Half-Life 2

Vi hade aldrig upplevt något liknande. Nu, fem år senare känns fortfarande alla andra fiktiva actionspel som bleka kopior eller efterapningar av en svunnen tidsålder då Doom satte riktmärket.

Ett par veckor före Electronic Entertainment Expo (E3) slog upp sina dörrar i Los Angeles mottog vi ett email från Valve med en enda textrad som gjorde gällande att Half-Life 2 skulle visas upp på mässan. Ett besked som slog ned som en bomb i spelvärlden. Spekulationer spreds som löpeld i medvind och det tog inte lång tid innan de bilder ni ser på dessa sidor kablades ut till fans och media över hela världen.

Half-Life 2 är en direkt uppföljare till det förra spelet. En uppföljare som många trodde var otänkbar, eller rent utav omöjlig. Gordon Freeman har allierat sig med mannen i blå kostym från det första spelet, The Administrator, och nu står de enade mot ett gemensamt hot. Gordon möter upp med Dr. Kleiner, en av de få överlevande från incidenten på Black Mesa, som nu befinner sig i City 17 där han tror sig ha funnit ett sätt att lösa den nuvarande, faktiskt ohållbara situationen. Med från förra spelet är även den vårdslöse vakten Barney Calhoun som vi själva fick manöverera i det fristående tillägget Blue Shift. Tillsammans med Alyx, dotter till en av forskarna på Black Mesa så står man nu inför en ny utmaning.

En ny utomjordisk ras kliver ner på vår planet och allierar sig med de människor som man hade emot sig i det första spelet. Något som betyder att kommando-soldaterna från Half-Life gör ett nytt intåg, denna gång bättre beväpnade, intelligentare och ännu mer brutala i sin jakt på Gordon och de som räcker honom en hjälpande hand. De nya utomjordingarna har ännu inte visat sitt ansikte, utan väljer att visa sig genom sina mekaniska dödsbringare. Det vi fick se på E3 presenterade ett svävarfordon och inte minst den imponerande Strider-maskinen. Striders ser ut som något som är hämtat ur HG Wells litterära verk Världarnas Krig, och dessa maskiner sträcker sina långa tentakel-liknande ben dryga tjugotalet meter över våra huvuden. Där uppe kan de i cockpit koncentrera sig på att eliminera eventuella hinder som kommer i vägen.

Half-Life 2 utspelar sig i en stad som går under beteckningen City 17. I denna stad har den nya rasen rest ett enormt fort. En svart konstruktion som framkallar svindel och får våra hjärnor att ifrågasätta vår syn när vi ser dess omfattning och höjd. Ett gigantiskt monster, av vad som verkar vara metall med kantiga drag och som är i full färd med att förtära staden. Just det, fortet växer av sig självt, och de delar av staden som står i vägen pulveriseras av den enorma konstruktionens expansion, något som även förmedlas genom spelets lysande grafikmotor. Byggnader krossas, dammet yr och spelvärlden raseras framför våra ögon.

I vår egna värld finns det vissa grundläggande lagar om hur saker och ting beter sig. För man sig med viftande grovmotorik inne i en porslinsaffär så händer det saker. Än så länge har detta dock varit exklusivt för vår egna värld, verkligheten. Till viss del så har man försökt översätta detta till spelens värld, utan att någosin lyckas på ett tillfredställande sätt. Förrän nu. Half-Life 2 ställer en helt ny värld till förfogande, en värld där fysiken inte tillåts från utvecklarens sida, den är en rättighet för spelaren att utnyttja och dra fördel av. Spelaren, inte utvecklaren, bestämmer hur en situation löses. Precis som i vår värld så har olika material olika attribut. En klump hett bly som slungas genom luften i höga hastigheter tränger inte igenom en tjock pansarvägg, men den pulveriserar träbitar, kapar linor och dödar en människa lika bra för det.

En bärande konstruktion kan med rätt verkyg raseras och därmed kan en helt vanlig plats förvandlas till en kaos-zon där fienden får kämpa mot de sönderfallande omgivningarna istället för mot Gordon. Allt medan vi ler och bevittnar vad vi precis har åstakommit med lite tankekraft och uppfinningsrikedom. Varje litet föremål i spelet beter sig realistiskt. Ett bilvrak som ligger på taket utsätts för eldgivning snett ovanifrån, bilens dörrar fladdrar av kraften från kulregnet och vi ser hur bilens framaxel rör sig tack vare de få kulor som den träffas av. Detta oberoende från resten av bilen som sakta förflyttar sig bakåt av den pågående beskjutningen. För att ge spelaren ännu mer möjligheter att påverka fysiken så är man försedd med ett anti-gravitations-vapen som gör det möjligt att plocka upp i stort sett vad som helst. Dra av ett element från väggen och använd det som sköld, lyft upp en kropp och kasta den på dina anfallare, gör vad du vill. Friheten är din.

Half-Life 2 visar upp ett yttre som är så nära fotorealism som det verkar gå att komma med dagen teknik. Stillastående bilder kan inte göra det rättvisa, man måste se hur spelet rör sig, se hur spelet blandar fiktion och verklighet. Man har skapat omgivningar som både ser ut och beter sig om vår egna värld. En värld av möjligheter och en uppsjö av möjliga lösningar. Nog för att Doom 3 ser bra ut, i en miljö bestående av plast och metall, men frågan är om inte Half-Life 2 med sin levande värld smäller avsevärt högre. I denna spelvärld så hittar vi nästa generations spelbarhet. Saker och ting finns där, inte för att det måste användas, utan för att det är så verkligheten ser ut. Tiden då spelmekaniken är låst är förbi. Vi kan knappt vänta till den dag då vi får spendera mer tid i Half-Life 2:s värld än vår egen.