Ghostbusters

Jag har lärt mig att tre saker är extremt olämpliga medan man spelar Ghostbusters. Det första är att ha en Playstation 2 stående i solen, som börjar knäppa till medan den svalnar. Det andra är att ha en mobiltelefon med ljudet avstängt, som istället börjar hoppa runt och leva rövare just när det är som intensivast. Det tredje är att ha en soffa utan avtagbart överdrag...

Gillar du Ghostbusters? Då behöver du inte veta mer än att det här är det bästa Ghostbusters-spelet någonsin och en fanatiskt trogen tolkning som håller nästan precis samma höga kvalitet. Mjo, jag skulle nog säga att som ren story är det mer klockrent än Ghostbusters II.

Handlingen återknyter till Ivo Shandor, det ockulta arkitektgeniet vars verk låg bakom Gozers återkomst. När en utställning om Gozer öppnar på museet brakar allt loss och det blir en maffig resa som är precis lika storslagen som en modern tredje film med mastodontbudget skulle kunna bli. Mer behöver i så fall inte sägas, spring och köp nu!

För förutom det lilla faktum att det råkar vara ett spel, är Ghostbusters så genuint som det kan bli. Dan Aykroyd och Harold Ramis verkar ha trivts utmärkt med både handling och dialog, och det är den absolut största behållningen. Att höra de båda herrarna tillsammans med Bill Murray och Ernie Hudson småsnacka, skämta och hypernörda sig gör att betyget kliver minst en pinne uppåt på skalan.

Att få avnjuta dem i två timmar åt gången är en sak, men åtta-tio timmar på raken är gudomligt. Att de har grävt upp William Atherton (Walter Peck) och Annie Potts (Janine Melnitz) för att reprisera sina roller gör att känslan är närmast oslagbar.

Ja, överhuvudtaget är ljudet briljant. Från ögonblicket jag stoppar i skivan och får höra hela Ghostbusters-temat som ikonmusik (ni vet, om man inte startar spelet så loopar Playstation 3:an en liten bild eller ljudslinga) är jag fast. Alla klassiska teman används omväxlande och flitigt, utan att det blir enformigt. Jag tror mig höra några nya småsnuttar, men annars är det filmmusiken rakt av. Och de karaktäristiska ljudet av protonpacken som värmer upp, PKE-mätarens surrande och spökfällornas spektakulära ljud- och ljusshow ("se inte in i ljuset") är exakt som de ska vara. Tillsammans med en oerhört läbbig ljudbild i största allmänhet blir det toppbetyg här.

Den stora frågan är ju förstås: hur fungerar spelbarheten? Filmerna hade ju trots allt ett begränsat antal spöken åt gången och var ju inte direkt några actionfilmer. Jo, alldeles utmärkt. Till en början är det gamla hederliga fritt svävande överkroppsspöken som behöver bedövas, greppas och sedan styras över en öppen fälla.

Men ganska snabbt blandas det hela med svärmar av småspöken, stora, vandrande poltergeistar, diverse ilsnabba demoner och annat som besegras med ren anti-PKE-kraft. Ray och Egon har utsett dig till försökskanin och lastar in nya funktioner i protonpacket allt eftersom, som en frysstråle, ett målsökande vapen och en uppdaterad version av slemsprutaren. I vissa sektioner kan jag tycka att det blir lite väl mycket Doom och lite väl lite Ghostbusters, när man mejar ner horder av animerade maya-statyer med ett hagelbrakarliknande vapen, men det är lyckligtvis undantagsfall.

Slemsprutaren är annars ett utmärkt exempel på den vansinniga grafikmotorn som det här spelet bygger på. Det kanske inte är sanslöst snyggt på stillbilder, men både ljussättningen och fysikhanteringen är sensationella. Spöken som består av hundratals böcker exploderar i en kaskad av objekt, och allt som inte är fastnitat går att slänga iväg med hjälp av ett par elastiska slemsträngar, eller sprängas i småbitar. Och ja, vi får göra återbesök i Sedgewick Hotel och demolera den stora balsalen en gång till.

