Dreamfall: The Longest Journey

Dessa norrmän. Trots att de bär lusekoftor, åker till väl utvalda platser som Svinesund för att handla billiga fläskkottletter som galningar och är helt övertygade att man kan betala med norska kronor på bussen måste man ändå digga dem. Något som talar för vårt lustiga grannfolk är att de, i form av spelstudion Funcom, har gett oss det eminenta äventyrsspelet The Longest Journey. Ett spel som av många speljournalister har blivit dubbat till ett av de bästa äventyrsspelen någonsin. Dessutom har Funcom bestämt sig för att göra en riktigt heroisk gärning genom att utveckla en uppföljare, vilket gör att norrmän snart kan anses vara världens bästa folk. Det är dags att göra sig beredd på att ta det första steget på den längsta resan, denna gång i Dreamfall: The Longest Journey.

Enligt TV-spelsnorm är det oftast kutym att låta uppföljare på uppskattade spel ha samma huvudperson. Tänk efter; Vad hade Persien varit utan sin prins, vad hade Third Echelon gjort utan en grånad Sam Fisher, och vad hade Nintendo gjort om Mario istället hade börjat rensat rör på heltid? Känsloväckande karaktärer är oftast framgångsrika, och spelare älskar igenkänningsfaktorn som följer när de får spela med en hjälte som de har positiva erfarenheter från. Lustigt nog har Funcom bortsett från detta, i alla fall nästan. I The Longest Journey styrde man April Ryan, en ung konststuderande som genomlevde en rad ofattbara händelser och lyckades rädda världen. I Dreamfall: The Longest Journey får April sätta sig i baksätet till fördel för en annan hjältinna, nämligen Zoë Castrillo.

Zoë bor, precis som April gjorde innan hon startade sitt äventyr, i Stark. Stark är ett annat namn på ett framtida jorden, där de socio-politiska krafterna har rubbats rejält. Afrika och Asien har blivit de nya supermakterna. Europa ligger i spillror och USA styrs, inte helt överraskande kanske, av gigantiska företag. Det är mot denna bakgrund vi får ta del av Zoës äventyr.

I den testversion av spelet som vi fått ta del av, ser vi att Zoë ligger i koma. I ett genialiskt drag tar Funcom tillbaka ungefär spelaren två veckor innan denna tragiska händelse tar plats, och det tar inte lång stund att förstå att man som spelare kommer att jobba sig fram till just den händelsen, när Zoë föll i koma. Två veckor tidigare, innan Zoë blev sitt komatösa jag, var hon en blivande bioingenjör. Hon hade dock hamnat vid ett vägskäl i livet och visste inte riktigt vilken väg hon skulle ta. Som ett resultat av denna ovisshet hoppar hon av skolan, gör slut med sin pojkvän och reser hem till Casablanca. Där finner hon sig, om möjligt, ännu mer osäker på vad hon ska göra av sitt liv. Det blir inte bättre att hon, i varje TV-apparat hon går förbi, ser en flicka som ser ut att vara tagen direkt ur Ring-filmerna. Flickan uppmanar Zoë att hitta henne och att rädda henne, och Zoë blir minst sagt skärrad. Den mystiska TV-flickan är bara början, och det är endast en tidsfråga innan Zoë blir indragen i en konspiration, en konspiration så stor att sträcker sig över världar.

Äventyrsspel har fått ett helt nytt ansikte på senare tid. Som exempel visade Fahrenheit upp en helt ny sida hos äventyrsspel, som tidigare bestått av det ökända peka-klicka-systemet. Funcom visar sig vara medvetna om denna förändring och har tagit steget från peka-klicka som var spelsystemet i The Longest Journey, till ett mer direkt och actionorienterat system i Dreamfall. Ett medvetet och smart val, med tanke på att spelet släpps till Xbox utöver PC. Detta nya system är uppbyggt kring något som Funcom kallar fokusfältet, eller focus field. När fokusfältet aktiveras, dyker en linje av ljus upp och de saker som kan anses viktiga avger en liten blinkning för att fånga spelarens uppmärksamhet. Detta är en bra lösning och jag föredrar det istället för att granska ett område centimeter för centimeter med muspekaren. Naturligtvis är Dreamfall även uppbyggt kring pusselslösning, där det kan krävas att man smyger omkring osedd, samtalar på ett smart sätt eller använder rätt sak vid rätt tillfälle.

Funcom är medvetna om hur pass populär April Ryan var i The Longest Journey, och även om hon har fått stå tillbaka för att låta Zoë agera huvudperson i Dreamfall finns hon med på ett hörn. Även en helt ny karaktär, kallad Kian, introduceras som är starkt troende och minst lika dödlig. Hur nu det går ihop. Både April och Kian kommer att vara spelbara under några av Dreamfalls tretton spännande kapitel, och är utrustade med vass attityd och dödliga vapen. Även Zoë kan sparka stjärt, trots sitt försynta yttre. Den unga hjältinnan är nämligen intresserad av kampsport, och besök i den lokala dojon hjälper henne att träna upp sina färdigheter och lär henne nya smarta moves.

Grafiskt är Dreamfall en som en god karamell, man gillar den ju mer man sugit på den. Även om spelet inte är så grafiskt avancerat, är modeller och omgivningar vackert återgivna och skapar en klockren stämning. Allt ifrån Zoës soliga lägenhet i Casablanca till snöiga byar i ett land som endast är känt som Winter är detaljrika och ytterst stämningsfulla. Karaktärsmodelleringen är inte realistisk utan är mer lagd åt ett mer serieinriktat håll. Trots att omgivningarna är mer verklighetstrogna än karaktärerna, passar de ändå varandra på ett bra sätt utan att krocka grafiskt eller designmässigt.

Den testversion vi har tagit del av slutar precis när spelet börjar komma igång, och intrycket av Dreamfall kan än så länge bara klassas som positivt och mycket spännande. Det som är mest intressant är att se om Funcom lyckas besegra sig själva, eftersom The Longest Journey var en sådan ryslig brottarhit. Oddsen verkar dock vara med den norska utvecklarstudion, och spelsläppet kan inte komma snabbt nog.