Att sätta sig med Risen 2: Dark Waters direkt efter hundratals timmar i Kingdoms of Amalur: Reckoning och The Elder Scrolls V: Skyrim är lite som att bli väckt mitt under REM-sömnen. PR-representanten som ugglar bakom mig berättar att det finns fällor i området jag är i full färd med att undersöka. Det skiter väl jag i...

Jag vandrar framåt, orädd, och blir snart överrumplad när en gren med spikar kommer upp ur marken och träffar mig i bakhuvudet. Hade jag tryckt på Y-knappen tillräckligt snabbt hade jag klarat mig. Nu får jag istället lära mig läxan den hårda och osympatiska vägen. Nej, ingen hälsomätare kan hjälpa mig här. Oförlåtande död är melodin.

Premisserna i Risen 2: Dark Waters är enkla. Du spelar rollen som den gamla hjälten utan namn från det första spelet och har precis räddat världen, men du är knappast någon omskriven hjälte utan snarare en avdankad fyllbult vid det här laget. Av en eller annan anledning blir du ombedd att infiltrera ett gäng pirater som snubblat över ett kraftfullt vapen. Ett vapen som skulle kunna användas för att förgöra de monster som härjar och har sig i världen.

Den första delen av min spelsession med Dark Waters gick ut på att visa mig värdig som pirat. Detta genom att dricka, spela, smyga, fuska och leta skatter, stereotypiskt nog. Klarar jag nog med uppdrag, och det gör jag ju, så ligger jag bra till hos Captain Steelbeard.

Den här gången testar jag Xbox 360-versionen och det känns lite märkligt när spelet faktiskt ser mycket bättre ut på PC. Den tidiga versionen som visas upp ser lite sliten ut och kan, i nuläget, knappast mäta sig med andra rollspel till konsol, rent grafiskt. Vad Risen 2: Dark Waters däremot ska ha eloge för är att det ska släppas till samtliga plattformar samtidigt och därför knappast "fördummats", som PC-spelare kan tendera att uttrycka sig.

Spelet håller sig från att visa dig rätt riktning genom skinande, blinkande, pilar. Det finns förvisso markörer på kartan som hjälper dig att navigera men du måste fortfarande vara uppmärksam beträffande dialoger (som ofta bjuder på humor), och du måste klara uppdragskedjor del för del innan nästa segment låses upp.
Ett exempel på detta får jag när jag letar efter "Pete's treasure" tidigt i spelet.

Jag får veta en hyfsat exakt plats genom skvaller på en taverna och beger mig bort mot vad som visar sig vara en grotta. Där inne ligger Pete's döda kropp och när jag rotat lite snabbt får jag reda på vart skatten finns och kan därmed gräva upp den. Om jag bestämt mig för att inte genomsöka andra människors döda kroppar (vilket, nu när jag tänker på saken, verkar mest logiskt) skulle jag aldrig ha hittat skatten. Nu är just det här uppdraget förstås bara ett exempel och en av de kortare kedjorna i spelet, men faktumet kvarstår; det är viktigt att lyssna på dialoger och lägga namn och platser på minnet.

Senare i spelet kommer man att börja samla ihop en ensemble med olika karaktärer till sitt gäng. Pirater och infödingar får vackert samsas under mitt styre och att sätta ihop ett stabilt, varierat, lag ska tydligen vara nyckeln till att lyckas senare i spelet.
I nästa sektion av spelet befinner jag mig på en ny ö där mannen som nu, av oklar anledning, lagt vantarna på det mäktiga vapnet har slagit sig ned med sina trupper.

Han har dessutom lyckats få över de lokala infödingarna på sin sida och mitt uppdrag är att bygga upp ett förtroende med dessa så att de hjälper mig istället. Den här sektionen fungerar dessutom som en av delarna i spelet där jag måste bestämma mig för vad jag vill bli bra på, för det är ju trots allt ett rollspel vi snackar om här.

Om jag bestämmer mig för att bli "hej & du" med infödingarna så lär jag mig voodoo men utesluter automatiskt alla chanser att gå med i motståndsrörelsen och lära mig avancerade skjutmanövrar. Faktum är att jag inte ens får lära mig att använda gevär över huvud taget, men kan förstås trösta mig med att jag åtminstone har mina pistoler kvar. Det här bidrar till spelets livslängd samt omspelbarhet och är vad vi brukar kalla "mycket spel för pengarna".

Personligen fann jag voodoo mycket intressantare då det tillåter mig att, bland annat, kontrollera NPC:s. Det är ett väldigt passande magisystem som dessutom har en intressant crafting-knorr där jag måste skapa voodoo-dockor genom att använda hår från den jag vill kontrollera. Ett enklare sätt att använda tekniken är att helt enkelt tvinga en fiende att slåss mot sina kompisar.

Piranha Bytes har inkorporerat humor lite här och var i striderna. Jag kan kasta salt och sand i fiendernas ögon, och om jag hittar en kokosnöt kan jag ta upp den och slunga iväg även den. Jag kan dessutom använda en papegoja för att distrahera och förvirra mina fiender. Min tama, spelbara, apa kommer även den väl till hands när jag behöver genomsöka en grotta eller leta efter skatter. Naturligtvis är det rom som återställer hälsa.

Risen 2: Dark Waters har vad som krävs för att bli en hyfsat okänd hit. Konceptet känner vi igen sedan tidigare men spelets unika beståndsdelar, såsom användandet av voodoo och den sköna humorn, räddar det här från att bara vara ett modernt rollspel i mängden. Om du av någon anledning blev besviken på The Elder Scrolls V: Skyrim kan det här mycket väl vara rätt medicin för dig.