Star Wars: The Old Republic

Inferno Online är fullt av datorer. Inget konstigt med det, detta är ett gaming-center och i sådana tenderar datamaskiner att vara kutym. Däremot är ett trettiotal av dem (och ungefär lika många spelskribenter) inskuffade i ett speciellt rum och laddade med ett av de hetaste onlinerollspelen på länge, Star Wars: The Old Republic.

Innan jag och mediahorden får lägga våra seniga/fläskiga nävar på spelet tar Hall Hood, lead writer på Bioware, till orda. Med tränad PR-stämma berättar Hood om hur andra spel i genren varit duktiga på många saker - utforskning, stridssystem, uppdrag - men att ingen riktigt fått till det här med story. Detta är förstås något Bioware vill ändra på, och därmed göra världens bästa MMO.

Jag har en intervju med herr Hood inplanerad, men jag väljer att skjuta först och ställa frågor sedan - snabbt hugger jag en dator och drar min strålpistol. Eller åtminstone efter några minuters beslutsångest - det här med att välja klass är som ni vet ett tidskrävande beslut. Tanken på att bli nästa Boba Fett är dock svårt att stå emot, så jag väljer en Bounty Hunter och sålunda startzonen Hutta, en planet full av ogästvänlig träskmark och skogsfiender.

Här introduceras jag för Braden och Mako, en manlig och kvinnlig prisjägare som ska bli mina läromästare och kollegor. I dialogen med de båda sätter jag via svarsalternativen snabbt tonen för vad som ska bli min personlighet: en genomgirig egoist som högaktligen skiter i uppdragsivare och offer, och bara bryr sig om den ekonomiska ersättningen. Min första chans till att tjäna in rymdkrediter dyker snart upp; jag ska leta upp information om Vexx, en skurkaktig karaktär som ska döden dö.

Efter en kort promenad har jag tagit mig till Huttas rymdhamn. Här kryllar det av Vexx vakter och jag får chans att testa mina färdigheter. Min prisjägare har en Blaster som får gå varm och mappat till siffertangenterna finns diverse specialare som Unload och Rapid Fire, vilket ger extra eldkraft. Bland mina färdigheter hittar jag också en Instant Death-förmåga, som omedelbart dödar fienderna med en elchock. ZAPP! Detta visar sig dock vara en fuskattack som Bioware gett oss för dagen, alltså inget en level 1-rookie kommer att få släppas nära. Jag försöker att undvika den allmäktiga attacken så gott det går, för att få en känsla av det riktiga spelet.

Hursomhelst. Vexx vakter blir nedpepprade och jag får en indikation om att detta tillhör ett bonusuppdrag vid namn Sending a Message. Ett dussin vakter till och jag kan dra in lite extra XP, alltså. Vid de parkerade skeppen i rymdhamnen stöter jag snart på en miniboss, Vexx lönnfeta livvakt. Han viftar på duktigt med sin ljussabel, men tack vare lite vältajmad healing från min sida (och absolut inget ZAPP, jag lovar) rasar han snart i marken.

Så hittar jag till slut Vexx som står och mekar med sitt rymdåk. Konversationen blir snabbt hotfull och när Vexx skryter om sina snabba avtryckarfingrar får jag i dialoghjulet möjlighet att snabbt dra vapen för att sätta min motståndare på prov. Jag vill förstås pröva detta agressiva alternativ och så är striden igång. Jag dör en gång, och tvingas kalla på en sjuksköterske-droid som återupplivar mig, varpå jag har några sekunder på mig att springa till säkerhet. Jag försöker igen och nu går det bättre. Vexx dräps inom kort och jag plockar upp hans ID-brickor som bevis för ett utfört uppdrag.

När jag återvänder till mästare Braden förväntar jag mig beröm och framförallt betalning, men upptäcker istället något chockerande: karln har blivit mördad. En arg, sörjande Mako misstänker mig, men efter att jag ovänligt men bestämt förklarar min oskuld fattar hon vinken. Vi studerar övervakningskameror och smider hämndplaner.

Detta är bara början på en episk storyline om min Bounty Hunter och det finns dessutom flera sidouppdrag, minst lika intressanta, att ta sig an. Ett intressant stickspår sätts igång när jag stöter ihop med Gianna, en kvinna som behöver min hjälp. Kvinnans man har nämligen rövat bort parets son, en unge med stor potential att bli en mäktig Jedi-krigare. Yeah yeah, slöseri med talang, bla bla, mumlar min prisjägare och frågar snabbt vad betalningen blir. Den är hög nog.

När jag väl hittar maken och underbarnet får historien dock en twist. Farsan visar sig inte vara någon galning utan lägger fram ett vettigt argument om att träningslägret junior är tänkt att skickas till är på tok för hårt. Här får jag ytterligare valmöjligheter att påverka min quest, och jag kommer överens om att återvända till Gianna för att dra en rövare om att sonen faktiskt ska inskolas. Win-win-win alltså - alla är nöjda och jag får betalt, denna gång i form av en "commendation" som jag senare kan byta mot specialvaror. Men jag misstänker att min vita lögn kommer att bita mig i rumpan i ett senare skede...

Jag kan babbla på i 5000 tecken till om mina uppdrag, men kontentan är denna: Bioware skrävlar bara inte när de säger att de tar story på allvar, och att Star Wars: The Old Republic kommer att erbjuda något unikt på den fronten - samtidigt som de övriga gameplay-aspekterna sitter där de ska. De (cirka) 3 945 218 röstskådespelarna som anlitats gör också helheten mycket livfull och att få ta emot quests som är mer än bara några stycken tyst text är mycket uppfriskande.

