Civilization: Beyond Earth

Rymden. Den yttersta gränsen. I Civilization har den alltid funnits som ett fredligt alternativ där det varit möjligt att skicka iväg en rymdfarkost för att söka efter en beboelig planet och kolonisera den. En resa som har tagit lång tid, men som har lett till en omedelbar seger. I den 15 år gamla klassikern Alpha Centauri fick vi en försmak av vad som händer sedan, men det är först nu med Civilisation: Beyond Earth vi känner att Firaxiz verkligen gör något riktigt lovande av grundidén.

Det är tufft på jorden. Det pratas om "det stora misstaget" och planetens undergång står och knackar på dörren. I ett desperat sista försök att rädda mänskligheten packas kolonier in i rymdfärjor och skickas ut för att söka efter någonting, vad som helst, att bo på. Här kommer du in i bilden när en av rymdfärjorna till sist landar på en främmande planet, långt från Vintergatan. Inledningsvis är ditt uppdrag tydligt; etablera en bas och möjliggör fortsatt överlevnad för dina kolonister. Med en god dos skicklighet och en släng tur ska du förhoppningsvis kunna säkra en framtid för din art.

Firaxis har rört sig med konceptet förut. David McDonough och Will Miller, båda lead designers, berättar att inspiration kommer från studions egna kultklassiker Alpha Centauri, men poängterar samtidigt att man inte ska missta Civilisation: Beyond Earth för att vara dess uppföljare i minsta mån. "Det här är inte en uppföljare. Det är Civilization i rymden, men vi har utvecklat det för att stå helt på egna ben." Gamereactor reste som en av få tidningar i världen till Maryland, USA, för att besöka Firaxis och testspela Civilization: Beyond Earth. Vid en första anblick känns det mesta bekant. Spelplanen består av hexagoner, och användargränssnittet, knapparnas placering, kortkommandon samt den stora knappen med texten End Turn sitter säkert i ryggraden sedan tidigare delar i serien. Samtidigt är något annorlunda.

Terrängen känns främmande med sina djupa kratrar, ödsliga slätter och raviner som skurit ytan itu. En liten öken ligger vägg i vägg med en mystisk, grön dimma, stenar svävar fritt i luften och strax norr om min koloni skymtar jag främmande varelser som snabbt försvinner in i skuggorna, men jag går händelserna i förväg. Faktum är att jag ställs inför valmöjligheter redan innan jag lämnat jorden. Det första jag får göra är att välja vilken nation som ska sponsra mig, och några av valen jag står mellan är Franco-Iberia, African Union, Polystralia, Brazilia, Pan-Asian Cooperative och ARC (American Reclamation Corporation).

Därpå tilldelas jag bonusar beroende på valet av nation, precis som alltid. Därefter får jag välja vilka människor som ska få åka med på resan vilket också leder till konkreta bonusar inom områdena produktion, vetenskap, ekonomi och militär, innan det till sist är dags att hoppa in i valfritt rymdskepp och pysa iväg. Även valet av rymdskepp innebär förstås olika för- och nackdelar i spelets inledande fas, och det är upp till dig att avgöra om du exempelvis vill göra plats för ett system som scannar planeternas yta, eller om du hellre packar på med energi - Civilization: Beyond Earths valuta.

När jag invigt min lilla by skickar jag en scout västerut för att ta reda på vart jag har landat egentligen. Jag skickar också ett gäng marin-soldater norrut, mot de tidigare nämnda varelserna. Det kan inte vara klokt att bo såhär nära en främmande art om den dessutom är fientlig, tänker jag, och när jag går för nära ett bo blir jag mycket riktigt attackerad av ett elakt gäng insektsliknande djur. Lyckligtvis sköter marinsoldaterna sitt jobb, och det lilla boet är snart ett minne blott.

"Andra varelser reagerar på spelarens agerande", förklarar McDonough. "De är inte djur, även om de inte liknar människor, och de reagerar när du behandlar deras hem respektlöst. Om du istället lämnar dem ifred kommer de så småningom vänja sig vid din närvaro". I just mitt fall, där boet var så nära att jag kunde se varelserna direkt från basen, gjorde jag förmodligen ett klokt val. Lite senare under min spelsession upptäcker jag andra hålor med andra varelser, men genom att hålla mitt avstånd kan jag undvika konflikter.