Generellt sett flyter spelet på oavsett hur mycket saker som händer, men av någon anledning har utvecklarna lyckats överlasta motorn något kopiöst på ett specifikt ställe i bibliotekets källare, så att grafiken nästan står still tills allt har flugit klart. Förutom det alltså, grymt imponerande.

Det är också sådana små buggar, som tyvärr ser ut att finnas kvar även i den slutgiltiga versionen vi har spelat, som drar ner helhetsintrycket en smula. Ett par gånger vill inte spelet trigga igång nästa händelse, och alla står dumt och väntar medan jag försöker hitta rätt väg. Att det finns ett menyval för att återgå till senaste checkpoint känns som en debugfunktion som inte borde behövas längre.

Som ni kanske har hört spelar man inte som någon av veteranerna, utan som en nykomling i gänget. Han ser ut lite som den tecknade versionen av Ray, och säger inte ett ord. Med den lösningen hade jag nästan velat ha möjlighet att själv utforma min rookie, men det fungerar så här också. Nu får jag nöja mig med möjligheten att dra på sig overallen i Home, som för övrigt får en hel del material i samband med spelet (och Blu-Ray-filmernas) premiär.

Trots stumheten är samspelet riktigt bra och man får lära känna de fyra andra ännu närmare. Aykroyd och Ramis har möjligen sparat guldkornen till sig själva eller också längtar Murray efter att få krama på Scarlett Johansen igen, för det är Ray och Egon som verkligen dominerar humorligan den här gången. Kanske funkar inte Murrays improviserade humor inte riktigt lika bra i strikt spelform. Därmed inte sagt att någon gör ett dåligt jobb och överlag kan jag nog säga att det här spelet har en av de bästa röstensemblerna någonsin.

Det är alltså ett riktigt maxat enspelarläge som räcker åtta till tio timmar, vilket alltså får anses som fullt acceptabelt numera. Då kan man väl vänta sig att flerspelarläget är hastigt ihopslängt? Nix. Det visar sig vara lika påkostat det, med en lång rad specifika utmaningar, kartor och spöken. Eftersom spökjägarna knappast skjuter på varandra handlar det om olika tävlingsupplägg, som att överleva längst, plocka flest spöken, försvara vissa punkter och så vidare. Det finns också ett separat kampanjläge där fyra spelare kan samarbeta genom en rad uppdrag. Allt detta med massvis av statistik, belöningar och (givetvis) troféer. Även om det inte lär bli något Call of Duty kan jag tänka mig att stanna kvar och jaga spöken lite extra även efter att huvudläget är avklarat.

Jag är oerhört glatt överraskad av Ghostbusters. Även om det ibland gränsar till för mycket fan service (vi har referenser till praktiskt taget allt från den första filmen och det mesta från den andra) är det det närmaste både du och jag kommer att komma till att bli jobbarkompisar med Bill Murray och Dan Aykroyd. Spelkänslan känns precis sådär lagom stel som ett gäng nördiga forskargubbar på trettio-nånting med tjugo kilo radioaktiv utrustning på ryggen borde kännas, och att dra ner skrikande vålnader i spökfällor är fortfarande inte trist efter över tio timmar (jag har spelat om stora delar av spelet redan).

Nu erkänner jag att jag är en massiv Ghostbusters-fantast som har längtat efter det här spelet i minst tjugo år, men även om man inte skulle bli till sig i brallan av att höra Ecto-1:s skränande sirener så tror jag att kvaliteten är uppenbar för de flesta. Det är klockren humor framförd av en kvartett gubbar som, skådespelarmässigt, inte verkar ha åldrats alls.

Det är gedigen action på ett lite annorlunda sätt än de eviga Gears of War-kopiorna vi har sett de senaste åren. Det är samma blandning av kusliga retroskräck och skön komedi som de båda filmerna. Det är ett spel som nästan på egen hand kan kompensera för alla Robocop, Scarface och andra vedervärdiga återupplivade 80-talskoncept. Kort sagt, detta är den bästa licensen på år och dar!

(Notera att PC- och Xbox 360-versionerna är samma spel i grunden, men eftersom Sony ger ut spelet i Europa är det exklusivt till Playstation 3 fram till senare i höst, då Atari släpper övriga versioner.)