Doom 3

Första gången jag blev riktigt, riktigt rädd av ett spel var inte hundarna i Resident Evil, zombien i lådan i Alone in the Dark eller björnen som hoppar fram i Tomb Raider. Nej, första gången jag skrek av omedelbar rädsla av ett spel var då jag spelade Doom, originalet, för första gången. Väsande bröl och kusliga korridorer ledde upp till en stor hall där jag efter att ha tryckt på en knapp överraskades av en brun best som liksom kastade sig upp i mitt ansikte. Jag hade sett honom förr, men jag hade aldrig blivit så rädd, så tagen på sängen. Krampartad undanmanöver ledde till att jag landade på sidan av ansiktet, på golvet, med en puls strax över den mänskliga maxgränsen. Efter detta återvände jag aldrig mer till ids avskyvärda universum, inte förrän Doom 2 släpptes i alla fall.

Som vi alla vet har de amerikanska trendsättarna och teknikinnovatörerna hos id Software återuppväckt den ultimata ondskan för att med hjälp av dagens teknik skrämma slag på spelare världen över. Jag reste bort för att träffa id och för att få en närmare inblick i exakt hur läskigt Doom 3 egentligen kommer att bli. Under ett par dagar i början av augusti befann jag mig i Edinburgh Skottland för att träffa id Software och få chansen att kika närmare på det kommande Doom 3. Jag har hittills inte kunnat skriva om det jag såg, inte ett ord, på grund av ett avtal med Activison. Nu har dock datumet för detta hysch-hysch-avtal passerats och jag kan berätta om de spelbara delar av Doom 3 som jag sett.

Jag fick en pratstund med spelets huvuddesigner Tim Willits som började med att demonstrerade spelets fysik och grafikmotor. Hur läcker än fysiken i försenade Half-Life 2 än ser ut med allt vad Karma, Havoc och Rag-doll heter så ser det ut som att id Software gått steget längre. Willits visar först hur varje objekt i spelet har sitt eget värde och tyngd genom att kasta en brölande zombie mot en stapel tegelstenar inne i ett tillslutet, vitt rum. Stenarna faller olika beroende på hur zombien träffar stapeln medan han själv också reagerar beroende på hur mycket eller lite tegelstenar han får över sig. Demonstrationen fortsätter då Willits plockar fram en pistol och skjuter på zombien så att denne trillar in i de staplade stenarna för att sedan fortsätta skjuta ned de stenarna i botten som inte rasade. Det hela ser oerhört realistiskt ut och ger en väldigt klar bild av hur viktigt det varit för id att låta spelaren känna att det är riktiga ting man skjuter på i Doom 3 och inte ett gäng vanligt viktlösa polygonmonster.

Redan här hade jag en rad frågor kring spelets fysik, Willits med hjälp av företagets presstalesman Tim Hollenshead skyndade dock på in i själva äventyret och bad mig vänligen vänta med samtliga frågor till efter nästa demonstration. Den del av Doom 3 som visades upp tillhör äventyrets mittparti där vår trofaste marinsoldat redan tagit sig en bit in i basen och lärt sig en del om vad som händer runtom honom. Det hela börjar i ett tomt rum där lysrören i taket blinkar frenetiskt och där massor av avklippta sladdar kastar omkring gnistor som lyser upp delar av det bitvis bäcksvarta rummet. Ljussättningen och arbetet som id gjort med spelets skuggor är inget annat än häpnadsväckande. Willits avancerar in i nästa rum varpå en lucka i taket trycks in ovanifrån och en bräckligt krälande zombie-varelse med lång tunga klättrar ned i rummet. Han skjuter frenetiskt med kulsprutan varpå varelsen faller död till marken efter ungefär ett magasin. Ljuset från pipmynningen och blodstänket från den döda varelsen är det absolut snyggaste jag sett och allt ger en äckligt frän smak av illvilja och panik. Vidare in i nästa rum där två stycken feta, bleka zombies stor och äter på ett lik där Willits byter kulsprutan mot hagelbrakarn. Åtta skott senare och båda fetingarna ligger livlösa vid marken. Blodet finns överallt, mörkrött, i pölar, på väggarna, i taket, över liken. Oerhört motbjudande, oerhört intensivt och oerhört skrämmande.

