Call of Duty: Black Ops 2

När jag återigen slår upp dörrarna till Treyarchs huvudkontor i soliga Santa Monica, är det med lite andra förväntningar än förra året: senaste delen i den populära Call of Duty-serien, Black Ops, kom nämligen att bli det bäst säljande spelet någonsin och satte på allvar det Kalifornien-baserade företaget på världskartan.

Detta var rättvist, då man med Black Ops på många sätt tog mer risker än tidigare. Den största var utan tvekan storyn, som till skillnad från tidigare krigsoperor snurrade runt en fiktiv verklighet med rötter i Kubakrisen. Detta narrativa grepp tar man med sig vidare till Black Ops 2, som kommer att bli en direkt uppföljare till sin föregångare.

Besökets mest positiva överraskning är knutet till handlingen. Tidigare Call of Duty-spel har kanske inte varit stora spemässiga dramer, men det betyder inte att man måste fortsätta så. I början av presentationen skuffas vi in i något som liknar en högteknologisk bunker, men som i verkligheten är ett snyggt inrett mötesrum. Studiochef Mark Lamia knallar avslpappnat in, och innan han presenterar sig och sina kolleger, frågar han artigt:

"Så. Har någon av er hört talas om Rare Earth Minerals?"

I den lilla gruppen av spända speljournalister är det ingen som nickar. Mark Lamia ler och förklarar:

"Rare Earth Minerals är en typ mineraler som används vid framställning av praktiskt taget all teknik vi använder i det dagliga livet: smartphones, brödrostar, datorer, högtalare. Krigsmateriel är särskilt beroende av dessa mineraler, och kan inte utvecklas utan de viktigaste mineralbaserade komponenterna."

Varför tas detta inte upp oftare offentligt? Det har inte varit särskilt relevant. Tills nu. Faktum är att Kina sitter på 95% av världens Rare Earth Minerals-tillgångar, en omfattande miljardindustri med export till hela världen. USA:s president Barack Obama sade nyligen att åtgärder skulle vidtas om Kina fortsatte begränsningar och villkor för export - och vips, nu börjar vi förstå vad konflikten i Black Ops 2 kommer att handla om.

Treyarch-mannen fortsätter att berätta om all den research som ligger till grund för storyn, och hamrar in vikten av "plausible authenticity", en term som ligger till grund för hur utvecklare ska utforma både story och speldesign. Man skulle kunna kalla det "trovärdig autencitet", det vill säga, en fiktiv konflikt eller händelse som har djupa rötter i verkligheten.

I Black Ops 2 har valet fallit på år 2025, året då kriget om denna industri har brutit ut helt, och ärkeskurken Menendez har utnyttjat den framtida krigsföringens största svaghet: risk för hacking. I en framtid bemannad av autonoma robotar och drönare, är det förstås A och O att ha kontroll över dessa, något Treyarch-bossen Mark Lamia talar i timmar om. Invävd i denna presentation har han också gett oss insikt om manuset, och om hur mycket fokus lagts på utformningen av den "perfekta" superskurken, i samma liga som Heath Ledgers Joker i The Dark Knight. Manuset är för övrigt skrivet av David S . Goyer, manusförfattare till Batman Begins. Lovande.

Nästa punkt på dagordningen var att få en titt på hur framtidens Black Ops ser ut in action. En gameplay-film visade ett uppdrag i Los Angeles - ett L.A. under attack där du som soldat anno 2025 kämpar dig fram på slagfältet med effektiva leksaker. En av dessa var ett prickskyttegevär som både kan se och skjuta rakt genom väggar, den andra en "flexibel display" som fästs runt handleden, vilket gör att spelaren att beordra robotdrönare att attackera eller dra sig tillbaka.

Själva speldesignen och flytet i korselden gör det väldigt tydligt att det är Call of Duty vi spelar, men både miljöer och figurer har fått en grafisk upputsning. Detaljarbetet har tagits ett steg längre, och jag kan knappt tänka mig att någon blir missnöjd med Treyarchs arbete på den fronten.

Lamia tar en paus och pratar ivrigt vidare. Efter en kort förklaring till varför det är för tidigt att avslöja mer om multiplayer, tätt följt av en kommentar om att "dubbelt så många zombies" och "dubbelt så många spelare" kommer vara bland nyheterna i zombieläget, lyfter han också på skynket för ett nytt tillskott: spelläget Strikeforce. I min strävan efter att förklara vad Strikeforce påminner om, är det närmaste jag kommer Commander-rollen i Battlefield 2 och Modern Combat-versionen av samma serie på Playstation 2.

I ett fågelperspektiv tar du kontroll över en del av slagfältet, och ger dina enheter kommandon. Genom att välja en av soldattyperna (en med sprängämnen, en med gevär, en mech, en support och så vidare) ur detta perspektiv kan spelaren ta över, och själv spela denna roll i förstapersonsperspektiv. Genom att växla mellan rollerna och kontrollera slagfältet ska olika mål uppfyllas - såsom att placera ut fyra bomber här och var, eller helt enkelt bara hålla fortet.

Varken speldemonstrationen i Los Angeles-banan eller smygtitten på Strikeforce gav mig nog kött på benen att förkunna en dom, men båda två visar definitivt potential. Den hektiska känslan av att vara mitt i ett världskrig i dess mest avgörande stadier, är fortfarande intakt, och nu har allt en "Black Ops-stil", som Treyarch kallar det.

Något många kanske förbisåg när det gäller Black Ops var storyn och stilen, den största förändringen i serien sedan Call of Duty 4, och det är den som gjort störst intryck på mig. Det finns som bekant både Call of Duty-fanatiker och motståndare till serien, och även de mittemellan. Just den sistnämnda gruppen kommer kanske bli mer lockade av att det mest spännande med Black Ops 2 är just storyn.

Det handlar inte bara om att spelaren ska kunna påverka krigets utfall och fatta viktiga beslut längs vägen, utan snarare konflikten. Ovärderliga mineraler. Singapore, Kina, Jemen, Los Angeles. En visionär till sociopat/superskurk. Konspirationsteorier. En alternativ syn på det kalla kriget. År 2025, krig vid en tidpunkt då krigsföring förändrats drastiskt, men inte i otakt med dagens samhälle.

Allt detta lovar gott för att Black Ops 2 kommer att vara en värdig uppföljare ... Nu är det "bara" själva utförandet det hänger på.