Sleeping Dogs - råröj i Hong Kong

Ljudet som fyller lokalen går inte att ta miste på. Trots att vi är långt över femtio människor här, inhysta i tätt möblerade stolsrader, så hörs inga röster. Istället: det knäppande ljudet från nervöst hanterade pennor, viktiga fotsteg som ilar över ett mattbeklätt golv, kroppar som skruvar sig på stolsdynorna. Tillsammans bildar de den där speciella atmosfären som lägger sig över ett rum fullt av journalister som strax, som första mediarepresentanter, ska få ta del av ett kommande spel.

Vi befinner oss på Jumbo Kingdom, en flytande restauranganläggning någonstans i världsmetropolen Hong Kong. Just den stad vi också vet är skådeplatsen för spelet i trailern som strax ska till att starta. Så rullar allt igång i ett hejdundrande tempo. Mycket eld, kung fu och brutna revben. Ni har säkert själva sätt trailern vid det här laget. Det som en gång gick under namnet True Crime: Hong Kong heter nu Sleeping Dogs. Tankarna går omedelbart till "Let sleeping dogs lie", som engelsmännen säger när vi istället hävdar att "Väck inte den björn som sover".

Mina funderingar och associationer avbryts raskt när strålkastarskenet riktas mot de representanter från utvecklaren United Front och utgivaren Square Enix som är ivriga att överösa mig och mina kollegor från hela världen med slagord, fakta och anekdoter kring allt som rör Sleeping Dogs. Som vanligt spetsar jag öronen som allra mest när presentationen glider in på förebilder och inspirationskällor.

För egen del har jag hunnit tänka en hel del på GTA, givetvis. Det är svårt att inte göra det när det handlar om spel med öppna världar, särskilt när de utspelar sig i storstäder fullproppade med gangstrar och banditer. Utöver det kittlar några av de mest intensiva actionsekvenserna samma delar av hjärnan som tilltalades av Just Cause 2, när det hade sina bästa stunder. När United Fronts Stephen van der Mescht tar till orda är det dock inte så mycket tal om andra spelserier - konkurrenter eller ej - istället talas det mycket om film.

Och det är klart att ska man placera sitt spel i just Hong Kong vore det närmast att betrakta som tjänstefel att inte bygga vidare på alla associationer som följer med namnet. Bruce Lee, Chow Yun Fat och Jackie Chan. Listan över stadens sparkande akrobater kan göras hur lång som helst. Det är klart att stadens kinematografiska arv med välkoreograferade kung fu-baletter mellan snutar och triadgangsters är en tillgång som måste utnyttjas. Och tittar jag ner i mina anteckningar från presentationen står också mycket riktigt "Megadödskungfu" allra längst upp.

Extra stor uppmärksamhet ägnas filmen Infernal Affairs, som i par med sin amerikanska re-make, The Departed, svepte över över såväl biosalonger som Oscarsgalan för några år sedan. Jag tänker att det är svårt att hitta en bättre inspirationskälla för ett drama med Sleeping Dogs ambitioner, men att ett högt ställt sikte också medför höga krav. Liksom Infernal Affairs Chan Wing-Yan är spelets hjälte, Wei Shen en polisman som riskerar liv och lem genom att infiltrera ett brutalt brottssyndikat i jakten på rättvisa och fällande domar.

Upplägget med den identitetsförvirrade hjälten, eller rentav antihjälten, som brottas mellan ideal och begär är ingen nykomling på dramaturgihimlen, men det spelar i min mening ingen större roll. Temat är fascinerande och Sleeping Dogs har därför alla möjligheter att beröra och utmana. Men det förutsätter att de kinematografiska kvalitéerna förblir höga spelet igenom, samt att United Front klarar den svåra balansgången mellan trollbindande narrativ och lekfull sandlåda.

Men hur snyggt säcken knyts ihop i slutändan är det ingen större mening att tala om i dagsläget, så låt mig därför berätta mer om något jag har mer direkt erfarenhet av. Jag hade nämligen nöjet att få runda av min arbetsdag med Xbox-versionen av Sleeping Dogs. Eller närmare bestämt, med två uppdrag från spelets alfaversion.

I det första kastades jag ut på stadens myllrande gator, på jakt efter en skummis jag har något otalt med. Han visar sig dock ha svåra samarbetssvårigheter och pinnar helt sonika iväg så fort benen bär så fort han får syn på mig. Då mina knogar är väldigt angelägna om att tala med hans struphuvud har jag inget annat väl än att ta upp jakten. Under jaktsekvensen skiftar omgivningarna från marknad till bakgator och Wei Shen får bland annat visa prov på riktigt vassa parkour-färdigheter för att inte sacka efter. Hela momentet blir en kär återkomst till de intensiva gator jag personligen förälskat mig i mindre än 24 timmar tidigare.

Det står inte på förrän jakten är över och jag befinner mig mitt bland en skara - tack och lov obeväpnade - styggingar. Äntligen får jag arbeta med händerna! En av utvecklarens uttalade ambitioner är att lägga stor vikt på spelmekanikens små detaljer, vilket genast blir uppenbart. Man har oblygt låtit sig inspireras av Rocksteadys Batman-spel, och varför inte? Det är, föga förvånande, en fröjd att rytmiskt slå sig igenom en samling argsinta hårdingar, med kontringar och brutala avslutningsmoves inhysta här och var. Slagsmålen når inte riktigt upp till förlagans nivåer, men något sådant vore å andra sidan fånigt att förvänta sig av ett ofärdigt sandlådespel.

Därefter, och sist på dagordningen, följde en biltävling av standardmodell. Snygga brudar, snabba klipp och dags för start. Inga konstigheter. Att bedöma körkänslan efter några enstaka minuter är naturligtvis vanskligt, men jag skulle ljuga om jag sade att jag var exalterad över bilkörningen i Sleeping Dogs. Det kändes ordinärt, med en del ryckiga inslag i kurvorna. Ett acceptabelt inslag i ett spel som innehåller mycket annat, helt enkelt. Utvecklaren håller dock inte riktigt med, utan talar berättar gärna mo sina många teammedlemmar med meriter från EA Black Box (Need for Speed). Att vi har olika uppfattningar om just detta moment stör mig dock inte nämnvärt. Jag vore faktiskt fullt nöjd om United Front levererade atmosfär, handling och kung fu i linje med de första intrycken.