Ingången till Insomniac Games var väl dold. Jag gick runt runt byggnaden i Burbank, Los Angeles flera gånger innan jag insåg att jag var tvungen att gå genom ett parkeringshus. Kanske vanligt i USA, men inte så vanligt här i Skandinavien. Jag klev ut ur hissen på femte våningen och gick rakt in i en liten utställningslokal där flera av Insomniacs hjältar fanns på display.

Glasmontrar med Ratchet & Clank och Resistance-figurer samt plattskärmar där trailers snurrade stal det mesta av uppmärksamheten och skapade en god atmosfär. Jag var blev verkligen påmind om var jag var - nämligen på besök hos av världens största oberoende spelutvecklare för att som en av de första i världen få provspela nya Fuse.

Jag hade i förväg gjort mig en uppfattning om vad jag ville få ut av besöket. Jag ville tala direkt med utvecklarna, jag ville se spelmotorn, jag ville testa spelet själv och jag ville prata med Ted Price (mannen som är VD och grundare av studion med drygt 200 anställda). Jag fick allt gjort.

Första gången vi fick se Fuse var på E3 härom året. Då gick det under namnet Overstrike, men namnbytet har en vettig förklaring, enligt Insomniac. Fuse är nämligen en så viktig del av spelet, att det var mer logiskt att bara kalla spelet för just Fuse. Det handlar om en drog. En instabil substans med oväntade egenskaper. Människor har inte riktigt kunnat räkna ut hur ämnet ska kontrolleras och användas, men nyttjar den ändå för vapenproduktion.

Fuse kan nämligen kombineras med andra ämnen för att skapa diverse effekter - och vips så har Insomniac lagt en ganska trovärdig anledning att löpa amok med vapen. De som är bekanta med deras tidigare spel känner såklart till Insomniacs förkärlek för galna vapen och Fuse är kanske det mest extrema av alla.

Fuse har en kampanj som kan spelas co-op med upp till fyra personer, eller ensam. Du väljer en av fyra karaktärer, alla med olika förmågor och vapen. Om du spelar ensam, har du möjlighet att växla mellan figurerna under spelets (en funktion som kallas Leap), så du kan använda den som har de egenskaper som passar bäst för situationen. Ganska smart.

De har också inkluderat ett färdighetsträd för uppgraderingar av figuren du spelar med, som tillägg till uppgraderingar av vapnen. Här tror jag verkligen Insomniac Games är något på spåren. Mina tankar går genast till Borderlands-serien. Man fastnar snabbt i denna typ av spelsystem, speciellt när vi dessutom vet hur bra Insomniac Games är på att göra vapen. Resistance 3 är ett bra exempel, spelet var kul rakt igenom, nästan bara för att jag gillade att utforska den varierade arsenalen.

Kontorslandskapet hemma hos Insomniac Games är målat i lila med kurviga skiljeväggar. Det ser precis lika lekfullt ut som jag hade hoppats att det skulle vara. Dessutom är många båsen fulla av leksaksfigurer. Jag kan inte hjälpa att fundera över när de egentligen har tid att göra spel? Med 30 leksaker på skrivbordet som ska lekas med varje dag, kan det rimligtvis inte bli mycket tid kvar till annat?

Nej, skämt åsido... Insomniac verkar definitivt inte vara ett gäng lata utvecklare som bara lattjar hela dagarna, utan snarare en grupp med ett gemensamt mål att göra kreativa och roliga spelupplevelser. Kanske tar det ett par timmar av lek i veckan för att åstadkomma till detta? Jag vet inte... Jag gillar åtminstone miljön och människorna, medan jag går från skrivbord till skrivbord för att höra vad de arbetar med.

Första utvecklaren jag träffar är ansvarig för filmsekvenser. Han visar ett klipp, medan han berättar lite om hur programvaran för att redigera filmer fungerar. Detta samtidigt som han kommenterar några av personlighetsdragen hos karaktärerna och hur de använder humor i spelet. I detta tidiga skick finns det inget annat än strukturer utan texturer samt att musik saknas, men jag kan snabbt se den skämtsamma ton de ledande rollerna i spelet har och vilken typ av jargong de använder.

Jag får vibbar av Team Fortress och kanske även lite Pixar. Tidigare hade han arbetat med animation för Disney, så sistnämnda kanske inte är så ologiskt ändå. Men filmkillen har varit hos Insomniac Games sedan glansdagarna för Ratchet & Clank till Playstation 2, det vill säga 9 år. Överraskande nog hade många av de människor jag talade med arbetade relativt lång hos Insomniac. Jag tar det som ett tecken på att det är en ganska OK ställe att arbeta på.

