock Infinite: Burial at sea

Calle tog morgonflyget till Boston för att hälsa på hos Irrational Games, prata lite med Ken Levine och spela igenom Burial at sea...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Det är varmt i Boston. Över tjugo grader och klockan är strax efter sex på kvällen. Hotellet jag bor på är ett ombyggt fängelse. Taxichauffören som kör dit mig berättar att han själv suttit inne där som 18-åring. Synapserna i min hjärna sätter det direkt i en nördig kontext och jag tänker: Så det är lite som Rapture alltså. Du bodde där när det var en mörk och farlig plats. Jag kommer dit likt Booker DeWitt och upplever det när allting är civiliserat och ordnat.

Jag säger dock aldrig det här högt av rädsla för att bli utslängd mitt på motorvägen. När taxin svänger upp framför den inglasade entrén tackar jag istället för de fina hotell/fängelse-anekdoterna och smiter in. Det blir en kort kväll. Ögonlocken är tunga. Kläderna klibbar av gammal kondenserad flygplatssvett. Jag träffar ett gäng andra europeiska journalister och vi käkar middag tillsammans, sedan bär det av till hotellrummet för några timmars välbehövlig vila.

Bioshock Infinite
När vi mötte Ken Levine var han både bakfull och lite skeptisk till sin egentliga roll under presentationen.

Nästa morgon åker vi taxi genom Boston. Genom tunnlar och över broar, ut till den lilla staden Quincy som ingår i Bostons storstadsområde. Byggnaden som Irrational Games ligger i är anspråkslös på utsidan och ser ut som ett lägenhetskomplex på insidan. Det finns inga skyltar på dörrarna som avslöjar att studion ligger här. Irrational blev tvungna att plocka ner dem till slut då det hela tiden dök upp folk som ville hälsa på, skaka händer och fiska efter forum-vänligt skvaller.

Detta är en annons:

Vi inkvarteras i ett litet konferensrum. Väggarna pryds av artwork från Bioshock Infinite. Bordet dignar av godis, chips och semi-nyttiga energy bars och i ena hörnet står ett kylskåp fullproppat av läsk för att garantera att sockerkvoten hålls uppe.

Efter en Mountain Dew, en kopp blaskigt kaffe och tre påsar Skittles kommer Ken Levine, Bioshock-spelens kreativa chef, in in och säger god morgon. Han sjunker ner på en stol vid änden av bordet, gnuggar sig i ögonen och berättar att han är lite bakfull och att istället för att dra ett långt säljsnack om hur bra Burial at sea är så ska vi få spela igenom det själva.
- Jag vet inte ens varför jag var tvungen att komma hit, för det var i princip det jag hade att säga, avslutar han.

Det är den kortaste och förmodligen ärligaste pitch jag hört. Vi byter rum. Jag laddar upp med en ny stor mugg kaffe, sätter på mig ett par tjocka hörlurar, greppar Playstation 3-kontrollen och drar igång det första av två kommande story-DLC för Bioshock Infinite.

I Burial at sea är det återigen Rapture som är skådeplatsen. Den här gången får vi uppleva den elitistiska undervattensstaden under sina forna glansdagar innan allting gick åt skogen. Året är 1958 och privatdetektiven Booker DeWitt får besök av en femme fatale-inspirerad Elizabeth på sitt kontor. Elizabeth ber Booker om hjälp med att hitta en försvunnen flicka vid namn Sally. Hon är ett av flera barn som försvunnit i staden på sistone. Utan vidare omsvep går Booker - som känner Sally sedan tidigare - med på att hjälpa henne.

Detta är en annons:

Redan här märker jag en förändring hos karaktärerna: Booker är mer pratsam än vanligt medan Elizabeth har en mycket kyligare ton. Hon röker förstrött på en cigarett, har nya kläder, ny stil, och verkar veta både det ena och det andra om Booker. Booker, å andra sidan, har inget minne alls av att han skulle ha träffat Elizabeth tidigare.

När jag kliver ut genom dörren på Bookers kontor (som är detsamma som i Bioshock Infinite) möts jag av en nygammal vy som får mungiporna att kröka på sig: Enorma fönster med det djupa, svarta havet på ena sidan och neon och säregen art deco-arkitektur på insidan. Vi är tillbaka i Rapture, omstöpt och restaurerat i samma grafikmotor som i Bioshock Infinite. Det ser inbjudande ut. Välbekant, men också lite ovant då det här är första gången jag ser Rapture befolkat av civiliserade människor. Det pågår inga mordorgier (inga synliga i alla fall) och ingen drogstinn hetsjakt bland ADAM-törstiga splicers. Jag ser en Big Daddy arbeta på ett rör genom ett panoramafönster, men det är också allt han gör: Arbetar. Det finns ingen Little Sister som han måste skydda. Invånare i staden tittar på honom och undrar:
- Finns det en människa därinne?

