Tekken 6

Mitt förhållande med Tekken som spelserie är en kärleksaffär. Jag föll pladask då jag såg det första spelet för första gången. Köpte det för sparat studiebidrag, lade Battle Arena Toshinden (ja, jag skäms!) åt sidan och började lära mig Kazuya Mishimas allra dödligaste moves. Jag levde med Tekken i en hel termin. Min kärlek växte sig stark och vi trivdes mycket bra ihop. Vi var... oskiljaktiga.

Tekken 2 släpptes knappa två år senare och min kärlek var mer passionerad än någonsin. Kazyua hade en ny spark, en ny 10-slags-kombination samt ett nytt kast. Jag spelade så tummarna blödde (nästan i alla fall) och trivdes med vår kärlek, bättre än någonsin. Tekken 3 var det bästa spelet i serien, det bestämde jag mig för att tycka redan efter ett tjugotal matcher. Så bra kändes det. Min kärlek till Namcos läckra käftsmäller verkade okrossbar.

Sen hände det som inte fick hända. Jag började vara otrogen. Street Fighter Alpha 2 Gold och Street Fighter Alpha 3 släpptes i välpolerade arkadversioner till Playstation och jag började träna med Ken igen. Kazuya låg i en byrålåda och samlade damm medan jag och Ken hade det trevligt i goda vänners lag på Capcoms handritade slagfält.

Inte blev det bättre av Tekken Tag Tournament. Min från Japan importerade Playstation 2 levererades med det senaste Tekken-spelet och trots en hastig flirt med min gamla kärlek fastnade jag aldrig för tag team-konceptet och Tekken fick fortsätta att samla damm. Istället var det min otrohetsaffär med Ken som fick fortsätt att blomstra. Jag spelade Street Fighter III: Third Strike (Dreamcast) mer än någonsin och hade inga planer i världen på att återvända till Tekken.

Tekken 4 var snyggt och så... men fick knappt mer än en kvälls uppmärksamhet från min sida. Jag tittade till Kazuya, svor över de trånga banorna och möttes av en elak blick från hela Mishima-familjen. En utfrysning kallade jag det då, men egentligen handlade det om min oförmåga till monogami.

Sen hände det som ingen av oss, varken Kaz eller jag, trodde skulle hända. Vi träffades igen, ytterligare flera år senare, och återförenades i en kärleksfullt stund av prygel riktat mot en viss fadersgestalt. Jag var kär igen, i Tekken 5, och bestämde mig denna gång för att svika Ken...

Tekken 5 är enligt mig världens näst bästa fightingspel (genom alla tider) näst efter Street Fighter Alpha 3. Tekken 5 var perfekt sånär som på avsaknad av en viss Armor King. I övrigt var och är det här spelet Namcos främsta bedrift. 12400 matcher senare vet jag vad jag pratar om. Min Tekken 5-timing sitter djupt i ryggmärgen. Jag kan utföra Kazuyas tioslagskombination i sömnen, och slänger iväg hans kraftfulla break-attack (i tre steg) så snabbt att det bara rasslar i knapparna.

Förväntningarna på Tekken 6 är såklart enorma. Det var rätt länge sedan jag såg fram emot ett fightingspel så oerhört mycket som jag gör med Tekken 6. Vilket såklart gjorde måndagen här på redaktionen mycket minnesvärd. Namco hälsade på oss, nämligen, och med sig hade de en utvecklarmaskin vars hårddisk utrustats med en tidig version av kommande Tekken 6. Endorfinerna började strömma redan vid upphämtningen av den Namco-utsände pressgubben på Åre/Östersund Flygplats. Den riktiga fontänen aktiverades först när startskärmen laddades upp på vår 103-tum stora Screen Research-duk.

Tekken 6 till Playstation 3 och Xbox 360 är egentligen konsolversionen av arkadspelet som heter Tekken 6: Bloodline Rebellion. Bloodline är en uppdaterad version av det snart 18 månader gamla Tekken 6-arkadspelet med nya karaktärer, ett par nya banor, ny musik samt nya möjligheter att skräddarsy kläder och utseende på sin karaktär.

Den första och största förändringen som skett i Tekken 6 får jag smaka på redan i den första ronden. Det har snackats ganska mycket om Namcos nya "Rage"-system på förhand och trots vissa balanseringsproblem med arkadspelet verkar den här funktionen fungera riktigt bra i konsolspelet. Varje gång man håller på att förlora och bara har en liten pyttegnutta liv kvar i sin mätare aktiveras "Rage" och ens fighter omges av ett rött skimmer. Under tiden då man befinner sig i Rage-mode blir ens karaktär avsevärt mycket starkare och man kan då (såklart) åsamka ganska rejält med skada och inte helt sällan vända matchen till ens egen fördel.