Nästa utvecklare jag träffar jobbar med animering. Han visar upp en ny funktion i grafikmotorn som gör det möjligt att göra korrigeringar direkt. På så sätt kan de koda på en skärm, medan de kan prova resultaten omedelbart på en annan. Spelmotorn som används i Fuse är Insomniac Games egenutvecklade lösning. Samma som används i Resistance 3 för övrigt, men kraftigt modifierad och förnyad.

Animatören väljer en av spelets manliga karaktärer som han styr omkring med en Xbox 360-handkontroll. "Titta nu!", hojtar han, innan han gör en liten korrigering på den andra skärmen. Plötsligt springer spelets mest macho stridspitt omkring som en förtjusande hollywood-dam, och animatören bryter ut i hysteriska gapskratt. "Jag skrattade åt detta i flera dagar! Detta är humor för animatörer! Det är som humor som jag gillar", förklarar han ivrigt. Jag pressar fram ett leende och svarar att det var kul, innan jag vandrar vidare.

Jag hör fortfarande animatören skrattade i bakgrunden, när jag träffar en som arbetar med bandesign. Han berättar om några av de utmaningar han står inför när banor ska utformas. Hur vissa saker fungerar bra i ett spel, medan andra inte gör det. Han visar exempel på hur han arbetar utifrån specifika geometriska former som fungerar bra med spelet, och sedan skapar trovärdiga miljöer baserade på dessa. Han demonstrerade några ganska intressanta exempel på den mer tekniska sidan av leveldesign, då rundvandringen gick vidare till båsgrannen som är ansvarig för den kreativa och konstnärliga delen av omgivningarna.

Med maximal inlevelse, förklarar han hur engagerande det är att skapa platser som människor kan besöka. Platser spelare vill resa till. Han visar flera av områdena i Fuse som i traditionell Insomniac Games-stil baseras på exotiska omgivningar. En av de mest spektakulära banorna bjuder på en stormig vinter, där en linbana gungar i den hårda vinden och snöpartiklar virvlar runt. Mörk och stämningsfull. "Den är känd som Darth Vaders skidstuga", förklarar han.

Något som gjorde omgivningen så vacker var ljuseffekterna. Jag fick byta några ord med den ansvarige för spelets belysning, som återigen visade hur lätt de nya utvecklingsverktygen gjorde justeringar. Alla ljuskällor är dynamiska och kunde snabbt placeras runt miljön. En process som tidigare kunde ta två dagars kodning utfördes på några sekunder. Det sparar inte bara tid utan gör det även lättare att optimera och testa vad som fungerar bäst i praktiken. Alla lampor i spelet ska för övrigt kunna skjutas sönder.

Flera stopp senare var mitt huvud fullt. Det hade snackats om artificiell intelligens, balans i utmaningen i förhållande till spela ensam eller med vänner, olika spelsystem, vapenbalansering, och... Jag var tvungen att slita mig bort! Bort från alla utmaningar, all balansering, alla nya system och all information. Det finns en gräns för hur mycket ett jetlag-drabbat huvud kan ta in. Jag hade fortfarande en grej kvar. Det viktigaste av allt.

Är det roligt att spela?

Fyra plattskärmar och Xbox 360-enheter var redo för en rejäl spelsession. Demot var dock ganska kort, cirka 10 minuter, men gav en god inblick i vad vi kan vänta oss. Fuse kändes spelmässigt som lite som en sammanslagning av Resistance, Gears of War och Borderlands. En intressant kombination. Och för att besvara ovanstående fråga... Fuse var intensivt och underhållande. Riktigt roligt, till och med och definitivt engagerande. Efter genomspelningen ville jag ha mer - vilket såklart bådar gott. Fuse verkar för mig vara ett spel som inte tar sig själv på för stort allvar, men har ett grundläggande fokus på att vara underhållande. Jag gillar det.

Det var coolt att leka med de olika vapnen och uppgraderingssystemet är beroendeframkallande samt att balansen mellan spelare känns rättvis. Det är även uppenbart att Insomniac Games har fokuserat på just co-op under utvecklingen. En annan cool grej är att under närstridsattacker aktiveras slow motion-sekvenser och bitvis är Fuse överdrivet brutalt, eftersom vissa vapen förvandlar fiendesoldater till möra köttklumpar. Sistnämnda gjordes dock så överdrivet att det mer såg ut som tecknat våld med humor, än spekulativa chockinslag.

Fuse har några ojämna kanter som måste poleras och balanseras fram tills lanseringen tidigt nästa år, men fundamentet för ett underhållande spel är redan på plats. Jag gillar Insomniac Games öppenhet, jag gillade hur nöjda de var med de nya utvecklarverktygen, jag gillade att de var lekfulla på jobbet och jag var glad att se de trivdes. Sådana saker kan onekligen bidra till bra spel.