Hitman: Absolution

Det har varit tyst om Hitman, dansk spelutvecklings flaggskepp, i nästan fem år. Vi har alla ställt in oss på att en uppföljare var på gång, men utvecklarna har haft munkavle. Nu sitter jag så här, i ett mötesrum hos IO Interactive i mitten av Köpenhamn, bara några dagar efter att den första teasern och spelets titel avslöjats. På den stora skärmen läser jag Hitman: Absolution, och bakom den smattrar regndroppar mot ett fönster ut mot en enorm och imponerande skyline. Flera av utvecklarna sitter i lokalen, och de strålar av entusiasm. Det råder ingen tvekan om att de är stolta över vad de ska visa.

Titeln tonar ut, och Agent 47 gör en osedvanligt högljudd entré tack vare en krasch genom en fönsterruta. Han är klädd i sin klassiska kostym och röda slips, och ser betydligt bättre ut än jag minns honom.

Platsen är Chicago, närmare bestämt ett övergivet och förfallet bibliotek. Presseningar täcker några av hyllorna, delar av golvet är täckt med fågelspillning, ledstänger och balkongräcken är trasiga, det finns stora hål i golvet, och det mesta av belysningen är borta. Ett dunkelt varningsljus ovanför de dubbla dörrarna på andra sidan hallen indikerar en utgång. Men för att komma dit måste Agent 47 passera cirka 10-15 poliser, som alla letar efter honom.

Vi tittar på en av spelets tidiga banor, förklarar Tore Blystad, Game Director för Hitman Absolution. Polisen har inlett en omfattande människojakt på Agent 47, som därför saknar sina vanliga vapen och verktyg. Men han är fortfarande farlig.

Det är ingen hemlighet att IO Interactives spelmotor Glacier börjat visa ålderstecken. Kane & Lynch 2 dolde det delvis med sin brusiga mobilkamera-estetik, men det kunde inte täcka alla grå hår. Glacier har tekniska rötter som går tillbaka till det första Hitman-spelet, som släpptes för tio år sedan, och tiden har sprungit ifrån den.

Därför har IO släpat ned Glacier-motorn i en mörk gränd och dödat den med ett ljuddämpat nackskott. Hitman: Absolution körs istället på Glacier 2, en helt ny och modern spelmotor som ska vara bas för IO:s spel i många år framöver.

Och när man ser demon av spelet är det tydligt att utvecklarna har fattat rätt beslut. Hitman: Absolution ser bra ut. Riktigt bra. Ljus, skuggor, partikeleffekter, detaljarbete i miljöer och karaktärer, animationer... allt. Spelet liknar på alla sätt något som hör hemma på moderna konsoler. IO är tillbaka i den grafiska superligan.

I en senare del av demon förföljs Agent 47 av en helikopter, vars strålkastare kastar vackra skuggor när de lyser in genom fönstren. Utanför öser regnet ner, och varenda regndroppe bildar en egen liten skvätt när den träffar taket, och vattnet rinner övertygande längs med väggar och murar. Eftersom Agent 47 kliver ut i regnet, blir hans karakteristiska kostym förtsås blöt.

Men det är senare i demon. Just nu befinner sig vår Hitman fortfarande i biblioteket, och har tagit sig ner från balkongen han tidigare stod på. Fem eller sex poliser söker genom denna halva av huset där det fortfarande inte finns något ljus. De småpratar med varandra medan de går runt mellan hyllor och bord, upplysta endast av fullmånen och sina egna ficklampor.

Agent 47 smyger sig på en av vakterna, och stryper honom tyst med sina bara händer. Därefter går han metodiskt igenom rummet, mot en balkong som kan ta honom närmare utgången.

Här ser vi en av de första nyheterna i spelet, som förmodligen kommer att få ett blandat mottagande hos seriens fans. För medan Agent 47 sitter gömd bakom en bokhylla, dämpas plötsligt omgivningens färger, och vakterna skiner i ett gyllene ljus, så du kan se hela deras figur genom väggar och andra hinder. En lysande linje i golvet visar rutten närmaste polis följer - och han har satt kurs mot oss. Den tysta mördaren kryper åt sidan, så att polisen intet ont anande kan passera och hamnar stående med ryggen till. Agent 47 plockar upp en förlängningssladd från ett närliggande bord, och använder den för att strypa vakten.