Tanken med Rage är såklart att skapa mer dramatik i ronderna i Tekken 6. Den som ligger under ska kunna vända matchen precis innan han själv dör, vilket vi som avslutat ett par matcher med "Great!"-avslutningar i Tekken 5 vet ger en förträfflig adrenalinkick.

En annan nyhet i Tekken 6 som Namco lånat från Tecmos Dead or Alive-spel är interaktiva miljöer och flera nivåer i banorna. Precis som i Dead or Alive 4 kan man nu förstöra en vägg och flytta fighten till ett annat rum genom att exempelvis slå sin inträngda motståndare med ett hårt slag. Det fungerar på samma sätt om man kastar den man slåss mot i marken på vissa banor. Golvet rasar och fighten kan sedan fortsätta en våning ned. En rätt meningslös del av Dead or Alive-spelen som jag helst hade sluppit i Tekken 6 som det känns såhär på förhand.

En tredje nyhet i Tekken 6 är att man nu kan studsa sin motståndare mot marken på ett mer systematiskt och effektivt sätt än någonsin tidigare. Detta för att möjliggöra "juggles" i ännu större utsträckning än tidigare. Med Kaz går det alldeles utmärkt att armbåga ned King i marken, låta han studsa upp och sedan inleda tioslagskombinationen när han ligger i luften. En förbättring till ett redan underbart juggles-system.

Mervärde är något som Namco alltid varit duktiga på när det kommer till just Tekken-spelen. I Tekken 3 njöt vi alla av spelläget kallat "Tekken Force" och i Tekken 6 har Namco försökt återskapa Force-magin med något som de valt att kalla Scenario Campaign. Precis som i Force eller delvis som i Devil Withing-läget från Tekken 5 kan man i Scenario Campaign lira tillsammans med en kompis (online multiplayer, system link eller split screen) banka musten ur hundratalet lejda hejdukar i ett spelläge som kanske fräst för tankarna till gamla kultklassiska Double Dragon.

Scenario Campaign kändes dock inget vidare i den tidiga förhandsversion vi fick tillfälle att hårdtesta under måndagen. Figurerna rör sig stökigt och fult, kameran trilskas och de utplacerade vapnen man kan plocka upp och nyttja framstod som värdelösa. När Kazuya på bana två dessutom byttes ut mot en enorm spindelrobot (som knappt kunde vända sig) ledsnade jag och återvända till VS-mode (för att spöa Mäki, igen).

Tekken 6 innehåller sex nya karaktärer och hela 42 figurer sammanlagt. Jag testade såklart att spela med alla de nya kämparna (Bob, Leo, Miguel, Zafina, Alisa och Lars) och fattade omedelbart tycke för Miguel. Spansk matador med urtjusiga byxor som slåss propert, stiligt och gentlemannamässigt med en effektiv kung-fu-stil proppad av starka sparkar. Imponerade gjorde även Bob som känns snabb trots makaber fetma, och rolig på ett sätt som Street Fighter IV-fettot Rufus faktiskt aldrig blev.

Svensken Lars Alexandersson var även han rolig att känna på, även om hans fightingstil inte framkallade några vildsinta glädjeskrik från min sida. Lars påminner om Jin en del, fast med mer akrobatik, och han kommer nog att kunna bli giftig i turneringsspel tack vare hans snabbhet. Roligt också att han pratar oavbrutet i sin mobiltelefon innan och mellan ronderna, samt att han går klädd i vita jeans eller tre-delad lädermantel. Är det så vi svenskar uppfattas i Japan?

Efter fyra timmar tillsammans med Tekken 6 är jag mycket nöjd och ännu mer ivrig att få testa det färdiga spelet. Tajming och tempo är identiskt med Tekken 5 (alltså inte lite, lite segare som i Dark Resurrection) och de nya figurerna känns mycket stabila och genomarbetade. De nya banorna gav definitivt mersmak och musiken i Tekken 6 kan mycket väl komma att bli den bästa hittills för spelserien.

Det enda som inte imponerade under vår maraton-session med Xbox 360-versionen av Tekken 6 var grafiken. För även om figurerna byggts upp av betydligt fler polygoner än i Playstation 2-versionen av Tekken 5 hade jag ändå önskat mig mer, inte minst när det gäller belysningen och ljuseffekterna i spelet. Sägas ska dock att Namco fortfarande har fyra månader på sig att putsa, vilket i den här världen mycket väl kan innebära att det färdiga spelet ser dubbelt så snyggt ut som den alpha-kod vi testade.

I slutändan är jag mycket nöjd med det jag fått testa av Tekken 6. Mina förväntningar är fortfarande skyhöga och jag är helt övertygad om att jag kommer att spendera oerhörda mängder tid med min gamla kärlek igen då Kazuya med vänner intar denna generations konsoler i slutet av oktober.