Svenska
Gamereactor
förhandstittar
Street Fighter IV

Street Fighter IV

Mikael har tittat närmare på redaktionens mest efterlängtade spel just nu, den superheta comebacken för världens mest karismatiska slagskämpar

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Egentligen visste jag att det skulle komma. Egentligen. Varje gång producenterna på Capcom har vågat sig utanför dörren på kontoret i Osaka har de bombarderats av frågan: när kommer Street Fighter IV? Och svaret som vi har fått har alltid varit "inte förrän 2008". Ja, nu är det 2008 och Capcom håller sitt ord. Street Fighter IV är en verklighet.

Mest uppseendeväckande är väl det faktum att Capcom har lämnat den tvådimensionella grafiken bakom sig. Det var inget oväntat val och inte ett dumt sådant heller. Även om jag och Jonas träget fortsätter vårt fightingevangelium och försöker frälsa nya själar till det himmelsrike som kallas Street Fighter III: Third Strike är svaret oftast: njäääe, det ser ut som ett Super Nintendo-spel. Tvådimensionell grafik, hur läcker den än är, är inte längre ett möjligt val när man försöker nylansera en bortglömd serie och locka till sig alla de miljoner som en gång spelade, andades och levde Street Fighter.

Därför är det inte heller någon större överraskning att hela det ursprungliga gänget från Street Fighter II återvänder. Oavsett vem man är, oavsett hur lite eller mycket man spelar, är chansen rätt stor att man någon gång har tagit en match med "den där gröna killen" eller "yoga-gubben". De ursprungliga åtta och de fyra bossarna är kulturikoner, allihop jämförbara med vilken spelhjälte som helst som inte råkar heta Mario eller Master Chief. Man behöver inte vilset hoppa runt på figurvalskärmen i hopp om att inte råka välja den där superkomplicerade värstingfiguren (läs: Akira i Virtua Fighter), det är bara att hoppa in direkt och börja spela.

Det är förstås svårt att försöka se trender i en serie som har haft fyra delar (ettan, tvåan, Alpha och trean), men historiskt sett har Capcom alltid dumpat praktiskt taget hela gänget mellan varje ny delserie. Bara Ryu, Ken och Sagat fick följa med till tvåan, bara Ryu, Ken, Sagat och Chun-Li fick följa med till Alpha, och bara Ryu och Ken fick (till en början) följa med till trean. Det är därför jag är lite, lite besviken på utbudet här. Men samtidigt är det alltså ett medvetet val för att locka tillbaka de gamla fansen, som spelade Street Fighter II på SNES och inte har följt serien slaviskt sedan dess.

Detta är en annons:

Därmed inte sagt att det saknar nykomlingar. Crimson Viper är en käck dam med explosioner i lackskorna och elstötar i handskarna. Abel följer den klassiska "World Warrior"-tanken med en variant på MMA och rysk Sambo, medan El Fuerte däremot är en urflippad variant av Virtua Fighters mexikanske luchador El Blaze. Rufus är en ny rival till Ken som trots sin väl tilltagna kroppshydda utövar avancerad kung fu. Det nya gänget avrundas slutligen med den statyliknande superhårdingen till slutboss, Seth. Dessutom kommer konsolversionerna att ha några extra karaktärer utöver arkadversionen, där Dan och Fei-Long har nämnts hittills. Så nej, Capcom har inte glömt Street Fighter-historien efter 1993.

Det är också uppfriskande att se att Capcom helt har dumpat valbara superattacker, grooves och annat tjafs. Visst erbjuder det fler valmöjligheter men det är oerhört svårt att försöka introducera nybörjare med "okej, välj den där figuren, sen väljer du stil (följt av en beskrivning av vad varje gör), sen ska du justera dina specialmätare"... innan matchen ens har börjat. Tillbaka till grunderna är ledordet, helt klart.

Något som också känns både fräscht och nostalgiskt är grafiken. Capcom (eller, i rättvisans namn, Arika) försökte tidigare återskapa den flådiga, överdrivna tecknade stilen i 3D under Playstation-eran. Resultatet, i Street Fighter EX, blev inte helt oväntat helt okej spelkontroll men hemsk grafik med skrattretande kantiga karaktärer byggda av kartong. Det var till och med så illa att Capcom ritade parodibilder där Ryu och Chun-Li förfasas över att se sig själva förvandlas till blockiga monster. Det problemet existerar inte längre, med miljontals polygoner att leka med på de nya konsolerna. Kombinerat med en tjusig shading-teknik ger det oss för första gången tredimensionella karaktärer som ser ut precis som den tecknade artworken. Zangiefs svällande muskler får honom att se direkt livsfarlig ut där han lunkar fram och Chun-Li gör verkligen skäl för epitetet "världens starkaste kvinna" med sina enorma, stenhårda lår.

Framför allt satsar Capcom på att få till alla de där detaljerna som handritad grafik har men som ofta faller bort i 3D. Kläder fladdrar i vinden och slår ut från ryggen på Ryu och Ken när de kastar en Hadoken. Ansikten förvrids i smärta när slagen träffar. Kanske allra coolast: äntligen ser vi faktiskt karaktärerna säga "Tatsumaki Senpuu Kyaku" och "Spinning Bird Kick" när de utför attackerna. Den stirrande dockblicken som exempelvis Tekken och Soul Calibur och framför allt Dead or Alive ofta gör sig skyldiga till existerar inte här. Street Fighter IV känns därför helt rätt. Det ser inte ut som "Street Fighter II, fast i 3D". Det ser ut som "Street Fighter II, om det hade varit gjort i 3D till att börja med".

