SSX

Känslan av ren och skär fart är hisnande. Jag hinner inte reflektera över faktumet att jag just gjorde fyra bakåtvolter i följd över en mindre skog på 30 meters höjd innan jag blixtsnabbt måste välja en av tre möjliga passager. Vilken som är svårast respektive lättast att ta sig nedför vet jag inte. Jag vet bara att jag har roligt.

När EA bjöd in mig för att åka till Oslo (i världens kaxigaste propellerplan) och sitta ned med kommande SSX i två timmar tackade jag förstås ja. Jag har längtat efter ett riktigt vasst snowboardspel sedan hösten 2005 när SSX On Tour briljerade långkalsongerna av mig och knappast varit nöjd med vare sig mediokra SSX Blur eller halvhjärtade försök såsom Shaun Whites alster.

SSX har marknadsförts som det friaste spelet i serien hittills men även om det förvisso lever upp till det löftet så är det inte riktigt i samma utsträckning som jag hade hoppats på. Jag vill ju släppas av på toppen av kilimanjaro och liksom glida ned i tystnad med vinden som enda kamrat. Inga rails, inga pilar, inga tillgjorda hopp, inga lysdioder som visar vägen i snön. Ingenting. Jag vill bara glida fram i ett närmast meditativt lugn men EA har gjort precis tvärtom.

Maken till bombastisk sprattelflaxande arkadsnowboarding får man se sig om i farstun efter. Konceptet med hjärndöd åkning som liksom inte hinns med att ifrågasättas har tagits till sin spets och det blir redan tidigt under min spelsession tydligt att såväl fans som nytillskott kommer att älska det här. De enda som kommer klaga är de arbetsskadade kritikerna och veteranerna som tvingar sig själva att stanna upp och faktiskt fundera på vad som kunde ha gjorts bättre, för det finns en hel del som kunde ha gjorts annorlunda för att - delvis skräddarsy spelet enligt mina preferenser, men också - maxa underhållningsfaktorn.

Först och främst har man, som sagt, satsat på en helgjuten explosiv och ärketypiskt arkadig spelupplevelse med fokus på snabb underhållning. Så långt allt bra. Det märkliga ligger i hur EA liksom tycks jobba emot sig själva hela tiden genom införandet av nyheter som liksom måste vara där för att motivera ett köp hos folk som känner sig lurade om de köper ett spel med samma funktioner som originalet från år 2000.

Därför har man valt att implementera funktioner såsom skydd som höjer åkarens tålighet. Skydd som man måste välja innan varje enskilt åk. En detalj som tar sin lilla tid och som rollspelsentusiasten inom mig borde älska, men jag gör verkligen inte det i det här fallet. Istället ser jag införandet av utrustning som en extremt onödig detalj som hindrar mig från att spendera maximal tid på den virtuella brädan under min knappa fritid.

Förutom skydd har man lagt till andra föremål såsom ishackor som hjälper dig att svänga snabbare, pannlampor som lyser upp i mörkret på natten och en glidflygardräkt som tillåter dig att sväva genom luften för några sekunder - en nödvändighet om du vill ta dig över alla hål i berget i vissa backar. Dessa prylar må, i viss mån, bidra till variation men det räcker inte riktigt för att hålla mig som klistrad under min tvåtimmarssession. Istället hade jag velat se ett återinförande av skidorna från SSX On Tour. Det, om något, hade bidragit till variation och öppnat för en bredare massa konsumenter.

Nu får jag istället nöja mig med brädan, men det är verkligen inte fy skam det heller. När jag väl utför ett vansinnestrick och landar på en rail för att fortsätta min färd i 130 km/h med ett gigantiskt hopp en liten bit fram i backen så leker livet. Det enda tråkiga är egentligen att se målet i slutet av backen som symboliserar att det är dags att traggla i menyerna igen.

På tal om menyer så är det precis därifrån man kan välja hur man vill spendera sitt åkande. Att känna på karriärläget med inledande tutorial är ett måste innan du kan börja utforska på egen hand men när du väl kan det går det utmärkt att leta upp kända berg ifrån verkligheten via en jordglob. Här kan du försöka få bättre tider eller högre poäng än din kompis och posta rekorden online. Något som varmt rekommenderas för den tävlingsinriktade.

Spelets olika tävlingslägen fungerar precis som man skulle kunna förvänta sig. I Trick it gäller det att få så hög poäng som möjligt vilket sker enklast genom att länka ihop alla tricken. Detta innebär dock en risk då du enkelt kan falla och förlora hela kedjan. I Race it gäller det att ta sig ned först och i Survive it räcker det om du ens tar dig ned.

Jag gillar vad EA gjort med SSX men har samtidigt svårt att blunda för att det kunde ha sett bättre ut. Jag gillar att man gått tillbaka till rötterna men trivs inte med påtvingade nyheter. Jag gillar det lättsamma arkadupplägget men hade gärna sett ett aningen vuxnare spelupplägg för omväxlingens skull. Hur det slutliga resultatet ser ut och hur spelet känns efter betydligt med tid än mina två spenderade timmar återstår att se i Elfvings recension.