Minus några mindre uppdrag har jag upplevt alla dessa prisjägaräventyr ensam, och då uppdragen varit så välberättade har det inte varit något problem. Men det är ju ett MMO jag spelar, och nästa punkt på schemat behöver jag hjälp. Det är dags för en av The Old Republics så kallade Flashpoints - motsvarigheten till exempelvis World of Warcrafts instanser.

Namnet på denna Flashpoint är Esseles och dyker upp rätt tidigt i spelet, kring level nio enligt Bioware. På väg till klassiska Star Wars-miljön Coruscant attackerar en av Imperiets värstingskepp och jag - numera omsadlad till klassen Smuggler - och mina lagmedlemmar måste kämpa oss till vårt skepps brygga.

Det blir många strider på vägen och skärmen fylls av ett trivsamt virr-varr av attacker från mig och mina kumpaner. Det finns gröna silhuetter bakom diverse rymdskeppsinredning där jag som smugglare kan ta skydd och låta min Blaster gå varm. Till slut når vi bossen Ironfist, en anabolasnubbe med jetpack, vaxad flint och oansat bockskägg. Återigen en rolig fight med roligt samarbete. Jedi-krigarna går lös på Ironfist på nära avstånd och lagets Jedi Consular slungar iväg bossens fotsoldater med en Force-attack. Samarbetet går bra och till slut ligger Ironfist-fjanten i en hög på marken, trots sina halveffektiva försök att blåsa bort oss alla med sitt jetpacks luftutsläpp.

I ett minnesvärt ögonblick möter vi en annan del av besättningen på skeppet Esseles, instängda bakom ett kraftfält. Här får vi ytterligare ett moraliskt val; genom att ta en tidskrävande springtur runt skeppet och stänga ned reläer kan vi både få tillgång till bryggan, och få ut våra vänner. Alternativt gör vi en reboot av reaktorn, vilket dock skulle innebära att stackarna bakom kraftfältet spolas ut i rymden. Alla spelare, inklusive jag, får något ont i blicken. Vi väljer det sistnämnda alternativet och ser besättningen dumpas som skräp ut i det stora svarta. Adjö tappra ingenjörer. Hej ondskepoäng.

Jag lämnar Flashpointen och min dator och ger mig av för att leka brutal Interrogation Droid i en enskild pratstund med Hall Hood - en chans att fråga ut karln om livet som manusförfattare för ett storspel. Jag får reda på att olika författare ansvarar för olika klasser, och Hood presenterar sig som co-writer för Smuggler-klassen samt lead writer för Jedi Warrior-historien.

Hur jobbar ni egentligen med alla olika storylines och olika författare, i ett så här stort projekt?

- Det krävs oerhört mycket koordination. Vi författare jobbar som ett enskilt team, så vi sitter bredvid varandra och skriker frågor till varandra hela dagen. "Vad händer med den här karaktären, fungerar det här?", och så vidare. Det är viktigt att vi får allt rätt och att allt blir sammanhängande.

Hur ser en normal dag ut för dig?

- På en normal dag möts vi författare och diskuterar vad vi jobbar med för stunden. Om vi designar en quest frågar vi oss: vad kan bli coolt att göra här? Alla har alltid idéer som gör detaljerna gradvis bättre. Vi tweakar allt och sedan är det dags att skriva dialogen. Då är det bara du och tangentbordet.

Behöver ni kolla upp om dialogen behöver tillstånd från Lucasarts på något sätt?

- Vi jobbar nära med Lucasarts och Lucasfilm och de ger oss stor frihet att skapa det innehåll vi tycker är bäst för spelet. Vi får göra det mesta, helt enkelt. Det är väldigt lätt att jobba med dem och fruktansvärt kul att jobba med Star Wars-världen.

Det finns massvis av sidouppdrag i Star Wars: The Old Republic. Hur jobbar ni för att hålla uppe intresset för huvudstoryn?

- Vi försöker alltid ge spelaren verktyg för att komma ihåg storyn. Spelare kan trots allt ta pauser från spelet i veckor, eller som du säger, ägna sig åt sidouppdrag. Man kan fokusera på sin klass story, eller bara hoppa in i ett rymdskepp och göra andra uppdrag, men vi försöker alltid påminna folk om vad som hänt tidigare.

Hur mycket kontakt har du med röstskådespelarna som läser den dialog du skriver?

- Ingen alls, egentligen. Detta är ett så stort projekt med många team, så det hade varit omöjligt för oss att vara med på alla ljudsessioner. Men det teamet jobbar hårt och bra, så jag har lärt mig att lita på att de gör något bra av det vi skrivit.

Jag gissar på att det är riktigt kul att skriva manus och sedan få höra dem i färdig form med röstskådespelare?

- Det är fantastiskt roligt, särskilt när man hör hur skådisarna lagt till saker och tolkat replikerna på ett eget sätt. Att skriva dialog är vad jag älskar mest med mitt jobb. Och hur det fungerar i The Old Republic, där dina val av svar påverkar dialogen och hela din quest - det är jättekul.

En sista fråga: skådespelare brukar säga att det är roligare att spela skurkar än goda. Är det roligare att skriva onda repliker?

- Haha, kanske det, det är ofta lättare åtminstone. Utmaningen med att Man vill få good guys att säga goda saker som ändå låter coola och auktoritiva. De goda ska inte låta för "goody two-shoes", även om vissa spelare gillar att spela som såna.