Grand Theft Auto: San Andreas

Det första spelet var ingen sensation med sin primitiva grafik och omständliga spelkontroll, men kul var det. Så kul att en massa folk blev alldeles extremt upprörda och skrev en massa arga insändare i en massa tidningar och tvingade den amerikanska hem & skola-föreningen att ta till åtgärder. Efter en expansion placerad i London, samt en uppföljare lugnade skottarna på DMA Design (numera Rockstar North) ner sig en aning och blev socialt välanpassade individer som sysslade med lämlar och annat sött. Trodde vi.

Ingen, förutom entusiastiska Playstation 2-tidningar, kunde ha anat vilket genomslag del tre skulle bli. Den tredimensionella grafiken innebar en helt annan inlevelse, trots att det mesta var ganska kantigt och fult och att kontrollen fortfarande ibland gjorde precis det man inte ville att den skulle göra. Ja, egentligen finns det en hel massa som hade kunnat vara bättre i Grand Theft Auto 3, men det spelar ingen roll, för det är ändå ett av de bästa spelen vi någonsin spelat. Vi befann oss i Liberty City i flera månader och ville aldrig sluta. Sedan dess har otaliga spelbyggare försökt härma konceptet, och såväl Tony Hawk som Jak har fått enorma, "öppna" städer att röja runt i. Men originalet är alltid bäst.

Vice City bjöd egentligen inte på några större spelmässiga förändringar. Visst, helikoptrar och motorcyklar var ju nya, men knappast praktiskt användbara i de flesta uppdragen, utan bara kul tidsfördriv på fritiden. Istället drevs stämningen upp till hittills oöverträffade höjder tack vare att Rockstar satsat så hårt på design och ljud. Allt från de grälla hawaii-skjortorna, neonljusen, de gräsliga frisyrerna och alla dessa rullskridskor, till Michael Jackson-musiken, reklamen ("rådgivning från den nordiska guden Tor, nu tillgänglig på kassett" och de hysteriskt roliga radiopratarna ("jag har bara på mig svart tills något mörkare dyker upp" från en kroniskt deprimerad gothare), gjorde Vice City till en fullständigt klockren 80-talshyllning. Jag avslutade aldrig spelet; jag hade för roligt med allt annat runtomkring.

Men nu är det 90-talet som ska skildras i Grand Theft Auto: San Andreas. Just namnet San Andreas syftar inte på någon stad, utan på den fiktiva stat, inte så lite inspirerad av Kalifornien, där spelet utspelar sig. Jo, just det. Hela tre städer finns att utforska, var och en minst lika stor som Vice City. Los Santos är motsvarigheten till Los Angeles (nähä?) och innehåller både slumkvarter, sunkiga förorter, filmstaden Vinewood och lyxkvarteren där folk med alldeles för mycket pengar bor. Las Venturas är inte helt oväntat en spelstad proppfylld med neon och olagligheter, medan San Fierro bjuder på branta backar (ja!) och spårvagnar. Lägger man sedan till vägarna och landsbygden mellan dessa snackar vi om en yta som är mer än fem gånger så stor som förut. Det märks att Rockstar haft mer tid på sig till den här delen i serien.