Bioshock Infinite
Levine vill leka med spelarens förväntningar och ger som exempel spelets Skyhook. När jag hittar den i början av äventyret säger Elizabeth: "En skyhook?", varpå Booker svarar: "En vad? Det här är en Air Graber."

Medan jag strosar runt frågar Elizabeth hur länge Booker har bott här och han svarar, lite osäkert, att han gjort det sedan 1951. Eller nej, 1948. Nej, 1949. Ja... 1949. Minnena från livet innan Rapture är suddiga och än en gång verkar Elizabeth veta mer om saker och ting än vad hon berättar. Jag får en olustig känsla av henne. Något är fel och som vanligt radar frågorna upp sig snabbt såhär i starten av äventyret.

Porträtteringen av Elizabeth som en förändrad, kyligare individ hör ihop med valet att låta spelet ta plats i Rapture, förklarar Ken Levine.
- Jag hade en historia jag ville berätta. För mig är historien om Infinite historien om Elizabeth. Kanske i viss mån Booker också, men framförallt Elizabeth då det är hon som går igenom störst förändringar. Hon är en väldigt annorlunda person i slutet av Bioshock Infinite än vad hon är i början, och jag ville verkligen utforska vidare på den punkten. Relationen mellan Elizabeth och Booker är väldigt annorlunda i Burial at sea än den de hade i det förra spelet. Det finns ingen värme, ingen kärlek. Ingenting. Jag visst att det skulle bli en utmaning att skriva, för att från ögonblicket hon kommer in genom dörren så är hon en kall, distanserande person med en mörk agenda, men jag ville porträttera den här sortens karaktär för att visa hur händelserna i första spelet förändrat henne. Jag tänkte: ‘Okej, jag har den här historien - men vart ska den utspela sig?' För mig kändes Rapture som ett givet val. Inte för att det var fan-service, utan för att det helt enkelt passade storyn. Teman som vi tar upp, som barntrafficking, passar in i Rapture. Vi har även hela den här grejen med femme fatale och privatdetektiver som är väldigt mycket den eran. Dessutom visste redan hur staden ser ut. Vi behövde visserligen bygga om teknologin bakom den, men vi behövde inte spendera månader enbart på att sätta ihop det estetiska.

I början känns det lite ovant att vara tillbaka i Rapture, dels för att det är en hel och ren version av staden, dels för att jag är där som Booker DeWitt. Men det dröjer inte många minuter innan den känslan ger vika för utforskarglädjen och fascinationen för alla detaljer som Irrational proppat spelet med. Första tredjedelen av Burial at sea ger oss chansen att uppleva staden som vi aldrig sett den tidigare, full av liv och röster och musik. Lyssnar man till konversationer så finns det mycket spännande att snappa upp för dem som spelat det första Bioshock. Det tisslas och tasslas om Andrew Ryan och Frank Fontaine och man anar hur motsättningarna och den oundvikliga kollapsen sjuder under grytlocket.

Självklart håller idyllen inte i sig alltför länge för våra två protagonister. Efter ett olycksdrabbat möte med Sander Cohen (ni minns kanske honom från original-Bioshock? Konstnär med fallenhet för ond bråd död) så skickas Booker och Elizabeth till en del av Rapture som är i ett skick vi är mer vana att se staden i, komplett med invånare som inget hellre vill än att se Bookers hjärnsubstans utmejslad över kakelgolvet.

Bioshock Infinite
I Burial at sea kallas de destruktiva förmågorna åter igen Plasmids, precis som i original-Bioshock.

Här får jag för första gången ge mig i kast med spelets reviderade stridssystem. I Burial at sea tar vi ett steg bort från de stora, öppna actionsekvenserna som dominerade Bioshock Infinite och ett steg närmare det mer strategiska momenten i första Bioshock. Spelets lead level designer, Andreas Gonzalez, berättar om hur miljöskiftet från Colombia till Rapture påverkat designen av striderna:

- Vi visste att vi inte bara kunde sätta spelaren i Rapture och ösa på med samma sorts gameplay som i Bioshock Infinite. Istället var vi tvungna att anpassa spelmekaniken efter de nya miljöerna, vilket betyder att vi har lagt mycket större fokus på sådant som resurshantering och smygande. Vi har ändrat sättet fienderna reagerar gentemot Booker och Elizabeth, liksom Booker och Elizabeths reaktion gentemot fienderna. När du närmar dig någon nu så kan du höra dem på avstånd och smyger du dig på dem kan du se hur de sysselsätter sig med andra saker, vilket ger dig chansen att bedöma om du ska angripa eller bara försöka smyga dig runt. Trap-funktionen på plasmiderna blir här också mer användbar då du kan planera din attack i förväg och därmed preparera miljön.

