Vi har testat Black & White 2

Vänta nu lite... Den här känslan känner jag igen. Javisst ja! Det är ju samma känsla jag fick när jag spelade Black & White för första gången. En omhuldande värme som sprider mysighetskänslor ända ut i tårna, men i uppföljaren är allt bara ännu vackrare och mer levande. När jag rör handen över öns vidsträckta ängar böjer sig varje enskilt grässtrå och varje enskild blomma för min hands mjuka beröring, nästan som för att berätta att de erkänner min gudomlighet. Och jag känner mig verkligen som en gud, redan när jag lotsas fram genom spelets obligatoriska tutorial.

Genomgången påminner mig också om en annan känsla som egentligen dominerade min lista över negativa saker med det första spelet. Kontrollen. Det är fortfarande krångligt att förflytta sig på ett snabbt och korrekt sätt, vilket inte minst blir ännu jobbigare vid lite mer hektiska situationer. Detta är dock inget som Lionhead kommer att göra något åt, eller kan för den sakens skull. Peter Molyneux har nämligen som vision att man ska kunna spela spelet utan att använda sig av tangentbordet. När allting ska kunna skötas med musen så blir det krångligt men det är något som jag accepterar för efter ett par timmar så går det bättre. Jag tror dock att folk som avskydde det förra kontrollsystemet kommer att avsky detta på samma sätt. Det är bara det att Black & White 2 inte kan ratas på grund av kontrollen, det känner jag redan nu. Det är på tok för intressant.

Spelinledningen är som sagt även dess tutorial och det är även under denna som man ställs inför det första, och kanske även det mest intressanta valet i spelet. Jag talar naturligtvis om vilken sorts djur man vill ha som mäktig underhuggare. Valet står mellan en apa, ett lejon, en ko och så en varg, alla med unika egenskaper som man får övergripligt beskrivna av ens moraliska medhjälpare (lilldjävulen och lillguden). Vargen, som blev mitt första val, är till exempel snabblärd och använder sina skarpa tänder som främsta vapen vid strid. Men precis som i första spelet gäller det att använda sig av sitt djurs egenskaper och forma honom som man vill, antingen för att hjälpa eller för att förstöra. Detta sker främst genom smek eller misshandel, precis som i det verkliga livet.

Denna upplärningsprocess är kantad av både förtjusning och dåligt samvete. När min varg började prata om att han kände sig sugen på att äta upp några av byns invånare så var jag snabbt framme med ett par lusingar. På en mätare som visas ovanför djuret ser man hur hans uppfattning om den specifika händelsen förändras. Jag fortsatte slå min varg tills mätaren stannade på "Jag kommer aldrig att äta en invånare, oavsett hur svulten jag är". Jag kände mig nöjd och slutade dela ut lusingar. Vargen började se fruktansvärt ledsen ut och vände sig om och kräktes på grund av min våldsamma behandling. Jag kände mig genomrutten, som en dålig förälder och denna händelse fick mig att ana spelets förstärkning av moraliska dilemma som man inte riktigt kände så starkt i föregångaren. Jag känner tillhörighet till mitt djur och jag mår dåligt när han mår dåligt. Jag har noga hållit koll så att mitt djur verkligen gör som jag lärt honom och faktiskt verkar det fungera mycket bra. Just djurens artificiella intelligens har ju varit något som Lionhead gärna talat om och det verkar som om de har haft all rätt att göra det.

Förhandsversionen innehåller endast fyra landområden, öar, att testa och jag kunde tyvärr bara ta mig till två av dessa på grund av buggar som gjorde det omöjligt för mig. De områden som jag fick njuta av är dock otroligt vackra och inbjuder till kreativitet såväl i stadsbyggandet som i förstörande av fiendestäder. Att se sin stad växa sig mäktig, vilket tömmer alla kringliggande städer på invånare, är en härlig upplevelse. Lika härligt är det att se sin mäktiga armé anfalla och krossa motståndet i kringliggande städer. Dessa två olika vägar som jag nämnde i mitt första förspel av Black & White 2 som publicerades för ett par månader sedan fungerar precis likadant som utlovat. Men det är dock inte så att det ena är rakt igenom ont och det andra är rakt igenom gott. Det går utmärkt att kombinera krig med stadsbyggande utan att man dömer sina invånare till att leva i ett svart och kargt landområde.

När man fått prestigepoäng för avklarade uppdrag, byggda byggnader och annat så kan man spendera dessa på att köpa byggnader, leksaker till sitt djur och även besvärjelser. Koden innefattande tyvärr inte så många av de mäktiga besvärjelser som man hört beskrivas av Molly och grabbarna på Lionhead, men jag fick dom en chans att bekanta mig med en utav dem. Den visas upp när den krigiska aztekstammen anfaller min blommande grekiska stad. Trupper efter trupper rusar mot portarna och brinnande projektiler slungas in i staden med ett brinnande kaos i dess spår. Plötsligt, på berget ovanför staden, framträder en enorm varelse med ett vrål. Det är aztekledarens mäktiga djur och dess okontrollerade armrörelser blir snart till ett invecklat mönster, åtföljt av ett dovt mässande. Marken börjar skaka och mina tillbedjare skriker av rädsla och skräck. Likt en domedagsvision pressar sig en enorm vulkan ur marken, mitt i staden. Den börjar spy aska och lava, vilket naturligtvis får förödande konsekvenser och flykt tycks vara den enda utvägen. Riktigt häftigt att skåda och jag längtar oerhört till att få hantera dessa mäktiga besvärjelser som en riktig gud.

Men det är trots allt en tidig version jag tagit del av vilket innebär att mina 15 timmar med spelet till stor del ätits upp av omstarter efter återkommande krascher. Koden är inte heller optimerad så prestandan blir ganska lidande trots att jag sitter på en hyfsat bra burk. Lionhead utlovar dock att när spelet väl är klart så kommer man att kunna spela på lite sämre maskiner.

Under mina speltimmar har jag dock inte riktigt hittat något spelmässigt att klaga på som inte kommer att hittas under de otaliga buggtester som kommer att göras innan släpp. Det enda jag egentligen vill ha förändrat är ljudet och musikens roller. De få musikstycken som man bjuds på är oerhört vackra och stämningshöjande och jag skulle vilja ha mer sådant. Även ljudeffekterna bör få lite mer framträdande roll och mer variation. I förhandsversionen blir det mest ljudet av hjärtslag vilket både är ganska tråkigt och irriterande i längden. Mer fågelkvitter, sus och stadsljud. Men som ni märker är mina intryck väldigt positiva, så till den grad att jag nerlusat detta förspel med många vackra ord. Men säga vad man vill. Black & White 2 är just nu det spelet jag mest ser fram emot av höstens släpp, utan tvekan.

-------------------------------------------------------------------------------
Läs mer om Black & White 2!
Vi beta-testar Rise & Fall: Civilizations at War
Vi beta-testar Civilization IV
Vi beta-testar Shattered Union