Handlingen kretsar kring Carl Johnson, CJ, som återvänder till staden när hans mor blir mördad. Efter att ha gripits av korrupta poliser bestämmer han sig för att hämnas och bygga upp ett eget gangstervälde. Medan han gör det kan du underhålla dig med att bygga upp honom. I San Andreas finns för det första matställen, för numera måste man äta, annars svälter CJ och blir spinkig och svag. Men äter du för mycket av fel sorts mat blir du tjock, vilket både pajar dina chanser att stajla på stranden och hindrar dina flykter undan polisen till fots (något Jonas kan vittna om efter sina Los Angeles-resor). Lyckligtvis är städerna också fyllda med gym där du både kan trimma bort överflödiga kilon och lära dig att slåss. Ett annat sätt att träna upp styrkan och konditionen är att cykla. På cykel är du både en mindre måltavla och betydligt smidigare än i en bil, men givetvis inte lika snabb. Det räcker inte med att hålla in knappen och gasa, utan du måste "trampa" hela tiden för att komma framåt. Det går också att utföra en massa trick för att imponera på omgivningen. Skulle du bli trött och svettig går det också att sticka ner till stranden och ta sig en simtur. Ja, äntligen slipper du drunkna så fort du sätter foten i en vattenpöl. Du kan också besöka frisörer, klädbutiker och tatuerare för att definitivt få en alldeles egen CJ att leka med. Även om det fortfarande är samma kille i grunden kan en fet CJ med rastafrilla och nätbrynja se helt annorlunda ut än en vältränad kung fu-CJ med bandana runt huvudet och en fet gangsterlogotyp på armen. Rollspelsfetischister har helt plötsligt en anledning att testa San Andreas, men tyvärr kan man inte göra honom till en kvinnlig blåhudad alv med silverhår. Attans.

En viktig del av Grand Theft Auto-serien är förstås interaktionen med (och övervåldet mot) dina medmänniskor. Poliserna är numera ännu smartare och följer inte bara efter som ett koppel ilskna illrar. Nej, de kan dyka upp från sidogator eller försöka ramma dig rakt framifrån. De utnyttjar också kraftiga lampor för att försöka blända dig, och beväpnade motorcykelpoliser kan bli riktigt besvärliga. Dessutom försöker de oftare ta skydd och tränga in dig i hörn. Till ditt försvar har du förstås en mängd vapen, men även en lång rad kamptekniker (som du alltså lär dig på gymmen). Eftersom två knappar numera används till närstrid finns det utrymme för fler kombinationer. Givetvis är det också en fördel att vara vältränad. Har du för dålig kondition och väger för mycket kommer du garanterat att råka illa ut om du ger dig in i slagsmål. Samtidigt är det ingenting som hindrar dig att vara en riktig tungviktare ("tjock och stark!" tjoar Petter i bakgrunden) som dominerar striderna med ren rörelseenergi. Trevligt är det också med den nya pareringsfunktionen för att själv undvika skada.

I tidigare spel har det alltid funnits områden där olika gäng härskar. Eftersom man oftast gör sig ovän med dessa allt eftersom spelet fortgår blir det farligare och farligare att vistas på gatorna. Men dina egna gängmedlemmar kommer aktivt att hjälpa till när du råkar illa ut. Locka bara in din förföljare i rätt kvarter så löser sig allt.

Kontrollen har väl varit det som orsakat de flesta svordomarna i de här spelen, och nu finns lyckligtvis ett mer traditionellt styrsätt som låter dig springa, sikta och skjuta samtidigt, som i vanliga tredjepersonsäventyr. Varje gata har också ett eget namn, vilket borde underlätta navigeringen. Kul är också att bilägarna nu är mer motvilliga att överlämna sina bilar åt dig, och gärna slår tillbaka. Det behöver inte bara vara att trycka på triangel och dra iväg längre. Att folk inte längre är helt vanliga och laglydiga invånare märks också på bilarna som både blir smutsiga och kan vara halvt sönderskjutna redan när du kliver in.

Hittills verkar Grand Theft Auto: San Andreas bygga vidare på det som fungerat bäst i de tidigare spelen och rätta till de få irritationsmoment som funnits. Inget har sagts om musiken, men vi räknar kallt med att det blir minst lika underhållande och varierat som förut. Däremot är det ganska uppenbart att det inte har skett några större grafiska förändringar. Allt är fortfarande lite kantigt och simpelt texturerat, om än gräsligt snyggt ljussatt. Men om det är den uppoffring som måste göras för att kunna ha dessa enorma städer (utan laddningstider, dessutom) tänker jag knappast klaga. Huvudsaken är att det blir lika fantastiskt kul att spela, och det verkar det onekligen bli.