Svenska
Gamereactor
förhandstittar
Dying Light

Dying Light

Parkour möter zombiesmisk i en härlig mix, där svårighetsgraden på fienderna bokstavligt talat är som dag och natt. Jerry har skuttat runt i betaversionen av Dying Light.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Jag vaknar upp i en stökig lägenhet i en våning högt ovanför marken. Det påminner om Calles kök. Jag befinner mig i högkvarteret The Tower. Nedanför fönstret breder Harran ut sig, en dyster metropol som för tankarna till District 9, fast där utomjordingarna istället är utbytta mot odöda invånare från Danny Boyles zombie-rulle 28 dagar senare. Jag kliver så småningom ut på gatorna och får bilden från fönstret bekräftad: Harran är sannerligen ingen mysig plats, utan istället en zombiebebodd karantänzon. Mumma för en dystopi-älskare som jag!

Det första jag lägger märke till är att spelkontrollen är fullständigt ljuvlig. Jag greppar snabbt den intuitiva styrningen och det hela påminner inte så lite om Mirror's Edge, där parkour-elementen känns härligt finslipade. Det är renodlat roligt att utforska den nedgångna staden, eftersom alla platser som ser ut att kunna klättras på - kan klättras på! Dying Light har spelmekanik från himmelriket, placerat i helvetet som är Harran.

Dying Light
Man kan klättra överallt, men man måste ändå passa sig för eventuella zombies som lurpassar på takvåningarna.

Mitt uppdrag är att hämta Antizin, det botemedel som saktar ner smittade människors förvandling till zombies. Jag får snart syn på en grupp av de odöda och vänder mig till en närliggande skåpbil. Enkelt klättrar jag upp för den, varpå jag tar ett skutt till huset som står bredvid. Som om han aldrig har gjort något annat, klättar Kyle, min karaktär, upp längs husväggens kanter och står snart på takvåningen. Jag är utom räckhåll för de slöa gestalter som mållöst vandrar omkring där nedanför, och jag upplever ett härligt adrenalinrus. Zombies och parkour är en blandning som är direkt löjligt fenomenal!

Detta är en annons:

RB (R1 på PS4-handkontrollen) är ens bästa vän i Dying Light. Med den både hoppar man och tar tag i staket, huskanter och andra klättervänliga ställen. Det känns ruskigt bra och spelkontrollen är det mest imponerande med hela betaversionen som jag testar. Något som däremot inte är lika imponerande, är designen för de levande döda som knallar omkring på Harrans gator. Fler än en gång stöter jag på fiender som ser precis likadana ut, vilket är tråkigt när de borde se olika ut. Att fienderna dessutom är alldeles för ofarliga och långsamma i mitt tycke, gör att de variationsfattiga zombies som dyker upp här och där inte gör mig särskilt ängslig; jag kan med enkelhet springa förbi dem och klättra utom räckhåll. Fast detta gäller bara under dagen...

Dying Light
Här och där finns det fällor som är rejält användbara mot de odöda patrask som vandrar omkrig i Harran.

Slagordet för Dying Light är "Good night, good luck", vilket jag förstår när mörkret faller. Plötsligt blir det livsviktigt att smyga, eftersom det under natten dyker upp rejäla monsterbjässar som både är snabbare och starkare än de vanliga zombies som vandrar omkring under dagen. På natten är jag genuint panikslagen över de röda pluppar som dyker upp på min radar, eftersom dessa skvallrar om fiender av ett svårare slag. Äntligen lite motstånd, tänker jag glatt för mig själv.

Dying Light
Inom en sekund är jag död... Nattens fiender är brutalt svåra!
Detta är en annons:

Under dagen är det inga problem att använda sig av skiftnycklar och andra upphittade, primitiva verktyg för att ta kål på de levande döda utan att själv bli ihjälbiten. På natten gör jag bättre i att försöka ta mig fram obemärkt, eller om jag blir upptäckt lägga benen på ryggen och springa till närmaste "safe zone" - inhägnade platser som jag någon gång har besökt och som således har låsts upp. På dessa ställen kan jag pusta ut och dessutom gå och lägga mig tills solen stiger upp och de farliga fienderna försvinner.

