Gradius V

Han är tillbaka och han har inte blivit snällare med åren. Han heter Gradius.

Treasure har, ända sedan de bröt sig loss från Konami, gjort sig kända för extremt polerade och ösiga skjutaspel. Jag behöver väl bara säga Ikaruga? Räcker inte det kan jag nämna Radiant Silvergun, Silhouette Mirage och Guardian Heroes, tre Saturn-spel som ger varje seriös samlare ett lystet glitter i blicken. Nu är cirkeln sluten då Treasure återvänder till Konami, åtminstone tillfälligt, för att återuppliva shoot 'em up-klassikern Gradius.

Gradius var banbrytande när det gäller vapenuppgraderingar. Vissa fiender släpper ifrån sig små stjärnor, vilka ger dig tillgång till fetare vapen, som en extremt snabb postorderbutik för stressade rymdpiloter. Visserligen kanske det vore bra med lite missiler, men då får du samla längre för att ha råd med den mäktiga laserkanonen. Beslut, beslut. Samma system finns kvar i stort sett oförändrat, men varför ändra ett vinnande koncept? I Gradius V är det särskilt viktigt med Option, vilket ger dig en liten hjälpreda som fördubblar din eldkraft och dessutom går att sikta med. Det vanliga vapnet skjuter bara rakt framåt, vilket fienderna helt struntar i och dyker upp bakom dig. Utan Option är du chanslös.

Det är du förresten ändå. Gradius V, liksom sina föregångare, är inget enkelt spel. Tyckte du att Halo på Legendary-nivån var fjantigt och att de som inte klarar Metroid Prime på en timme inte borde få röra en handkontroll kommer du definitivt att trivas. Det handlar om att memorera fiendemönster och att ha nerver smidda i renaste stål. Men så bjuder spelet också på den där hysteriska adrenalinrushen när allting bara stämmer och du dödsdansar dig genom pixeltrånga korridorer. Det är till och med kul att sprängas för femhundratjugonde gången, bara av ren masochistisk glädje över att det fortfarande görs såna här spel. Även om det ibland kan se alldeles hopplöst ut är kollisionshanteringen ganska generös. Finns det minsta lilla mellanrum går det att klämma sig genom. Och så finns det faktiskt oändligt med credits (efter ett tags spelande), vilket låter dig fortsätta tills du lyckas.

Som vanligt i Treasures spel är bossarna ett kapitel för sig. Här handlar det inte om de tråkiga jätteskeppen som sakta ramlar runt på skärmen och låter dig kittla ihjäl dem med din fjuttlaser. Första bossen i vår testversion stänger in dig och skjuter från alla håll samtidigt. Tredje bossfighten sker i ett asteroidfält där skärmen är fullkomligt packad med asteroider som i varierande fart susar mot ditt lilla rymdskepp. Förutom då bossen drar igång sina superröjarlasrar alltså då varken sten eller stål kan överleva. Och skulle du vara riktigt patetisk tröttnar bossarna och sticker.

För att tillfredsställa moderna gamers har Treasure jobbat ordentligt med det grafiska. Visst, trots att allt är uppbyggt av polygoner ses det hela fortfarande från sidan, utan undantag, men det är ändå extremt läckert. De första sekunderna på varje bana skulle nästan kunna vara tagna ur det första spelet, då du skjuter långa rader av fiender med din simpla kanon för att bygga upp arsenalen, men sen brakar det loss på allvar. Enorma skepp sveper in från sidorna och skjuter hejvilt medan dina tredubbla lasrar städar upp i grottgångarna. Saker exploderar precis överallt och den tredje dimensionen har aldrig känts mer onödig.

Det är alltså ett rent nöje att spela Gradius, men jag har ändå några önskemål innan spelet landar i butikshyllorna. För det första skulle det vara trevligt med ett amatörläge där det faktiskt går att klara sig helskinnad genom en bana (annars blir Jonas så ledsen). I detta läge skulle man åtminstone få behålla sina specialvapen när man dör. Och så vill jag ha ett demonstrationsläge där Treasure bevisar att det faktiskt är fysiskt möjligt att ta sig genom vissa sektioner. I övrigt är Gradius V en svinläcker upplevelse som det finns alldeles för få av nuförtiden.