Detta är en annons:

Men Blanka, Dhalsim och Honda i all ära... det här är väl Street Fighter IV? Vad hände med Street Fighter III? Svaret är väl närmast att inte tillräckligt mycket hände med Street Fighter III. Det tog flera år innan Street Fighter III: Third Strike blev populärt ens bland hardcorefansen, även om det nu oftast räknas som det bästa fightingspelen någonsin. Det var ett modigt val att stryka hela den gamla karaktärsuppsättningen men knappast ett ekonomiskt smart sådant. För att på ett enkelt sätt kunna använda de gamla favoriterna valde därför producenten Yoshitaka Ono att placera del fyra direkt efter tvåan i kontinuiteten. Förvirrande, javisst, men inte mer förvirrande än att Street Fighter Zero (Alpha hos oss i västvärlden) hamnade mellan ettan och tvåan...

Men nog om handling och karaktärer, det är ju ändå fighten som står i centrum. Vad är nytt och varför ska gamla veteraner byta till del fyra, och varför ska för den delen en ny generation av spelare ge sig i kast med Street Fighter?

För att det är Street Fighter, the original and best, förstås! Street Fighter II (och allra helst de förbättrade versionerna Turbo och Super Turbo) är fortfarande fullt njutbart idag, trots att genren har utvecklats till höger och vänster de senaste 16 åren. Street Fighter Alpha 2 och 3 är några av de allra bästa tvådimensionella fightingspelen med både tillgänglighet och djup, och Street Fighter III: Third Strike är och förblir världens allra bästa slagsmål. Och att döma av det som Gamereactor har testat har Capcom lyckats återskapa samma exakta, fantastiska spelkänsla.

Trots den nya grafiken fungerar det precis likadant som förut, utan omständliga animationer eller fördröjningar. En Hadoken känns som en Hadoken och allt från hopp och kast till att ta sig upp från marken lyder samma regler som förut. För en utomstående innebär det att animationen känns lite hackig, men kollar man närmare, i slowmotion efter det avgörande slaget, syns det att allt rör sig extremt smidigt. Resultatet? Total avsaknad av trist realism och en total helomvändning från halvtaskiga tredimensionella försök. Med andra ord: total spelglädje.

Att exakt beskriva spelsystemet är svårt, mycket eftersom spelet fortfarande är under utveckling och ändras en aning för varje gång det visas i japanska arkadhallar. I grunden är i alla fall tanken att få ett mer aggressivt spel. Ett exempel är Focus Attack, en enkel teknik som ersätter de gamla pareringarna, där man tar emot en attack och sedan har möjlighet att slå tillbaka, och så länge man håller sig på offensiven utan att blockera återfår man den energi man förlorade. Beroende på hur länge man håller in de två knapparna för att aktivera attacken får den olika effekt, allt från att bara just absorbera till en oblockerbar motattack. Därefter kan man snabbt röra sig undan eller närmare och sätta ytterligare en attack. Det känns intuitivt och ger ett smidigare spel jämfört med det stackato-liknande tempot i Street Fighter III.

En annan fördel med det systemet gentemot pareringar är att det är betydligt lättare att tajma, vilket både gör det lättare för nybörjare och dessutom gör att spelet kan fungera online. Alla som har spelat det extremt pixelperfekta Street Fighter III: Third Strike online vet att mycket av finliret går förlorat på grund av lagg. Med Street Fighter IV har Capcom tagit tillfället i akt att bygga spelet runt onlineläget.

Därmed inte sagt att djupet går förlorat. Nej, det är snarare så att nybörjare fortfarande kan känna sig överväldigade. Det finns ju så att säga fyra nivåer av specialattacker, från de vanliga Hadoken och Shoryuken hela vägen upp till de flashiga Ultra Combos som lätt kan avgöra en match. Personligen, som medelmåttig veteran, tycker jag att det är perfekt, men jag vet att många riktigt inbitna spelare tycker att det hela är lite nervattnat, medan en genomsnittlig nybörjare idag knappt kan göra en kvartscirkel. Den här balansgången är supersvår och egentligen det enda hotet mot spelets framgångar.

För om något spel förtjänar framgång så är det Street Fighter IV. Det kombinerar gammalt och nytt på ett strålande sätt, genom att vara tillgängligt och ändå djupt, nostalgiskt men ändå fräscht. Samma sak kan man säga om Capcom som helhet, som efter ett par riktigt usla år bara har gått från klarhet till klarhet på sistone, och häver ur sig både nya och gamla klassiker. Det här spelet har definitivt potential att bli en sådan.

Street Fighter IVStreet Fighter IVStreet Fighter IVStreet Fighter IV
Street Fighter IVStreet Fighter IVStreet Fighter IVStreet Fighter IV
Street Fighter IVStreet Fighter IVStreet Fighter IVStreet Fighter IV
Street Fighter IVStreet Fighter IVStreet Fighter IVStreet Fighter IV
Street Fighter IVStreet Fighter IVStreet Fighter IVStreet Fighter IV

Relaterade texter

Street Fighter IVScore

Street Fighter IV

RECENSION. Skrivet av Jonas Mäki

Seriösa fightingspel och Iphone har länge varit en svårlöst combo, något som Capcom med en välriktad Hadouken nu hittat lösningen på. Läs om det bästa bärbara fightingspelet just nu...

Street Fighter IVScore

Street Fighter IV

RECENSION. Skrivet av Mikael Sundberg

Eftyer ett drygt decennium av väntan är Sunken mest efterlängtade spel någonsin är här, Street Fighter IV. Micke har spelat oavbrutet i månader och berättar allt...



Loading next content