Bioshock Infinite

Jag älskade Bioshock, men blev aningen besviken på uppföljaren. Varför ska jag egentligen se fram emot Bioshock Infinite?

Det korta svaret lyder: Ken Levine, head honcho för Irrational Games. Men en längre version är så klart på sin plats. När undervattensstaden Rapture introducerades i Bioshock från 2007 hade den en enorm genomslagskraft. Säreget vacker, mörk, vriden - en fantastisk spelvärld, och fascinationen för stället var närmast gränslös. Staden tedde sig nästan som ett levande väsen. Trots att man upplevde äventyret genom flygkraschöverlevaren Jacks ögon, så var det Rapture som spelade den sanna huvudrollen i Bioshock.

Efter Bioshock kände dock Levine och Irrational att Raptures historia var färdigberättad för deras del. Man hade sagt det man ville säga om staden. Bioshock 2 utvecklades därför av 2K Marin (nu aktuella med Xcom). Spelet var förvisso bra - väldigt bra, rent utav - men fascinationen hade svalnat och mycket hade redan setts.

Levine hade andra visioner. Nya idéer. Fantastiska sådana. Dessa vill han att realisera i Bioshock Infinite.

Vad är bakgrunden till händelserna i Bioshock Infinite?

I Bioshock Infinite spelar man som en före detta Pinkerton-agent, Booker DeWitt, som sitter i klistret med en spelskuld. En möjlighet dyker dock upp: en saftig belöning utlovas om han hämtar flickan Elizabeth från staden Columbia till New York.

Lättare sagt än gjort, så klart. Columbia befinner sig nämligen i ständig rörelse flera kilometer ovan mark och befolkas av två krigande falanger. Som vi är vana vid när det kommer till Bioshock-serien är Infinite laddat med politiska extremiteter, där ena sidan består av den ultranationalistiska, främlingsfientliga och religiöst fanatiska gruppen The Founders och den andra av den kommunistiska motpolen Vox Populi. Columbia i sig är, eller var åtminstone från början, en svävande symbol för amerikanska ideal.

Elizabeth i sin tur sitter fängslad i ett av Columbias torn sedan 5 års ålder. Skillnaden från den klassiska Bröderna Grimm-sagan Rapunzel är att Elizabeth inte vaktas av en nedrig trollpacka, utan en enorm, metallisk rovfågel vid namn Songbird (Big Daddy kan slänga sig i väggen). Elizabeth är under fångenskap eftersom hon besitter enorma krafter. Utspridda i spelvärlden finns revor där objekt från en annan tidsperiod flimrar till. Alla i Columbia kan se dem, men det är bara Elizabeth som har förmågan att kontrollera dem.

Du sa något om fantastiska idéer?

Columbia svävar som en gigantisk zeppelinare bland molnen, och har blivit något av en myt bland vanligt markfolk. Estetiken och stilen känner man definitivt igen från tidigare Bioshock-spel, men Columbia är samtidigt en betydligt färggrannare och ljusare plats än Rapture. Den är på förhand minst lika spännande. I mångt och mycket påminner det om en nöjespark. Det gröna gräset, de onaturligt välputsade fasaderna, de slingrande rälsen. Rälsen?

Ja, ett nätverk av räls går kors och tvärs mellan Columbias olika delar. Det som först var ämnat som ett transportsätt för varor har med tiden blivit ett fortskaffningsmedel för våghalsiga dårar. Med hjälp av en mekanisk förlängning av DeWitts arm kan man utnyttja denna berg-och-dalbana deluxe för att ta sig både framåt, uppåt och nedåt (oftast i väldig fart). Just denna del av Bioshock Infinite är något som Irrational har arbetat mycket med för att få till rätt. Och visst ser det hisnande roligt ut när DeWitt hoppar mellan olika spår, blir jagad och delar ut köttiga smockor av bara farten.

De tidigare nämnda revorna kan spelaren utnyttja genom att beordra Elizabeth att aktivera dem. Flera revor kan finnas närvarande i samma område, något som öppnar upp för taktiska val. Exempelvis kan det stå mellan att frammana skydd mot anstormande fiender, eller kalla på förstärkning i form av en soldat från den motsatta falangen. Valet är som sagt ditt.

Det låter övertygande. Bara en sak återstår, sen är jag med från dag ett: Kan man bruka plasmids och tonics som i föregångarna?

Rent tekniskt är det inte plasmids och tonics, men i praktiken fungerar Bioshock Infinites motsvarigheter vigors och nostrums likadant. Med vissa skillnader. Till exempel är vigor-krafterna inte permanenta. De fungerar mer som vilket vapen som helst, med ett begränsat antal laddningar. När de är slutkörda måste man plocka upp nya. Färdigheterna man får från nostrums har dock, likt tonics, permanenta effekter på spelaren.

Vi har sett några exempel ur utbudet av vigors. DeWitt kan bland annat skicka iväg en flock kråkor mot sina fiender för att förvirra dem. En elektrisk variant kan bedöva fienderna eller kombineras med Elizabeths förmåga att ändra på vädret, något som skapar en förödande blixtstorm. Även telekinesi och en kraft som hjärntvättar fiender till allierade har skymtats. Ännu en annan tillåter DeWitt att plocka upp fiender och dra dem till sig eller slunga iväg dem. Dessa krafter kombineras naturligtvis med konventionella skjutvapen för bästa effekt.

Avslutningsvis: Vad kommer att få Bioshock Infinite att sticka ut från mängden (inklusive föregångarna)?

En mängd saker. Hela konceptet med Columbia. Den vackra och unika designen. Berättelsen och den spännande relationen mellan Booker DeWitt och Elizabeth. Spelbarheten som kombinerar superkrafter, hett bly och kittlande berg-och-dalbane-åk.

Bioshock Infinite känns lite som att ta med ett hagelgevär till en anabola-version av Liseberg, där glada tivolibesökare bytts ut mot blodtörstiga extremister. Men om det kommer att bräcka Irrationals bedrifter från 2007, ja, det återstår att se.