Harran är en blek stad med likbleka invånare, men enligt mig är det precis såhär som det ska vara. Andra kanske är trötta på den urvattnade grafiska stilen, men själv myser jag så in i bomben när jag klättrar runt och utforskar Harran. Allting är nedgånget och jag fullkomligen älskar att hoppa omkring bland bråtet. Det blir dessutom ännu roligare när jag tar mig en titt på det fiffiga uppgraderingssystemet, som består av tre olika kategorier: överlevnad, smidighet och styrka. Ju mer jag till exempel hoppar och klättrar, desto fler smidighetspoäng får jag. Dessa används för att låsa upp nya färdigheter som förändrar spelstilen radikalt. Jag använder mina första poäng för att kunna utföra härliga glidattacker, och nästa poäng spenderar jag på färdigheten att kunna hoppa upp på de odödas axlar och på så sätt ta mig förbi dessa på ett smidigare sätt. Det påminner om Skyrim, där man faktiskt får fler poäng i en viss kategori ju mer man använder sig av en viss spelstil. Det är logiskt och enkelt, och känns i Dying Light väldigt välgjort.

Dying Light
Tycka vad man vill om grafiken i övrigt, men eld- och skuggeffekterna är åtminstone sanslöst snygga i det zombiebebodda Harran.

Dying Light lider visserligen av menlösa, variationsfattiga fiender på dagen, som enligt mig är alldeles för enkla att ta sig an. Däremot är Harran tack vare detta riktigt kul att utforska under dygnets ljusare timmar, så jag är faktiskt inte helt säker på om jag skulle vilja ha ett svårare motstånd... Under natten dyker nämligen de verkliga monstren upp, vilket gör att tid för utforskning inte längre finns. Dessutom är jag mer än gärna beredd att förbise bristande fiendedesign, när jag outtröttligt hoppar omkring bland hustaken och känner att jag kan ta mig i princip vartsomhelst. Spelmekaniken är ruskigt genomtänkt och lätt att greppa, vilket jag anser vara bland det viktigaste i ett spel. Det skapar nämligen spelglädje, vilket enligt mig är det som i slutändan gör ett spel bra eller dåligt.

Lägg till det ett uppgraderingssystem som faktiskt skapar förändring i hur jag spelar, och plötsligt seglar Dying Light upp som den titel jag personligen känner mig mest sugen på att spela mer utav just nu. Om man som jag gillar härlig spelkontroll, parkour och zombies, lär Techlands senaste zombiefest inte bli någon besvikelse. Om dryga månaden vet vi hur slutresultatet blir, men efter att ha spenderat några genuint roliga timmar med betaversionen kan jag säga att spelåret 2015 ser ut att börja riktigt starkt i och med Dying Light.

Relaterade texter

Dying Light: The FollowingScore

Dying Light: The Following

RECENSION. Skrivet av Jerry Fogselius

Storstaden Harran är utbytt mot en ännu större landsbygd. Jerry har skördat vetefälten från zombier i en av årets hetaste expansioner...

Dying LightScore

Dying Light

RECENSION. Skrivet av Simon Eriksson

Vi har lärt oss att frukta natten i Techlands andliga parkour-uppföljare till Dead Island. Simon Eriksson är numera glatt beroende av Harrans zombiekvarter och berättar varför detta är ett spel du borde kolla in...

1
Vikingarna intar Dying Light

Vikingarna intar Dying Light

NYHET. Skrivet av Jonas Mäki

Vikingar har aldrig varit så heta som nu sedan... jamen vikingatiden faktiskt. Detta tack vare TV-serien Vikings och spel som Assassin's Creed Valhalla med flera. Nu...



Loading next content