Velvet Assassin

Att försöka och misslyckas. Gång på gång. För att den där tjugoandra eller sjuttiofjärde gången lyckas. Ett välkänt och ökänt grepp inom den digitala underhållningens värld. Trial and error, ofta belönande och eggande. Men ännu oftare framkallar det ångestframkallande tristress, frustration och en stark vilja att stänga av. I sällsynta fall; en mental beslutsamhet att slänga ut rasket genom fönstret, krypa ihop i krum fosterställning och försöka glömma. Jag har ägnat tid med en andra världskrigsspion vid namn Violett Summers, och jag känner mig bestulen på livskvalité. Det här är, utan tvekan, ett sådant där sällsynt fall.

Violett Summers är en pingla nischad på knivvåld, mörker och smygande. En lönnmördare och isdrottning som skickas till nazi-land för att sabotera viktiga utposter och ha ihjäl högt uppsatta officerare i det Tredje Riket. Karaktären är inspirerad av verklighetens Violett Szabo, som var en fransk-brittisk agent inblandad i ett antal operationer bakom fiendens linjer under andra världskriget. En spännande approach till både stealthgenren och andra världskriget. Tyvärr faller hela grejen platt med en totalt oengagerande och kasst berättad story, usel spelkontroll, bristfällig konsekvens och tidigare nämnda trial and error-moment, som sätter en säreget skitjobbig prägel på hela äventyret.

Violetts berättelse förtäljs genom tillbakablickar, som flyger genom hennes huvud när hon ligger döende på ett sjukhus. Inför varje uppdrag får man en kort förklaring och motiv till varje planerat våldsdåd. Särskilt djupt går man inte, och dessa halvminuterslånga fotosekvenser som föregår varje kapitel engagerar inte ett dugg. Jag hade gärna fått lite mer att gå på. Några tyngre motiv, kanske någon snygg filmsekvens, vad som helst egentligen som förklarar bakgrunden mer ingående.

Istället står jag där, bakom fiendens linjer, rakt upp och ner med målet att spränga en bunker åt fanders. Och jag bryr mig knappt. Men story har jag klarat mig utan tidigare. För ett spel ska trots allt i grunden vara just ett spel, inte ett skönlitterärt storverk.

I Velvet Assassin ligger spelbarhetens största fokus på smygande. Ett 40-talets Splinter Cell, om man så vill. Man gör bäst i att hålla sig till mörkret och skuggorna, för får du fler än en fiendesoldat efter dig, är oddsen för en snabb och säker död låga. Velvet Assassin handlar om att studera fiendernas rörelsemönster och plocka fulingarna en efter en, helst bakifrån med kniven inkörd i deras strupe. Skulle man misslyckas med att hålla sig gömd, vilket ofta händer, så har man herr Luger, fru Colt och andra metallspottande eldpipor att luta sig tillbaka mot. En ack så klen tröst.

För eldstriderna är inget annat än en ren och skär mardröm. Pistolerna är sega som sirap och tråkiga som in i bomben, samtidigt som hårkorset gärna flänger all världens väg när analogspaken väl börjat veva. Spelkontrollen är trasig, oslipad och extremt dåligt optimerad för intensiva actionsekvenser. Man kanske hinner döda den första anstormande fienden. Men innan du hunnit meka in siktet på nästa nazi-slusk, så har antagligen "starta om från senaste checkpoint"-skylten redan ploppat upp framför ditt plyte. För länge sedan.

Violett är en skör tjej som inte tål mycket stryk, alls. Men det verkliga problemet är naturligtvis att Replay Studios handikappat henne redan från första början.

Det allra bästa är alltså att hålla sig i skymundan, oupptäckt. Många gånger är det mest fördelaktigt att strunta i fienderna helt och hållet, och bara trippa på tå runt om dem. När Violett är utom synhåll visualiseras det av en lila kontur runt hennes figur. Ett diskret men ändå visuellt snyggt och funktionellt grepp, som tillsammans med ett framför allt gediget skugg- och ljusarbete gör Velvet Assassin till ett hyfsat snyggt spel.

Svårighetsgraden är hög, dock på grund av helt fel anledningar och på ett väldigt inkonsekvent sätt. En fiendesoldat har oftast inga problem med att prickskjuta dig från 70 meters avstånd med ett automatgevär. Men när man helt plötsligt påbörjar en animation där Violett klättrar över ett stängsel, så fattar helt plötsligt inte fienden som jagar dig var du tog vägen, även fast fienden i fråga befinner sig en meter bakom. Denna sorts trasiga programmering av den artificiella intelligensen gör att spelet känns som en alfakod snarare än ett färdigt spel.

Skulle situationen bli alltför ohållbar så kan man gå in i ett så kallat "morfinläge". Jäpp, du kan alltså knarka ner Violett med ett enkelt knapptryck. I detta rus är hon odödlig under en kort stund och kan ostört sticka kniven i ännu en stackars fiendesoldat. Jag har sett många tvivelaktiga och konstiga funktionselement i spel, och denna "finess" är utan tvekan en av dem.

En skön detalj är att tyskarna faktiskt pratar tyska (med tillhörande undertexter, såklart), och inte engelska med "tysk" brytning. Och trycker man in det tyska språket i ett spel förtjänar man cred. Så är det bara. Det vemodiga soundtracket ger mig för övrigt ångest, vilket ju går hand i hand med upplevelsen i övrigt.

Det är många bäckar små som till slut gör Velvet Assassin till en väldigt, väldigt omodern och trist upplevelse. Faktumet att man inte kan plocka upp fiendens vapen och ammunition är en av dem, man måste hitta särskilda skåp där dessa finns undanstoppade. Man kan heller inte skjuta sönder lampor för att mörklägga områden. Istället måste man gå och sabotera säkringsboxar för att få jobbet gjort. Interaktiviteten med miljöerna begränsar sig mestadels till sporadiskt och tidsödslande lådknuffande. Nämnde jag att Velvet Assassin är så linjärt det bara kan bli? Nu vet ni.

Det finns heller inget onlineläge, eller för den sakens skull något omspelningsvärde överhuvudtaget. Nej, Violett Summers gör mig inte sugen på mer. Rycker det ändå i den kombinerade stealth- och andra världskrigsnerven, så vänta hellre på Pandemics kommande The Saboteur. Det ser flera klasser bättre ut redan på förhand.