Med energi som jag tagit med hemifrån konstruerar jag byns första arbetare, och arbetarens första uppgift blir att plöja en åker och bygga en farm på ett närliggande fält så att min koloni inte svälter ihjäl. Därefter beordrar jag honom att rensa bort diset som skymmer sikten i närheten av byn. Dimman visar sig nämligen vara giftig och mina enheter förlorar långsamt hälsa när de står i den. Inte så snabbt att det leder till en omedelbar död vid eventuella felklick, men tillräckligt illa för att det ska kännas problematiskt. Inte minst då inhemska djurarter stormtrivs, helas och blir starkare i den. Alltså ska den väck, och medan arbetaren, som han så svepande kallas, knogar på sätter jag mina vetenskapsmän i handling. Här har det skett en hel del, noterar jag, vilket känns passande då rymd och ny teknik såklart går hand i hand.

Istället för ett klassiskt färdighetsträd har man valt att utgå från mitten av vad som kallas för ett "tekniknätverk" där du helt enkelt spenderar poäng i vilken riktning du vill för att gradvis lära dig mer och mer om den forskning som verkar mest intressant. Föreställ dig en tankekarta som redan är färdig och där du börjar i mitten för att sedan klättra utåt så har du en lättbegriplig bild av systemet. Till skillnad från tidigare spel i serien finns här fler valmöjligheter än poäng att spendera på dem, så du kommer aldrig att kunna lära dig allt utan att påbörja en ny sparfil. McDonough förklarar dessutom att spelupplevelsen kommer att vara annorlunda beroende på vilka val man gör här. Den som spenderar poäng i robotteknik kommer att ha tagit med sig helt andra erfarenheter än den som sysslat med genteknik, i slutändan.

McDonough förklarar också att Civilization: Beyond Earth inte bara handlar om människor som reser ut i rymden för att överleva; det handlar också om vad som händer med den mänskliga rasen när dess levnadsförhållanden förändras i grunden. Det är förvisso poetiskt i sig, men rent spelmekaniskt innebär det att man ställs inför ett par olika vägval under spelets gång. Du kan göra ditt bästa för att bevara mänskligheten som den är eller låta den nya naturen påverka utvecklingen av din koloni.

Du kan också brassa på för fullt med ny teknologi och i slutändan landa i en människoras som är lika delar robot som kött och blod. Det finns fem sätt att vinna på, beroende på hur du vill spela. Det första är att rätt och slätt jämna planetens samtliga huvudstäder med marken. Det andra är att gå till botten med vilka mystiska varelser som har bott där tidigare och upprätta radiokontakt med dem i bästa Star Trek-anda. De tre sista har med tidigare nämnda vägval att göra där du exempelvis kan rädda hela mänskligheten på jorden genom att bygga en portal till den nya planeten.

Du kan också lära dig om planeten och dess biologiska system som utgör ett slags superorganism, eller strunta fullständigt i den och göra planeten till ett högteknologiskt paradis. Valmöjligheterna är många och Civilization: Beyond Earth ska, precis som tidigare delar i serien, betraktas som en avancerad lekplats för den som vill praktisera sina Gudskomplex. En titt runt på kartan visar att jag inte är ensam på "min" planet.

Nya kolonier har slagit ned och tar plötsligt kontakt. Till skillnad från tidigare Civilization-titlar inleds inte allt samtidigt, utan de övriga nationerna landar under de första 40-50 omgångarna. Dessutom har de radio med sig så att vi kan prata med varandra omedelbart och bestämma om vi ska sluta handelsförhållanden, kriga eller helt enkelt låta bli varandra. Det hela är naturligtvis inte riktigt så enkelt i praktiken. Firaxis tycks vid första anblick ha höjt ribban för hur dynamiskt ett strategispel kan vara, och de andra civilisationerna reagerar hela tiden trovärdigt på mina handlingar - som om de faktiskt levde egna liv i en annan stad.

"De starka ideologiska uppfattningarna hos ledarna i Alpha Centauri nämns ofta som en av de mest minnesvärda aspekterna med spelet", berättar David McDonough. "Jag håller med om att det var intressant, men tyckte också att det var begränsande. Om du spelade som Morgan Industries så var du den rika civilisationen och inget annat. Det var din styrka, och om du inte utnyttjade den så gjorde du fel. Då skulle du förlora. I det här spelet vill vi hellre att du tar med dig vilka värderingar du vill till en ny planet för att se vem du blir. Du kan anpassa dig själv och växa, du kan växla riktning under spelets gång, och när allt är över så har du varit med om din egen historia, även om det kanske inte blev som du tänkt dig."

Civilization är en anrik spelserie och vad man än tycker om den så kan man inte beskylla Firaxis för att ligga på latsidan. Att förflytta hela konceptet ut i rymden känns som ett djärvt steg och på sätt och vis resonerar det fint med vad spelet faktiskt handlar om; att ta klivet ut i det okända och se vart civilisationen hamnar.