Den nya förmågan kallas Instinct, och är en del av IO:s målsättning att förändra några av de mer föråldrade spelmekanikerna i serien. "De gamla Hitman-spelen hade en särskild stil, men var ganska svåra och bygger mycket på trial-and-error", säger Blystad. "Vi ville skapa en upplevelse som fångar andan av de gamla spelen, men samtidigt göra dem tillgängliga för den moderna spelaren."

Tanken är att även om Agent 47 är en elegant mördarmaskin som kan läsa av miljöerna och förutsäga motståndarens drag, så är det inte säkert att även spelaren har dessa förmågor. Med Instinct kan spelaren se världen genom Agent 47-ögon så att han bättre kan få en överblick av sina alternativ, förklarar gameplay director Christian Elverdam.

De tidigare Hitman-spelen var mycket beroende av trial-and-error, och tvingade spelaren att spela genom samma situation flera gånger tills de hittade "rätt" lösning. Sånt ska vara sällsynt i Hitman: Absolution och Instinct är en viktig del av denna process. "Föreställ dig att du har begått ett klumpigt mord som en annan vakt har hört och bestämt sig för att undersöka", säger Elverdam. "Med Instinct kan du se från ditt gömställe att vakten kommer att gå åt vänster och du kan välja väg för att undvika honom, istället för att bara chansa på en av två riktningar."

Elverdam fortsätter: "I de tidigare spelen fick man ibland en känsla av att ha en enorm mängd valmöjligheter, men man förstod inte nödvändigtvis konsekvenserna av dessa val. Något du gjorde i en del av banan kunde ha en stor effekt på en annan del, och vi vill att konsekvenserna kommer närmare inpå spelaren. Detta är bara ett av de system vi har skapat för att hjälpa dig att räkna ut vad datormoståndarna tänker, så du hjälps göra rätt val."

Instinct-funktionen ska sampsela med alla centrala spelmekaniker i Hitman, och vi ser flera exempel på detta i demon. Men du kan inte använda förmågan hela tiden. Den ska tjänas in genom tysta mord och andra smygiga handlingar. Hur snabbt man tjänar in den är beroende på bland annat svårighetsgrad .

Agent 47 fortsätter sin tysta men dödliga färd genom biblioteket. En polis slås ned ned med en liten byst (improviserade vapen är en stor del av upplevelsen), en annan slängs över räcket på en balkong. Vi ser Agent 47 undvika en patrullerande vakt genom att klättra upp på en inomhustrappa (som också markeras när Instinct är aktiverat). Han hittar en batong, smyger in bakom en polis och tar hand om honom genom att först strypa honom med batongen, och sedan knäa honom i ryggen så han faller till marken. Slutligen drar han så hårt med batongen att polisnacken bryts med ett tillfredsställande knak.

Under demon ser vi fler klassiska Hitman-inslag. Lik kan plockas upp och gömmas undan, och man kan smyga sig på intet ont anande människor och använda dem som mänskliga sköldar. Vi ser Agent 47 sabotera ett proppskåp som en vakt har fixat och därmed slagit på belysningen i biblioteket. Senare snor Agent 47 en annan polis uniform som förklädnad. Den kommer till användning när han måste fly undan helikoptern. Han smyger genom en haschdyrkande hippies lägenhet medan polisen söker igenom alla bostäder i området. I förvirringen spatserar han osedd över till hissen och åker ner.

En trappa ned går allt nästan väldigt snett, hela två gånger. En grupp poliser passerar så nära Agent 47 att han nästan blir avslöjad, men här kommer Instinct till användning igen. Genom att aktivera förmågan i dessa stunder kan Hitman försöka sig på en bluff, och leva sig in i den polisroll han är utklädd till, förklarar Elverdam. Agent 47 hälsar diskret med en vinkning när han passerar, och döljer därmed delar av sitt ansikte, så befälen misstar honom för en kollega vid namn Foster. "Hade inte han slutat?" mumlar en av dem.

