Diablo III

Det är lätt att glömma så här post-World of Warcraft, men Blizzard är inga nykomlingar med det här att sälja miljontals exemplar av sina spel. Några exakta siffror har vi inte, men de båda första Diablo-spelen har högst troligt nått tio miljoner tillsammans vid det här laget, på världens mest piratkopierade format. Därför var Diablo III också världens mest uppenbara hemlighet och det var bara en tidsfråga innan det skulle dyka upp. För att inte världen skulle gå under i ett moln av superhype fick Starcraft II gå före i kön, men nu är det äntligen dags för Blizzards tredje stora serie att få sin återkomst.

Diablo är urtypen för hack'n slash-genren, den som under förra konsolgenerationen dominerades av diverse Baldur's Gate-varianter. Det handlar om att kuta ner i en mörk katakomb och hugga och slakta sig genom oändliga horder av arga zombier, skelett, fläskmonster och övrigt otyg, frenetiskt klickande på musknappen tills inget rör sig längre. Oerhört lättspelat, extremt beroendeframkallande och mycket, mycket tillfredsställande. Krossa våg efter våg av packet, samla på sig coola rustningar och så dräpa lite mer.

Även om trean i stort följer samma mönster finns det mängder av nyheter. En trevlig funktion som känns fräsch är de framslumpade miljöerna, som är fyllda med likaledes framslumpade händelser. Det innebär att ingen genomspelning blir den andra lik och det som en gång blir en rättfram monsterslakt kan nästa gång bli ett eskortuppdrag. Kan någon stava till omspelningsvärde? Det finns också betydligt mer dialog och handling inbakat i spelet, inramat i små trevliga sekvenser med typisk svart humor.

Som förut finns fem valbara klasser med helt olika inriktningar. Hittills har vi fått se barbaren (känd från tvåan) och häxdoktorn. Barbaren är förstås helt inriktad på att giva folk på moppo medelst stora mängder järnskrot. Han (eller hon, man kan numera skapa karaktärer av valfritt kön) påminner en del om en fury-krigare i World of Warcraft (eller, egentligen är det väl tvärtom). Han är stark nog att rasera väggar över fienden och demolera omgivningen, och kan snabbt röra sig runt med dynamiska hoppattacker. Häxdoktorn å sin sida kan dra sig tillbaka en aning och skapa stora drivor av otäcka kryp, kasta brandbomber eller bygga upp en vägg av zombier. De är mästare på att manipulera sina fiender och slippa ta hand om grovgörat själv. Hjärntvätt, smittsamma sjukdomar och frammanade små fula monster står på menyn om du spelar som dem.

En viktig del av spelet är förstås onlineläget. Där World of Warcraft i stora grupper närmast blir ett strategispel, där varje spelare agerar en liten enhet under rädledarens order, är Diablo fortfarande fullständigt actionbaserat. Vi vet inte hur många spelare som kommer att kunna samarbeta i slutändan, men minst fyra blir det i alla fall. I gengäld skalas omgivningarna om med fler och starkare fiender så fort du bjuder in en kompis. Spelet kommer förstås att spelas via Battle.Net och samma förbättringar som finns i Starcraft II kommer att användas även här. Det talas också om att de Achievements som stoppats in i Wrath of the Lich King kommer att bli en del av ett nytt, Battle.Net-omfattande system för alla tre spelen.

Blizzard har inte glömt sin främsta styrka: att göra storslagna spel med blygsamma systemkrav så att alla kan spela. Diablo III pressar inga enorma mängder polygoner, men i gengäld har det lysande animation, en omväxlande och kreativ design samt mäktiga specialeffekter. Några av scenerna som vi redan har sett är extremt läckra. Det är bara Jonas "mera bumpmapping" Mäki som klagar, vi andra tycker att det ser strålande ut.

Grafikstilen i Diablo III har fått en del kritik av inbitna fans som hävdar att den är för lik den överdrivna, tecknade stilen i Warcraft och inte så mörk och dyster som i de tidigare spelen. Skitsnack, menar Blizzard och förklarar att omgivningarna behöver en del omväxling och att överdriven stil gör striderna mer lättöverskådliga.

Man kan tycka att ett spel som Diablo III skulle passa perfekt för konsol med sin strömlinjeformade spelkontroll, betydligt bättre än de mus- och snabbtangentkrävande Starcraft och World of Warcraft åtminstone. Allt ska bokstavligen gå att sköta med musen, och borde rimligtvis gå att göra med handkontroll också. Men uppenbarligen är Blizzard nöjda med de fantasiljoner de redan säljer på Mac och PC och är inte alls brydda om att frälsa konsolvärlden.

På kontoret i Irvine utanför Los Angeles görs det helt enkelt inga dåliga spel och allt talar för att det här blir ännu en fjäder i hatten för de infrusna spelmästarna.