Det kräver några våldsamma konfrontationer innan jag fattar detta. I början reagerar jag helt utifrån Bioshock Infinite-muskelminnet och försöker spreja motståndarna med kulregn och plasmider, men kulorna tar slut fort, liksom min EVE. Jag tvingas tänka om. Ta ett steg tillbaka och börja utvärdera varje situation i några sekunder innan jag kastar mig in i den. Snart lär jag mig vikten av att hushålla med ammunitionen och istället ta varje tillfälle i akt och smyga fram. Det går förvånansvärt bra. Nästan för bra. Jag dör ytterst sällan och det är på plats att rekommendera en högre svårighetsgrad redan från start för att verkligen tvinga dig själv att tänka till lite extra inför varje konfrontation.

De slingrande varutransporträlsarna som gick att skrikglida längs medelst Bookers karaktäristiska Skyhook finns kvar på några utvalda ställen, men det är förhållandevis glest mellan dem, och de flesta strider i Burial at Sea äger rum i mer slutna miljöer. Vapenarsenalen och antalet plasmider är mindre än tidigare. Booker har fem olika skjutdon att roa sig med. Ett av dem är helt nytt och kallas Radar Range. Vid första anblick ser det ut som en hybrid mellan en pistol och en hårfön, kryddad med en nypa mikrovågsugn. Med den skjuter Booker en röd, intensiv värmestråle som vid längre exponering får fienderna att explodera i ett rött, köttigt moln. Utöver detta har Booker runt sex stycken plasmider att leka med. En av dem är Winter Blast som vi senast såg i Bioshock 2, vilken ger oss möjligheten att frysa fiender och även vatten i miljöerna.

Bioshock Infinite
Rapture är vackrare än någonsin tack vare att Irrational byggt upp allting med samma grafikmotor som i Bioshock Infinite.

Det gör ingenting att vapenarsenalen minskat. När kampanjen sträcker sig över runt tre timmar så finns det ändå inte så mycket tid att hinna bekanta sig med alltför många varianter. För mig tar det cirka 2,5 timme att klara ut spelet, men då ska jag understryka att jag inte hade tid att utforska allting i den takt som spelvärlden inbjuder till att göra.

Till klagomålen hör svårighetsgraden och det paradoxala i att Rapture är så hypnotiserande att befinna sig i att speltiden formligen rusar iväg. Äventyret är över precis när det är som mest spännande och lämnar oss med en redig cliffhanger inför fortsättningen. Jag ska såklart inte avslöja vad som händer men låt oss säga att väntan på nästa DLC kommer att kännas lång.

Burial at sea släpps i år runt jul. Irrational vill inte säga något exakt datum då man inte vill behöva försena spelet, men man lovar i alla fall att det kommer att finnas ute lagom till julhandeln. Jag tvivlar inte på detta då det redan nu känns komplett sånär som på en del grafikbuggar.

I nästa DLC kommer att vi att axla rollen som Elizabeth, vilket öppnar för en helt ny spelmekanik och upplevelse. Levine kunde inte prata så mycket om det men förklarade att sista delen i alla fall utspelar sig efter händelserna i Burial at sea.
- Kronologin är alltid svår när det kommer till Bioshock Infinite då tiden i sig är ett relativt begrepp, men ja, det handlar om konsekvenserna av det som sker i det här spelet.

Min genomspelning lämnar mig med känslan av att jag vill ha mer. Burial at sea's spelmekanik är en återgång till det vi såg i första Bioshock medan berättandet andas Bioshock Infinite. Med Booker och Elizabeth i huvudrollerna och Rapture som läcker inramning blir det här DLC-spelet lite som en godispåse där man handplockat de bästa inslagen ur respektive del. Nu väntar jag otåligt på fortsättningen.

Relaterade texter

Bioshock Infinite: Burial at Sea - Episode 2Score

Bioshock Infinite: Burial at Sea - Episode 2

RECENSION. Skrivet av Jonas Mäki

Utvecklaren Irrational håller som bäst på att lägga ner och den avslutande delen av Burial at Sea blir deras sista bidrag till spelvärlden. Jonas har tagit reda på om de avslutar Bioshock-sagan på ett bra sätt...

Bioshock Infinite: Burial at SeaScore

Bioshock Infinite: Burial at Sea

RECENSION. Skrivet av Jonas Mäki

Irrational Games tar oss återigen med under ytan, ned till Rapture för kusliga noir-äventyr på havets botten. Jonas Mäki har recenserat Burial at Sea...

Gamereactors tior: Bioshock Infinite

Gamereactors tior: Bioshock Infinite

ARTIKEL. Skrivet av Jonas Mäki

Så har det blivit dags att grotta ner sig i arkiven igen för att kolla in spelen som fått vårt allra högsta betyg. Denna gång Ken Levines mästerverk Bioshock Infinite...



Loading next content