Little Big Planet

Fåtöljen, och då använder jag en extremt generös term, ser livsfarlig ut. Den är smal, tillverkad av nedklottrad, vikt papp och förmodligen inte kapabel att stödja mer än tre paket jordgubbsfil. När jag gränslar den är den dock förvånansvärt bekväm och tillsammans med mina finska medspelare andas jag ut.

Det är dags för provspelning av Little Big Planet och spelrummet har inretts i en piprensar-kollegieblock-färgkrite-hej-jag-är-kreativ-stil. Uppenbarligen vill Sony göra oss pyssligare än en tjackad Bengt Alsterlind inlåst i en Panduro-affär. Leo Cubbin, producent på Sony Europe rotar fram varsin Sixaxis till mig och finskorna och börjar berätta om upplägget.

Little Big Planet har ingen hjälte, åtminstone inte till en början. I total enlighet med grundfilosofin i Little Big Planet måste huvudpersonen skapas från grunden av dig som spelar. Du väljer en Sackboy eller Sackgirl och har därefter oändliga möjligheter till karaktärsdesign - fjantiga hattar, löständer, solglasögon och så vidare. Jag skapar en absurd figur med cowboyhatt och Roger Pontare-fjädrar i en hemtrevlig hubbvärld, vars väggar och inredning självklart också kan modifieras efter behag.

Själva banorna är lika mångsidiga. Trä, metall, tyg, vegetation, sten och filt utgör omgivningarna. Eld, is och elektricitet används till fällor. Muttrar, fjädrar och kugghjul håller ihop hela härligheten.

- Vi ger spelaren ett färdigt spel, men också en kreativ verktygslåda, säger Leo Cubbin.

Jag reagerar på något i Cubbins tonfall. Kan det vara... Ärlighet? Ja, faktiskt! Jag har hört samma argument för en rad andra titlar, men bläddrar man genom de ofantliga mängder byggnadsmaterial i Little Big Planet inser man att Sony och Media Molecule har belägg för sitt påstående. Att man är uppeggade av sitt eget spel är tydligt.

Framför en enorm (ur tygvarelsernas perspektiv) Sixaxis hittar jag en meny med tre planeter, CraftEarth, MyMoon och InfoFridge. I CraftEarth spelar jag banor, i MyMoon skapar jag dem och InfoFridge är ett meddelandesystem för onlinedelen av Little Big Planet. Ett tryck på CraftEarth tar oss till en detaljerad karta av planeten. Den är täckt av banor och vi väljer en.

Jag och finskorna befinner oss sålunda i början av en normal plattformsbana där målet bara är att ta sig från start till mål. Hindren på vägen består av avgrunder, eldgropar och rörliga plattformar som hotar att mosa oss till oigenkännliga filtkadaver. Eftersom vi alla spelar på samma, osplittade skärm gäller det att hänga med gruppen. Rätt snart kommer en klurig passage där en serie av lodräta hopp måste utföras raskt för att undvika mosning.

Vi dör alla några gånger, men eftersom jag såklart är bäst och snabbast hinner jag först upp till kanten av skärmen. Jag betraktar mina kamraters plattformsbestyr en stund, sedan kikar jag runt lite i menyn för att inte bli uttråkad. Där finns klistermärkena. Jag hittar bland annat en stor bäver och ett tigerhuvud och spam-klistrar dessa överallt där mina medspelare håller till. Helt meningslöst förstås, men att irritera på det sättet är roligt.

Ny bana. Kort instruktion berättar att det vankas racing. Att få fyra personer och deras tyggubbar att hoppa upp på en skateboard samtidigt är inte så lätt som det låter. När jag och mina medspelare gör ett försök utbryter ett glatt kaos kantat av utrop som "kom hit", "dra där" och klassikern "vem är jag". När alla fyra till slut är uppe på brädan tar vi krampaktigt tag i den och börjar hamra på X-knappen. Långsamt, långsamt börjar vi rulla och inom kort är det fullt ös nedför backen. Någon ramlar av men lyckas mirakulöst hoppa upp på skateboarden igen. Nedförsbacken jämnar ut sig, vi saktar ned och banan är slut. Oerhört simpelt, fascinerande roligt.

Tillbaka vid jordgloben fångar ett svenskt namn min uppmärksamhet. Victor Ågren, level designer på Media Molecule, har gjort en bana som jag självklart kräver att få testa. Här börjar den svensk-finska kvartetten av Sackboys och Sackgirls bredvid ett hål i marken. När vi hoppar ned i hålet hamnar vi i ett avhägnat område för rephoppning och tillsammans måste vi klara så många hopp som möjligt. Återigen, uppgiften är betydligt svårare än vad vi först tror.

Att fysikmotorn och alla objekt i Little Big Planet ger spelaren förutsättningar för kreativa konstruktioner och tekniker är uppenbart. Precis som raketgevärshoppandet i gamla Quake finns en avancerad och, gissningsvis, oavsiktlig metod som Sony och Media Molecule kallar "orange vaulting". När en Sackboy rullar en apelsin (de är båda ungefär lika stora) framför sig och sedan krockar med ett annat objekt kan man med ett vältajmat hopp flyga en lång bit över skärmen. Såna detaljer visar på Little Big Planets speltekniska djup, som förmodligen måste upplevas för att förstås.

Med Little Big Planet följer förstås en mängd färdigsnickrade banor, men onlinedelen kommer att vara oerhört central för spelet. Att ladda upp och ned hemgjorda banor känns på förhand väldigt spännande och lär ge rejält med omspelningsvärde för spelet. Ett system där banor betygsätts kommer att göra att de mest väldesignade utmaningarna lyfts fram.

- Det mest spännande för oss som jobbat så länge med Little Big Planet är att vi inte har någon aning om hur community-delen kommer att utvecklas, säger Leo Cubbin. Vilken typ av banor kommer folk att konstruera? Blir det avancerade plattformsutmaningar eller konstnärliga kreationer? Vi kan knappt vänta på releasen.

Jag delar Leo Cubbins förväntan. Ju längre man spelar Little Big Planet, desto mer talande blir spelets titel. Smått och stort, det är vad det handlar om. Små föremål som blir stora hinder. Ett spel för barn och vuxna. En vanlig apelsin som är en mer imponerande och storslagen syn än vilken slutboss, skyskrapa eller spelmetropol som helst. Exakt hur stort Little Big Planet blir får vi se i september.