Det var nog många som kliade sig i huvudet när det blev klart att Max Payne 3 skulle ha ett multiplayerläge. De tidigare spelen i serien har trots allt varit renodlade solokampanjer. Innan jag får lägga nävarna på handkontrollen under ett Max Payne 3-event, förklarar dock utvecklarna att tanken på multiplayer har funnits så långt tillbaka som under utvecklingen av det första Max Payne. På grund av diverse problem som mindre kapacitet, blev det inte förrän spel nummer 3 som Rockstar beslutade att göra detta koncept till verklighet.

- Vi har bullet-time i multiplayer, säger en av Rockstar-människorna (med samma stolthet som John Hammond hade när han presenterade sin Tyrannosaurus i Jurassic Park).

Bullet-time i multiplayer, alltså. Enligt Rockstar var det väldigt viktigt för dem att multiplayern inte bara fanns med för sakens skull, och att den skulle innehålla så mycket från kampanjen som möjligt, något som gjorde att just bullet-time var en nödvändighet.

När jag äntligen får tag på handkontrollen bär det rätt ut på slagfältet i en runda Team Deathmatch. Detta läge är lika gammalt som multiplayer själv och receptet är enkelt: Det finns två lag, och det handlar om att döda så många deltagare från det andra laget som möjligt. I Max Payne 3 fungerar det precis så, men Rockstar har med hjälp av en funktion vid namn Bursts gjort det fräschare.

Bursts är speciella attacker som spelare kan använda för att få övertaget i en svår situation. Bullet-time är en av dessa, och den sörjer för att tiden går långsammare för alla inom synhåll, för den spelare som aktiverar det. För att balansera detta kan motspelarna när som helst undvika bullet-time-effekten genom att ta skydd, eller flytta sig från motståndarens sikte. Detta fungerar mycket bra och det känns aldrig irriterande att vara fångad i slow-motion. Det är inte alltför svårt att skjuta motståndaren som aktiverat bullet-time, så systemet känns inte orättvist.

Jag hittar fort en favoritattack vid namn Sneak. Detta gör att motståndaren ser dig som en lagkamrat. Rockstar-killarna hade dock bestämt sig för att attacken Paranoia var den definitiva vinnaren bland specialarna. När denna används ser alla i motståndarlaget varandra som fiender, och kommer sålunda att bete sig därefter.

För att aktivera specialattackerna behövs adrenalin. Adrenalin kan samlas in på olika sätt, exempelvis genom headshots på fienden eller genom att muddra en död kropp i jakt på värdesaker (som också kan förse dig med allt från pengar till erfarenhetspoäng). Varje spelare har tre stadier för sitt adrenalin. Ju högre nivån av adrenalin du har, desto bättre blir din specialattack. Till exempel kommer en fas-tre-attack med Sneak innebära att du kommer att se ut som en lagkamrat för fienderna, fram tills att du dör. Det lönar sig därför att spara så mycket adrenalin som möjligt och inte slösa bort det så fort du inkasserar det.

Burst-attacker påminner möjligen om Perks från Call of Duty-serien, men i praktiken är det både nytt och innovativt. Det är ett spännande tillägg till ett spel som redan är roligt, och skapar en helt ny dimension av taktik och lagarbete. För att låsa upp nya Bursts måste man samla pengar från fiender man skjutit, men se upp: du är helt öppen för överraskningsanfall så länge du söker i kroppen.

Utöver Bursts har spelare möjlighet att byta vapen och utrustning mellan varje match. Ju fler vapen och mer utrustning du bär, desto tyngre blir du. Du kan naturligtvis välja att dra ut på slagfältet med en skottsäker väst, granater, hjälmar och tre puffror, däribland två enhandsvapen och ett tvåhandsvapen. Det kommer dock att bli tungt och gå långsamt. Om du i stället väljer att gå i strid med endast en pistol kan du röra dig blixtsnabbt från plats till plats. Bursts ingår i utrustningen, så du kan skippa en specialattack för att väga mindre.

Efter en runda Team Deathmatch går vi över till ett nytt läge som kallas Gang Wars. Det är gissningsvis detta folk kommer att tänka på när de talar om Max Payne 3 multiplayer i framtiden. Gang Wars lyckas integrera historia och mellansekvenser på ett sätt som liknar kampanjen. Detta läge bygger vidare på story-händelser från singleplayer-delen genom att placera två rivaliserande gäng i områden där Payne redan härjat. Det är uppbyggt så att de två lagen kommer att börja med att kriga om specifika områden, i stil med Conquest från Battlefield-serien, och målet med nästa runda beror helt på hur lagen lyckades i den första.

Till exempel: om lag A vinner första spelet kommer kanske den spelare som skötte sig bäst att vara det främsta målet i nästa match, vilket innebär att uppdraget för lag B är att döda personen ifråga. Uppdraget kan också bli att bära säckar med pengar till en lastbil, eller försvara sprängladdningar, medan det andra laget försöker desarmera dem.

Nyckelordet är variation, och det kändes hela tiden som att jag spelade ett singleplayer-spel, och som att de andra spelarna styrde karaktärer datorn annars skulle ta hand om. Det som är så intressant är att alla spelare upplever just detta. Gang Wars är otroligt nyskapande och roligt, och det är nog läget jag kommer att leka med större delen av tiden (inklusive kampanjen, förstås) när Max Payne 3 släpps.

Visuellt är inte Max Payne 3 det vackraste spelet i världen, men konkurrensen är också hård. Det fanns dock få saker att klaga på, förutom vissa problem med bilduppdatering, vilket säkerligen kommer att fixas innan lanseringen - det är trots allt Rockstar vi talar om här.

Det nya animationssystemet är fantastiskt. Din karaktär rör sig på ett mycket realistiskt sätt, och det är inte bara ett system som gör saker och ting snygga - det stärker också själva spelmekaniken. Till exempel, om du ligger på mage kan du rikta siktet 360 grader. Så om du flyttar det i en helcirkel, så lägger sig karaktären på rygg, och hela vägen runt har du möjlighet att avfyra skott. Du kommer alltså aldrig hamna i en situation där du inte kan försvara dig.

Multiplayer i Max Payne 3 ser ut att bli riktigt bra, och jag hade gärna flyttat in permanent hos Rockstar om det innebar att jag kunde spela varje dag fram till lanseringen. Detta är ett spel som faktiskt kan slåss med en viss annan onlineshooter som har permanent plats i min konsol, även om det inte handlar om samma typ av upplevelse.

De stödord jag noterat efter att ha spelat Max Payne 3 är "taktiskt, nyskapande och överdrivet roligt". Rockstar har verkligen lyckats hålla sig från frestelsen med multiplayer bara för sakens skull, och istället utvecklat något som utan tvekan kunde göra sig mycket bra som en fristående produkt. Är solokampanjen lika givande är Max Payne 3 en kandidat för nästa års bästa actionspel.