Resident Evil 6

Ett ryckigt narrativ kan förstöra vilken saga som helst. Titta bara på Star Wars: The Phantom Menace, som i slutet hoppade mellan hela fyra olika sammandrabbningar och för evigt cementerade George Lucas som mannen som förstörde Stjärnornas Krig. Istället för att bry oss fyra gånger så mycket blev vi matade med alldeles för mycket information och tilläts aldrig känna något. Resident Evil 6 lider på sätt och vis av samma problem.

Istället för att, som i den briljanta fjärde delen, skjutsa ut spelaren i ett mysterium och fokusera enbart på det, har Capcom valt att porträttera massvis av olika karaktärer. Denna gång kretsar storyn kring ett biologiskt terrorattentat från en organisation kallad Neo-Umbrella. Här hoppar berättandet mellan välvillige snedluggen Leon S. Kennedy, krigsveteranen Chris Redfield, och Jake Muller vars lojalitet ligger där pengarna finns.

Under förhandsversionen kändes det här inledningsvis som en ryckig och svag lösning som satte actionpackade eldstrider i första rummet. Men ju längre jag spelade desto häftigare blev det att se hur karaktärernas livsöden knöts ihop tillsammans med den kronologiska tideräkningen för spelets händelser.

När Resident Evil 6 väl släpps kommer dessa möten karaktärerna emellan dessutom att innebära lite av en milstolpe i spelhistorien. Främlingar kan nämligen komma att kontrollera exempelvis Chris och hans partner, samtidigt som du spelar som Jake och möter samma boss samtidigt. Capcom själva kallar detta för "crossover co-op" och det är ett koncept som definitivt kan komma att ge spelet högt omspelningsvärde.

För att skilja på karaktärerna har Capcom skapat ett unikt gränssnitt för alla tre och dessutom gett dem olika förutsättningar i strid. Leon trivs bäst med sin pistol, hittar ammunition precis överallt och blir snabbt trött under fysiska strider. Chris däremot kommer utrustad med maskingevär, medan Jake tvingas förlita sig på sitt närstridande och några enstaka skott ur extra starka pistoler såsom "The Elephant Killer".

Allt har sin anledning, på gott och ont. När Chris löper amok med sin militärtrupp känns det som att essenssen av Resident Evil är ljusår bort. Allt för mycket fokus ligger på förutsägbara bosstrider var tionde minut, med finesslösa eldstrider på modernt actionmanér som utfyllnad. Den stenkorkade artificiella intelligensen gör inte saken bättre. Desto roligare har jag med Leon som slåss för sin överlevnad i allt från nedgångna skolmiljöer till kloaker och gruvschakt. Tillsammans med sin kvinnlige kompanjon dras han återigen in i en härva utan dess like som jag definitivt ser fram emot att uppleva fullt ut i oktober.

Jag känner mig kluven inför Resident Evil 6. Jag kan liksom inte låta bli att känna att Capcom återigen bortsett från sina styrkor, som om man lyssnat på för många olika viljor inom utvecklingsgruppen. Men visst. Lyckas man finslipa ordentligt under slutspurten kan man komma att skapa en riktigt bra mix mellan högoktanig action och lågmäld skräck. Ställ dock in dig på en habil, underhållande spelupplevelse snarare än ett renodlat skräckmästerverk.