Final Fantasy XIII

Är det här något att se fram emot?
Förväntningarna kunde inte vara större. Playstation-fansen har väntat på spelet i fyra år. Xbox-fansen, efter att ha varit allmänt skadeglada över Microsofts "kupp", har väntat ett bra tag de också. Final Fantasy XIII har kallats en räddare för japanska rollspel eller rent utav en räddare för japanska spel som helhet. Det är svårt att leva upp till såna förväntningar.

Vad handlar det om då? Är det en uppföljare till tolvan?
Final Fantasy XIII utspelar sig i världen Pulse, där de flesta människorna lever i den futuristiska staden Cocoon, bokstavligen skyddade från omgivningen. Vad som egentligen döljer sig på marken nedanför vill inte de styrande att folk ska veta och de som vågar sig därifrån jagas och utvisas permanent. På det sättet blandas natur och teknik som i många andra Final Fantasy-spel på ett relativt logiskt sätt. Där lever människorna förtryckta av fal'Cie, en sorts robotgudar, som ibland sabbar någons liv genom att utnämna dem till l'Cie. Det innebär att de måste utföra en uppgift eller förvandlas till viljelösa zombier. De sex huvudpersonerna i spelet är allihop l'Cie och har olika anledningar att försöka ändra sitt öde.

Får vi några blivande klassiker i karaktärsgalleriet då?
Den rödhåriga frihetskämpen Lightning var den som syntes först, men Square Enix menar att alla är lika viktiga i det långa loppet. Snow påminner en del om Seifer från åttan, Sazh har drag av Barret från sjuan och Fang är som en blandning av Paine och Rinoa. Men då dömer jag förstås bara efter utsidan och även om Tetsuya Nomuras karaktärsdesigner tenderar att vara likartade brukar deras personligheter bjuda på överraskningar.

Jag har spelat tolv Final Fantasy redan, varför ska jag spela även detta?
Inget spel i serien är det andra likt och även om del tretton på många sätt påminner om Final Fantasy X, så kan det nästan lika gärna jämföras med det allra första. Det kan komma som en överraskning med tanke på den långa utvecklingstiden, men det handlar om ett extremt strömlinjeformat spel. Saker som städer och sidokaraktärer är utplånade, och det finns inga bisarra minispel eller smålustiga talande djur. Allt för att fokusera på just huvudpersonerna och deras kamp, samt det intressanta stridssystemet. De traditionella frammanade supermonstren som Shiva och Bahamut återvänder... i minst sagt ovanliga former. De är numera Transformers, typ, och kan förvandla sig till saker som bilar, motorcyklar eller en enorm fästning.

Hur slåss man i Final Fantasy XIII?
Du styr en karaktär åt gången, medan de andra tar olika roller som kan behövas i varje strid, såsom att vara den som parerar fiendens attacker eller den som sänker deras försvar. Taktiken är alltså typisk onlinerollspelsstil eller som i det förra spelet. Striderna går i realtid och tempot är högt, så det gäller att ha förberett sig ordentligt och vara snabb på att anpassa sig genom att byta ut figurer och deras roller. På så sätt är det som en blandning av Final Fantasy X och Final Fantasy XII när man väl slåss. Grundtanken i strider är att hela tiden hålla fienden bedövad av kontinuerliga attacker. Om man lyckas planera sina attacker tillräckligt länge och väl hamnar fienden i tillståndet "break", där du kan göra mångdubbel skada vilket är nyckeln till att överleva spelets svårare strider. Ju större kombinationer desto mer belöningar får du.

Och räkna med att slåss mycket. Man skulle nästan kunna jämföra det med "dungeon hacks" som Diablo eller Persona. Fast där den typen av spel ofta är rätt enkla vad gäller det grafiska, har Final Fantasy XIII fortfarande samma gigantiska produktionsvärden. Ohyggligt detaljerade karaktärsmodeller gör det ofta svårt att avgöra när de förrenderade mellansekvenserna har tagit slut, animationen i närbilder och i dialog är magnifik, och spelet har förstås ett maffigt soundtrack, den här gången signerat X-kompositören Masashi Hamauzu. Det har tagit en himla tid att slutföra, men slutintrycket lär bli därefter.

Kommer vi inte att sakna städer och annat kul?
Square Enix har gjort ett vågat drag när de har skalat bort så mycket av vad man förväntar sig av ett numrerat Final Fantasy-spel, särskilt när förväntningarna som sagt är skyhöga. Även om det lockar att försöka traggla sig igenom den japanska versionen nu, är faktiskt översättningen det som avgör om den mer personliga touchen kommer att fungera eller om de sex hjältarna kommer att falla i småbitar.