I nästa rum stannar Tim upp för att berätta om hur man själv kan påverka fiendernas attacker genom att exempelvis skjuta sönder den fungerande belysning som finns kvar och därmed passera mer eller mindre obemärkt. Detta demonstreras då han mörklägger ett helt rum varpå han går mot dörren i rummets vänstra del. En del av väggen slås in alldeles innan rummet lämnas och två stycken stora, hundliknande monster med bakben av stål kravlar sig in i rummet och sätter efter vår stackars marinsoldat. Det är svårt att urskilja exakt var de befinner sig på grund av mörkret men så snart kulregnet haglar över dem ljusnar det lite, precis innan den främre monsterhundens blodiga tänder når spelaren. Du stirrar döden i vitögat. Sanslöst skrämmande och inlevelsen är total trots att jag bara sitter bredvid Willits och inte själv spelar. Jag behöver en paus, lite saft, en promenad i dagsljus.

Men någon paus görs inte då Willits på Hollenheads kommande omedelbart kastar oss in i nästa steg i demonstrationen. Vi får först veta att just detta kapitel är en viktig del av spelets story och att vi som skribenter bör varna våra läsare innan vi berättar något. Så, ja, du är varnad (även om jag inte ser hur detta någonsin skulle kunna anses som en spoiler). När kapitlet börjar träder spelaren in i ett kolsvart rum där bara en halvtrasig monitor ger ifrån sig ett svagt sken. Monitorn visar en livrädd, vilsen forskare som sitter hukad under ett bord någonstans längre in i basen, skrikandes på hjälp. När vi väl nått det rum där den vilsne forskaren sitter gömd (efter att ha skjutit ytterligare cirka 20 zombies och efter att jag både hyperventilerat och skrikit högt till Tom Hollensheads stora förtjusning) tillfrågas vi av forskaren om det finns någon möjlighet att ledsaga honom genom basens östra del för att han därifrån ska kunna söka hjälp och ta sig helskinnad därifrån. Han visar upp en lykta vilket är rummets enda ljuskälla och menar att han kommer att hjälpa oss genom att lysa upp den helt nedsläckta vägen genom de monsterfyllda korridorerna i utbyte mot att vi försvarar honom mot angripande varelser. Efter detta följer ett kapitel som, tidigare hjärtinfartssegment till trots, utan tvekan är det läskigaste jag upplevt i ett spel. Forskaren trippar fram genom de svarta gångarna och endast i det begränsade ljudet av hans lykta måste vi lokalisera och tillintetgöra de ankommande monstren. Om forskaren dör är även vår egen död säkrad eftersom det inte går att försvara sig i totala mörkret som då skulle råda.

Doom 3 kommer inte att släppas i år och som vanligt hade id ingen lust att prata vidare om släppdatum. De var desto pratgladare angående den extremt groteska design som spelet innehåller. Willits menade att man vid flera tillfällen i spelet nästan kräks av den motbjudande fiendefloran som företagets egna designers gjort. Han menade även att de en gång för alla tänkt bevisa för alla spelare och alla konkurrerande utvecklare vad riktig skräck handlar om. Jag ställer några frågor om Xbox-versionen och får till svar att den kommer att bli näst intill identisk men att de inte tänker prata mer om den förrän efter nyår. På frågan om vad de själva tror om Half-Life 2 och eventuell konkurrens mellan de båda spelen ler Hollenhead och menar att de trivs med tanken att både Half-Life och Half-Life 2 baserats på kod från dem själva som programmeringssnillet John Carmack skrivit.

Efter detta är det dags att lämna den nedsläckta visningslokalen och träda ut i det mycket välkomna dagsljuset. Mina händer darrade resten av dagen och jag kan fortfarande se vissa delar av det som visades framför mig när jag sluter ögonlocken. Doom 3 kommer definitivt att bli för skrämmande, för äckligt och för läskigt för vissa och spelvärlden kommer för alltid att komma ihåg hur id Software skrämde folk till vanvett.