Halo 5: Guardians

Det är ingen överdrift att säga att Halo som fenomen betraktat aldrig varit i sämre skick än nu. Halo 4 mottogs visserligen väl, men publiken blev inte långvarig och fansen drog vidare mot andra och bättre multiplayerupplevelser. Därefter kom Halo: The Master Chief Collection och drog ner varumärket ytterligare med ett intryck av att 343 Industries och Microsoft inte riktigt brydde sig om serien, trots allt, och som en riktigt möglig lök på en sur lax släpptes direkt usla TV-serien Halo: Nightfall.

Det är liksom spik efter spik i Halo-kistan, och därför är det nu upp till Halo 5: Guardians att vända detta om Microsoft vill ha kvar sitt flaggskepp och fortsätta ha ett tungt vapen i kampen mot främst Sony. Master Chief har räddat Xbox-konsoler förr, är det någon som kan göra det igen så är det denne grönekiperade Spartan-krigare, och därför var det med spänd förväntan jag förra veckan fick chansen att provspela Halo 5: Guardians i London.

Att hålla förväntningarna i schack är givetvis viktigt, samtidigt gav den multiplayer-beta som kördes tidigare i år mersmak, och all information om nya funktioner har strukit mig medhårs genom att åtminstone på pappret vara något som passar Halo-världen som handen i handsken. Under det event Gamereactor närvarade på gavs möjlighet att spela både kampanj och multiplayer, där jag tänkte berätta mer om sistnämnda senare och nu istället fokusera på singleplayerdelen.

En del som dock inte var så himla single eftersom jag hade sällskap av tre svenska kollegor och vi spelade istället Halo 5: Guardians co-op. De två första uppdragen i spelet fanns till förfogande, där vi tidigare berättat om det första av dem. Nu fick jag dock uppleva det själv och det gav omedelbart mersmak. Grundupplägget kretsar som du säkert vet kring Master Chief och hans Blue Team på okänt uppdrag, samt Locke och hans Fire Team Osiris på jakt efter just Blue Team.

Därför är det i båda fallen fyra personer som går på äventyr och det är maximalt anpassat för co-op, inklusive dedikerade servrar. Det går till och med att återuppväcka varandra genom att stå nära fallna kamrater och hålla in en knapp några sekunder, varpå de får vara med och strida igen. Det är lättare sagt än gjort såklart när kulorna viner, och misslyckas du, eller helt enkelt inte hinner fram så vankas klassisk Halo-spawn där en död stackare får hålla sig borta tills stridigheterna lugnat sig.

Spelar du ensam får du istället dela ut order till de andra för att tackla fienden på bästa sätt, vilket görs med styrkorset. Det fungerar till synes oklanderligt, men för min egen del råder det ingen som helst tvekan om att det är som absolut roligast på fyra, och även lättast. Vår grupp spelade på svårighetsgraden Normal och hade både deltagare utan Halo-erfarenhet och de som har serien som favorit. Vi fullkomligt massakrerade motståndet och blev klar långt före de som spelade ensamma, och enligt min uppfattning hade vi även betydligt roligare och nickade glatt åt varandra efter avklarade uppdrag, varpå vi satte igång med att spela ensamma.

Den första banan har vi som sagt täckt tidigare, men den andra nivån där vi får spela Lockes tappra gäng är desto mer intressant. Den presenteras på ett sätt som för tankarna till en lite lugnare variant av landstigningen i The Silent Cartographer från Halo: Combat Evolved, kombinerat med femte uppdraget från Halo 2 (Metropolis) där en Scarab skulle nedgöras genom att klättra ombord på den. Locke och gänget hoppar av en flygfarkost i de inledande sekunderna för att ge sig i kast med med något kallat Kraken. En enorm spindelliknande best som är på tok för stor för att faktiskt skjutas ner. Istället vankas en kamp för att komma närmare för att till slut kunna flyga över till den, kriga sig in i mitten, spränga den och till slut förhoppningsvis undkomma med livhanken i behåll medan allt omkring exploderar.

Redan första banan med Master Chief och hans Blue Team var bra, men det är här jag verkligen får känslan av det Halo jag älskar med ett egentligen ganska lugnt tempo, massor av mystik och generösa ytor, samt såklart fordon. Det är ljust och detaljerat och jag märker vilket klokt beslut det var av 343 Industries att offra lite grafiskt lullull till förmån för 60 bilder per sekund. Oavsett vad som kastas mot mig och mina kumpaner så håller bilduppdateringen i sig.

Allt blir så mycket smidigare, och tillsammans med lyftet av ljudbilden får Halo plötsligt en helt annan dynamik. När jag skjutit mig fram genom klippor, dräpt otaliga covenanter, besegrat en väl förskansad Wraith, tolkat kryptiska hieroglyfer och till slut nått en platå där jag kan se den vanvettigt enorma Kraken - så hoppar jag in i en Phaeton (ny Promethean-farkost som känns som en mix mellan Banshee och Falcon) för att flyga över till den i bästa shoot 'em up-anda, landa på den och till sist alltså nedkämpa den.

Precis just här i detta ögonblick sköljer en glädjevåg över mig som jag inte känt sedan jag kämpade mig fram över stranden i Halo: Reach under uppdraget Long Night of Solace. Det här är ju klassisk Halo precis när det är som allra bäst. En känsla jag inte fick en enda gång under Halo 4. Nu är det bara uppdrag två i ett ännu ofärdigt spel och magin finns redan här. Att säga att det känns lovande för Halo 5: Guardians-kampanjen är för min egen del en kraftig underdrift.

343 Industries har lyckats hitta precis rätt känsla, förbättrat och fräschat till gameplay och bjuder på en till synes lite mörkare historia med precis det lite sävligare tempo som gör Halo-serien så unik. Efter Halo 4 och Halo: The Master Chief Collection har jag inte riktigt haft den där rätta hypen för del fem, men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig, och 343 Industries har härmed övertygat mig om att Halo 5: Guardians kan bli riktigt bra och åter göra Halo till en gigant att räkna med.