The Witness

The Witness började klättra på hypemätaren i samma sekund det utannonserades som Braid-skaparen Jonathan Blows nästa spel. Av det vi hittills sett av det är det inget snack om att herr Blow återigen har skapat en väldigt unik värld med en alldeles egen karaktär och atmosfär. En som säkerligen kommer att dela upp folks åsikter. Vissa lär kalla det pretentiöst dravel. Andra kommer att älska det. Några lär inte fatta grejen överhuvudtaget.

I sann Myst-anda får vi utforska en öde ö full av pussel i form av konsoler med rutor. På dessa rutor drar spelaren linjer för att lösa dessa diverse labyrintliknande mönster. Inledningsvis är det inte mer komplicerat än att vi behöver dra ett streck från en punkt till en annan, men utmaningen stiger snabbt när lösningarna börjar återfinnas i själva miljöerna. Låter det snurrigt? Det kanske det är, i alla fall i början, innan vi lär oss hur The Witness ska spelas.

Det gäller att vara extremt uppmärksam på sina omgivningar. Det finns inga inga förklarande menyer, inget användargränssnitt och absolut inga tutorials eller stora pilar som förklarar vad du ska göra eller var du ska bege dig härnäst. Efter att vi i början av äventyret tagit oss ut ur ett anonymt hus en inhägnad trädgård så öppnar sig öns säregna miljöer för oss, fria att utforska efter eget bevåg. Det finns ingen som möter oss därute, ingen som förklarar meningen med vår vistelse eller pekar ut var vi hittar svaren. Det ligger hos spelaren själv att hitta dem.

Som exempel på detta finns det ett pussel där lösningen finns i ett par närliggande träd. Genom att studera träden ur rätt vinkel och se var äpplena växer på dem så får vi också svaret på hur vi ska lösa labyrinten på rutorna. Ett annat exempel är en trädgårdshäck vars former visar svaret. Jonathan Blow har implementerat lösningarna på sina pussel i allt från träd och grenformationer till vattendrag och smådetaljer som löv, skuggor och solljus. Det gäller att se saker ur rätt vinklar och genom rätt dagrar, samtidigt som vi måste tolka bilderna och förstå hur vi kan applicera dem på rutorna.

Det fria upplägget känns som en skön respit från den 'hålla handen'-mentalitet som genomsyrar de flesta moderna titlar. Samtidigt tvivlar vi inte på att vi kommer att stå handfallna både en och två gånger och klia oss förbryllade i huvudet. Vägen mot målet - vad det nu är - kommer att leda spelaren genom både skogar och ruiner klädda i varma, lummiga färger och omgivna av ett närmast drömskt lyster. The Witness har enkel men vacker sagoestetik som känns både inbjudande och en smula hemsökt.

Vi vet inte vad The Witness handlar om. Om det ens har någon handling överhuvudtaget. Jonathan Blow har plockat fram stora morakniven och täljt bort det mesta vi lärt oss att förvänta sig av ett spel sett ur förstapersonsperspektiv. Förvänta dig inga konfrontationer. Inga plattformsmoment. Det är bara du på en öde ö. En grej som dock hängt kvar från genrekusinerna är ljudloggarna. Precis som i spel som Bioshock och Doom 3 (att ens nämnda slaktfesten Doom 3 i samma mening som The Witness känns en smula märkligt) är världen i The Witness nerströsslad med ljudloggar. Men likheterna med Doom 3 slutar där, för att döma av vad vi hört från dem så är det inte mycket till konkret storyutveckling på dem.

Istället är det skaparen Blows fallenhet för att bryta fjärde väggen som lyser igenom. Vi pratar nu meta-flum på hög nivå. På en ljudinspelning säger en röst: "Jag kunde ha gjort något med mitt liv, men på något sätt så slutade det med att jag designade pussel, inklusive de på den här ön. Du skulle kunna göra något med ditt liv, men på något sätt hamnade du här, för att lösa dessa pussel."

Det finns fler exempel, som när rösten talar om vad projektet eventuell kostat att utveckla och hur pengarna kunde ha gått till något annat. Det uppstår en speciell relation mellan spelaren och speldesignern, en sorts direktlänk som bryter barriärer. Om det finns någon övergripande mening med dessa ljudloggar återstår att se. Vi förutsätter att bilden av vad exakt vi gör på ön kommer att klarna allteftersom vi närmar oss slutet av äventyret. Att det finns lager inbäddade i spelet. En djupare mening som sakta och subtilt kommer att uppdagas.

Som vi sa i början av texten: The Witness kommer garanterat att dela folks åsikter i två läger. Pretto-trams eller ren genialitet? Det märker vi när Blow släpper spelet senare i år. Han uppskattar att äventyret kommer att vara mellan 20-30 timmar, vilket väcker en del frågetecken kring huruvida det kommer att bli enformigt i längden att lösa det enda labyrintliknande pusslet efter det andra. Vi hoppas förstås att variationen är tillräcklig för att hålla intresset uppe hela vägen. Att vi får en upplevelse som, å ena sidan, kanske inte är densamma som i Braid, men som påverkar oss lika mycket och stannar kvar i tankarna långt efter att vi är klara med det.