Några meter från utgången är det dags igen. Rummet är fyllt av poliser och SWAT-soldater. Ett par automatgevär vilar lockande mot receptionsdisken, där det också står en kartong donuts. Agent 47 utvärderar situationen en stund och rör sig sedan mot disken där han griper - en flottyrmunk. Han ställer sig i mitten av det hela, och de andra poliserna kan inte se skogen för alla träd.

Det kan låta som om Hitman har blivit väldigt lätt, men så behöver det inte vara. "Den här gången är det inte svårt att vara en bra lönnmördare", säger Tore Blystad. "Istället är det svårt att hålla situationen under kontroll och att inte gå bärsärkargång. Vi vill även försöka att fresta smygande spelare att använda en mer actionorienterad metod."

Allt beror på hur höga krav du lägger på sig själv. Även om Hitman: Absolution blir lättare än de tidigare Hitman-spelen, kan du fortfarande utmana dig själv genom att sikta på en helt "ren" och stilla genomspelning. Alla banor kan genomföras utan att man behöver döda någon annan än huvudmålet. Och blir man upptäckt, är det inte hela världen. Om de tidigare spelen var mycket binära - antingen upptäcktes du eller inte - fungerar det mycket mer gradvis denna gång. Vakter kommer att undersöka saken närmare innan de slår larm. Och har du genomskådats kan du röja vittnen ur vägen innan de flyr.

Men vill du ta dig helt osedd genom en bana, krävs nästan perfekt spel. "Vi vet att vi har mycket trogna fans, och de är oftast riktigt hardcore", säger Blystad. "Så en av de saker vi jobbat på är att göra spelet ännu mer hardcore på vissa områden, så det kommer att vara mycket omspelningsvärde. Varje del av spelet kan spelas genom på flera olika och personliga sätt. Vi tror att vi har något för alla och vårt spektrum är mycket bredare än tidigare".

Agent 47 står stilla och låtsas äta en donut. En befälhavare kommer in, skriker några order, och här ser agenten sin chans att smita ut osedd. En annan polis förväxlar återigen honom med Foster, och frågar hur länge han har varit tillbaka i tjänst. "Jag slutade aldrig", svarar Agent 47 och kliver ut. Här ligger en tunnelbanestation, och hundratals fotgängare syns bland perronger och trappor. Agent 47 glider in i folkmassan och försvinner ut i natten medan kameran panorerar bort.

Och här slutar demon. Vi fick inte se det denna gång, men de stora folkmassorna är en viktig del i de senare delarna av spelet, lovar utvecklarna. Det har krävt en stor mängd optimeringsarbete, men spelmotorn är nu på en nivå där den kan visa mer än tusen karaktärer på samma gång. De styrs alla individuellt av den imponerande artificiella intelligensen, som har tagit ungefär fyra år att utveckla. Exakt hur dessa situationer kommer att utvecklas, kan IO inte berätta än, men det är tydligt att de inte kommer att vara sämre än de i Assassin's Creed.

Förutom folkmassorna finns det information som utvecklarna fortfarande håller knäpp tyst om, till exempel om Instinct kommer att fungera med skjutvapen, om det blir multiplayer, varför polisen finkammar Chicago för att hitta Agent 47, och vad storyn handlar om i stora drag.

Alla svar kommer vid ett senare tillfälle. Fram till dess kan oroliga fans känna sig trygga i att spelet ser ut att hålla fast vid det som gör Hitman till Hitman, men att man samtidigt har moderniserat spelet på ett sätt som synliggör misslyckandet hos andra gamla travhästar i stealth-genren (Splinter Cell, jag tittar på dig). Undertiteln Absolution betyder syndaförlåtelse, och den kunde inte vara mer träffande. Hitman är tillbaka.