Inled följande läsning med att smälta faktumet att ett Diablo med siffran tre i titeln är så pass nära att ett fåtal lyckligt lottade (läs: jag) äntligen sitter och nöter betan som om det inte fanns någon morgondag. Klar? Bra!
Det var tio år sedan expansionstillägget Lord of Destruction släpptes till det redan fantastiska Diablo II, och flera av oss på redaktionen återvänder fortfarande till Tristram för att åter göra upp i kampen mot djävulen. Hur många PC-exklusiva spel har lyckats underhålla i ett decennium liksom? Just det.
Förväntningarna kunde knappast ha varit högre, så bekräftelsen att Blizzard hållit sig till seriens rötter lyfter förhoppningsvis en ängslig klump från dina axlar. Diablo III är precis lika mörkt som sina föregångare, om inte mörkare.
Grundkonceptet fullkomligt skriker "mer av allt" och du som trivdes med Diablo II kommer inte att bli besviken för en sekund. Faktum är att de nostalgiska vibbarna ofta är så påtagliga att jag vill gråta högljutt och skrika ut hela min vokabulär av glädjeyttringar, för det har verkligen inte sparats på krut någonstans.
Det isometriska kameraperspektivet och den mörka estetiken känns igen från förr samtidigt som det ligger en fräschör över varje bildruta. Jag vet inte om det är den nya 3D-stilen, faktumet att bakgrunden rör sig lite i smyg, eller om det bara är så att Blizzard lyckats skapa en betydligt mer levande värld den här gången. Kanske är det en kombination. Slutprodukten av beståndsdelarna resulterar i vilket fall i en trivsamt familjär upplevelse som både engagerar och rycker i min utforskarnerv.
Men det är ju inte miljöer du vill läsa om, utan strider. Slagsmål. Grova yxor och besvärjelser. Här har Blizzard överträffat sig själva med det solklart mest tillfredsställande stridssystemet jag någonsin sett till ett spel i den här genren. Det finns liksom ingen konkurrens längre.
Kroppar går i bitar, kräks, kravlar och fortsätter att slåss för att till sist förpassas ett tiotal meter bortanför skärmen under rent och skärt ultravåld som får mig att vilja springa ned till köket och bryta sönder mitt kylskåp över låret. Allt ackompanjerat av fabulöst välljudande och grafiskt imponerande effekter som ofta överdrivits för att göra striderna ännu lite mer njutbara.
Som om inte det vore nog visar ljudet sin fulla potential under de många, ofta humoristiska, talmomenten som direkt och perfekt återspeglar var dialogen utspelar sig. Ofta är den av de fem möjliga klasserna du valde i spelets början deltagande i konversationen vilket förhöjer anknytningen till din personliga karaktär.
Dialoger och monologer påminner för övrigt starkt om Fable-spelen i sina stunder, där brittisk satir sätter lite krydda på allvaret. Efter att ha sett en hel bataljon svårt skadade invånare förvandlas till o-döda passar krögaren i byn på att beklaga sig över faktumet att någon döpt staden till "New Tristram". De skulle ju inte ha blivit attackerade hela tiden om de hette exempelvis "New Wellington". Bara en sådan sak.
Under de tio år som gått sedan den senaste Diablo-titeln släpptes har Blizzard lärt sig ett och annat om att göra spelsystem perfekta. Brister från föregångarna såsom faktumet att flaskor fyllde hela bältet samtidigt som du var tvungen att resa tillbaka till staden var sjätte minut för att sälja bort innehållet i din ständigt proppfulla ryggsäck är fullkomligt eliminerade.
Istället lägger sig flaskor ovanpå varandra i samma ruta och saker du hittar under äventyrets gång tar nästan aldrig mer plats än att du lugnt kan vänta med att söka upp en köpman tills du ändå råkar befinna dig i en stad.
Hälsa återfår du inte bara med hjälp av flaskor eller brunnar den här gången, utan även med hjälp av små röda glober som droppas i nästan varje strid. Detta är en starkt bidragande orsak till att betan i nuläget är för lätt att spela igenom, men vi vågar hävda att Blizzard kommer att kirra den biffen innan spelets slutgiltiga släpp under början av nästa år.
På tal om nästa år så är det förstås först då vi får se de allra saftigaste tillhyggena, men redan nu är det förträffligt underhållande att samla prylar för att kombinera och detaljanpassa statistik med det breda utbudet av färdigheter.
Barbaren kan som exempel spelas som tank med sköld och skyddande förmågor samtidigt som han lika gärna kan bära två ilsnabba kortsvärd och hugga överdrivet fort.
Personligen letade jag upp en mysig och två meter lång yxa för att handlingar ska leda till konsekvenser. Lägg därtill detaljen att du kan (och bör) spela med ett gäng kompisar och du har en oändlig mängd variation framför dig.
I början av spelet kan du bara behärska tre talanger åt gången, inklusive auto-attacken, men i takt med att du ökar i nivå låser du upp nya förmågor och lär din karaktär att använda fler talanger samtidigt.
Här kan du, om du vill, välja att spela genom hela spelet enbart genom musklickande, men stridssystemet kommer till sin spets när man använder det World of Warcraft-inspirerade siffersystemet, också. Det innebär att du helt enkelt sätter ut attacker på sifferraden mellan 1-5, förutom höger- och vänsterklick.
Grafiken imponerar under de explosiva striderna men kan kännas smått utdaterad (redan) under de få lugna moment som trots allt existerar. Å andra sidan har Blizzard lyckats sätta personlig prägel på den grafiska stilen, och det, om något, ligger ju i företagets anda. Med det sagt är inte Diablo III fult. Det är bara inte Crysis-snyggt så att ögonen blöder.
Omgivningen är förresten inte bara till för att sätta stämningen. Hittar du lösa stenar, sprickor i väggarna, eller kanske en ljuskrona fäst vid en kedja är det klokt att utnyttja miljöerna till din fördel. Inte bara för att det är det mest effektiva sättet att göra sig av med ohyra, utan främst för att det är jättekul att se en ljuskrona landa på en övervuxen karl som i direkt följd sprängs och släpper ut ett gäng ålar ur magen.
En nyhet i Diablo III är att du kan smida ned gammal utrustning för att skapa nya, bättre prylar. Det gäller allt från juveler till rustningar och vapen. För att få tillgång till det måste du dock vinna förtroendet hos exempelvis stadens smed.
Förtroende är för övrigt något som verkar löpa som en röd tråd genom hela spelet. I betan stötte jag till exempel på en krigare som var ute efter samma mål som jag. Det känns förstås naturligare och mer dynamiskt än att helt enkelt hyra en anonym soldat i staden.
Allt som allt känns Diablo III i nuläget inte bara som en fullvärdig uppföljare med extra topping, utan även som det kompletta, totalförälskade, kärleksbrevet till zombie-smiskar-fansen som väntat så otroligt länge på den här uppföljaren.
Bara det faktum att jag redan under min första timme fick återse det kanske käraste ansiktet i Diablos historia skvallrade om en ruskigt välregisserad handling som bara växte under uppdragskedjan. Jag har väldigt svårt att tro att fortsättningen plötsligt skulle svalna när det slutgiltiga spelet når butikshyllorna.