Splinter Cell: Conviction

Splinter Cell: Conviction är ett projekt som har dragits med problem. På mässan Ubidays 2007 fick vi se en Sam Fisher med ovårdad ansiktsbehåring som trilskades med poliser på offentlig plats. Men Ubisoft var inte nöjda med upplägget, tydligen. Istället för att fortsätta på den inslagna linjen, så slopades originalidén helt och hållet. Nu vet vi mer om Splinter Cell: Convictions nya inriktning.

Sam har förändrats. Till det yttre besitter han inte längre ovårdad kalufs och lodarskägg, utan är mer vältrimmad i sin uppdaterade version. Vad som var klart sedan tidigare, är att Sam inte längre är bunden till Third Echelon. Han har nu lämnat myndigheten som formade honom till den superagent han en gång var. Nu är det personligt, och då krävs det fria tyglar och hårdare metoder. I detta läge måste han ta alla sina förmågor till sin spets för att få tag på sin dotters mördare.

Och Sam är väldigt, väldigt arg, hämndlysten och våldsam. Våldsammare än vanligt. Det märks redan under den första sekvensen vi får se från spelet, där Sam får Guantanamofängelsets förhörsmetoder att se oskyldigt barnsliga ut. Under särskilda förhörssekvenser så kan Sam använda alla möjliga objekt i miljöerna för att nå sitt syfte. Under Ubisofts visning av spelet på E3 fick vi se en sådan sekvens. Här blir förhörsoffrets skalle nedtryckt i en pissoar, övrigt toalettporslin och speglar krossas med densamme, samtidigt som Sam väser uppmanande för att klämma ur lite hjälpfull information. Det är gammalt hederligt stryk upphöjt i två som gäller. Inga resonemang.

Som spelare ska man känna sig som det ultimata rovdjuret i Splinter Cell: Conviction. Det var något som Ubisoft betonade under E3-visningen. Liksom tidigare kan Sam klättra, hänga, klänga och dänga med bravur. Men allt sker med ett högre tempo än förut och med mer brutalitet. Det här är ett betydligt snabbare och mer actionbetonat Splinter Cell än vad vi är vana vid. Dock ett Splinter Cell där man för all del inte glömt bort vad som har karaktäriserat serien genom åren. Sam trivs bestämt bäst i mörkret, och det är fortfarande härifrån man skaffar sig det sanna övertaget gentemot fienden.

En ny förmåga som Sam besitter är att från skyddad position kunna markera flertalet fiender och objekt som man vill skjuta på. Därefter kan man storma rummet och göra processen kort. En funktion som möjligen skulle kunna göra spelet lite väl enkelt och automatiserat. Men samtidigt ser det väldigt coolt och snyggt implanterat ut, och funktionen är självklart valfri att använda. Valfrihet finns också i sättet man tar sig an banorna. Varje nivå beskivs som en sandlådeupplevelse i miniatyr, där det finns flera olika vägar till framgång.

Vad jag älskar med Splinter Cell: Conviction såhär på förhand, är att det verkar både taktiskt och intelligent, samtidigt som det fullkomligt dryper av het action. Under eldstriderna kan man välja att gå pang på rödbetan eller försvinna in i mörkret, för att se fienden undersöka den position som man senast var synlig vid. Vilket öppnar möjligheten för både flankering och överraskningsattacker.

Grafiken ser alldeles fantastisk ut, långt mycket bättre än den som visades 2007. Den innehåller silkeslena animationer, högdetaljerade miljöer, vrålsnygga ljuseffekter och en unik presentation, där uppdragen och storyn förmedlas via projicerade bilder direkt i miljöerna. Något som orsakar kollektiv munväta hos redaktionen.

Naturligtvis finns det en uppsjö av manicker att använda till sin egen fördel. En av dessa är en granat som kortsluter alla ljuskällor inom en viss radie. Väldigt behändigt. Särskilt för en mörkerälskande mördarmaskin med hämndbegär. Något mer har vi i dagsläget inte sett röken av, men räkna med en hel del spännande tillbehör.

Spelet är planerat att släppas senare i år, troligtvis till hösten. Ubisoft verkar definitivt att ha fått över spelet på rätt köl i och med de omfattande förändringarna som gjorts. Och jag kan knappt vänta, för Sam Fishers häftiga återkomst får mig att rysa lite vid blotta tanken.