Spec Ops: The Line

Jag erkänner villigt att min första omgång med Spec Ops: The Line överraskade. Det är ett av dessa spel som lyckats flyga under min radar, totalt. Jag säger att det överraskade tack vare ett par saker. För det första har detta väldigt lite att göra med de spel som släpptes först till PC med samma namn, och som sedermera resulterade i ett gäng ytterst lågbudgetosande uppföljare under Playstation-eran.

På den tiden låg fokus på taktik och strategi, i likhet med PC-klassiker som Hidden & Dangerous och Rainbow Six. I viss mån har man fört arvet vidare, men likheterna är ändå lätträknade. Förutom namnet är det visserligen ett jargontyngt militärspel där man kan dela ut enklare order till sina truppmedlemmar. Däremot är tempot oändligt mycket högre, vilket givetvis är en anpassning till det klimat som råder i spelvärlden. Vi har sett samma typ av skjuta-och-ta-skydd-mekanik hos Gears of War, Army of Two och Uncharted, för att nämna ett fåtal. Det är snabbt, intensivt och blockbuster-inspirerat, men inte utan tempoväxlingar och lugnare stunder.

För det andra lyckades det lilla jag fick ta del av storyn väcka mitt intresse. Och det händer sannerligen inte ofta i den här typen av militärshooters. Berättelsen har ingen koppling till tidigare händelser i serien, utan introducerar ett helt nytt scenario där staden Dubai har drabbats av den värsta av naturkatastrofer. Enorma sandstormar har nämligen slukat staden hel. Sanddynerna står dess skyskrapor upp till öronen. En besynnerlig syn som trots sitt fiktiva ursprung ställer mig ödmjuk inför naturens enorma krafter.

Det är i öknen några kilometer från stadsgränsen jag tar kontroll. I rollen som Martin Walker, ledare för en amerikansk insatsstyrka, ska jag gå in i den katastrofdrabbade staden för att lokalisera och rädda den försvunna översten John Konrad och hans kvarvarande styrka. I horisonten hägrar de väldiga höghusen. Men först måste vi ta oss igenom dynerna och bråtet som ligger mellan oss och målet. Det dröjer inte länge förrän vi stöter på illasinnat motstånd.

När den första vågen av laglösa stråtrövare är uppläxade har jag fått kläm på spelkontrollen. Att växla mellan skydd och rycka fram stötvis känner vi som sagt igen från tidigare spel. Jag kan dessutom beordra mina två underordnade att koncentrera sin eldkraft mot utvalda fiender genom ett enkelt knapptryck. Styrningen känns genomarbetad, och bössorna har ett bra tryck i sig överlag. Den där svårdefinierade känslan finns där.

Actionscenerna varvas med dialog stridspittarna emellan och inbakade mellansekvenser. Den bland gejmers folkkära Nolan "Nathan Drake" North lånar ut sin välkända röst till protagonisten, och berättandet jag har fått ta del av på förhand utlovar en nervig och spännande actionthriller. Det är något särskilt med spelets närmast apokalyptiska miljöer som förmedlar en kittlande men samtidigt olustig atmosfär. Att mysteriet kring den försvunne John Konrad tätnar allt mer gör sitt till också.

Det sandhärjade landskapet är dock inte enbart en visuellt lockande kuliss. Sanden kan även utnyttjas som ett vapen och påverka spelbarheten. Jag har till exempel pangat hål på glasrutor som fått ge vika för enorma sandmassor, som i sin tur begravt mina otursamma fiender. Jag har lobbat iväg granater som kastat upp skymmande sandmoln, och jag har hamnat mitt i ökenstormar som totalt omkullkastat stridernas villkor.

Förhandsversionen av spelet som jag fick testa var komprimerad så att jag skulle få uppleva några olika scener från spridda tidpunkter i spelet. Trots att hela spelet utspelar sig i Dubai tyder det mesta på att det finns det gott om variation att tillgå. Det är jaktsekvenser i helikopter, närstrider i kraschade flygplan och intensiva eldutgjutelser genom flådiga kontorskomplex. Det är ingen världsomsegling à la Modern Warfare. Istället nischar Spec Ops: The Line snarare in sig på ett tydligt koncept och tar det djupare och längre. Något jag bifaller.

Ett flerspelarläge kommer att finnas. Men om det vill inte Yager prata om ännu. Vi kan dock förvänta oss att en särskild prägel kommer att sättas även på denna del av Spec Ops: The Line, något som antagligen har med spelets fokus på sandig terräng att göra.

Hur unikt det blir i slutändan återstår dock att se. Visst bådar berättelsen gott, men om den håller hela vägen kan vi förstås inte veta på förhand. Kanske blir detta ännu ett spel som vi kan sortera in bland militärgenrens medelmåttor. Känslan säger dock att Yager möjligen kan ha en sleeper hit på gång.