Wonderbook: Book of Spells

Williams ögon är stora som tefat när jag knäpper fast Move-kontrollen runt hans handled. Han slår sig ner i soffan, förväntansfull som om en man i vitt skägg och med röd morgonrock snart ska vandra in genom dörren. William är närmare sju år gammal och vet inte mer än att han ska få testa ett nytt spel, ett spel som jag själv inte klarar av att spela berättar jag, medan Wonderbook: Book of Spells rullar igång. Williams ögon förblir gigantiska och hans kropp är på helspänn. Vad är det som ska ske?

Wonderbook: Book of Spells tog överraskande mycket tid på sig under Sonys presskonferens på E3. På scen satt en kvinna, lite lätt och ledigt på en ryamatta, och viftade med Move-kontrollen framför ett spel fullt med magier och märkliga ting. Allt verkade så väldigt... mysigt, men samtidigt totalt stentrist. Vad var det här?

Wonderbook-paketet består av en Move-kontroll, en Playstation Eye och en stor, blå bok med märkliga krumelurer i. Denna bok kan kameran läsa av och stoppa in i den "augmented reality" som Playstation Eye kan skapa. I Wonderbook: Book of Spells spelar själva boken lika stor roll som Move-kontrollen, som i dina händer förvandlas till en trollstav av bästa märke.

Jag och William trixar lite med inställningarna, det går lika bra att sitta med boken framför sig på soffbordet som på golvet (vilket spelet själv föreslår), sedan sätter vi igång. I början är allting ganska enkelt. En pedagogisk, om än lite väl teatralisk röst, guidar oss igenom bokens historia, vem som skrivit dess berättelser och vilka besvärjelser som den kan hjälpa oss utföra. Klart är att Wonderbook: Book of Spells utspelas i Harry Potter-världen då du från början får välja vilket hus från Hogwarts du tillhört. William väljer Ravenclaw "för det var det tuffaste djuret". Jag ler och vi fortsätter resan.

Under de två kapitel som Gamereactor testat, handlar allting om att lära sig bemästra de grundläggande trollformlerna. Det handlar om såväl uttal av dem som att utföra en enkel rörelse, för att de ska aktiveras. William sveper i luften med Move-kontrollen efter bästa förmåga för att bilda ett J och därmed aktivera levitationsformeln. Wonderbook: Book of Spells är sådär lagom förlåtande och gratulerar honom för ett ganska krokigt men ändå dugligt J. Snart kan han använda T-knappen för att peka mot, och därmed lyfta, diverse ting i världen. William ler. Han ser nöjd ut.

För varje besvärjelse finns en liten dockteater-liknande film, där du som spelare ska fylla i vissa ord i berättelsen för att ta den vidare. William ser lite uttråkad ut, det är ju inte det här han vill göra. Vi tragglar oss igenom den första berättelsen, om en trollkarl som misslyckas kapitalt med sin levitationsbesvärjelse och får utstå både spott och spe för det. Snart är vi inne i vattenframkallningen, och William ler igen. Han skrattar, han gapar, han storknar av skratt när några rörelser fått trollstaven att spruta vatten. Nu är vi igång.

William fortsätter njuta av trollformlerna som presenteras. Snart har han bemästrat låsbesvärjelsen och även ljusbesvärjelsen. Det är dags för prov. Efter att ha fyllt en gryta med vatten, hoppar han till i soffan och sätter handen för munnen av ren förvåning. En vattendemon vräker sig ur grytan och springer iväg, och vi springer efter.

Slutprovet består av diverse prövningar där William måste plocka fram allt han lärt sig hittills för att tämja vattendemonen. Koncentrationen är total och William ser lösningar som inte ens jag ser. Snart är demonen tämjd och ordningen återställd, för tillfället.

Kapitel två fortsätter på den inslagna vägen, och spelaren får lära sig att krympa och förstora saker, framkalla eld och även ta fram hemligheter ur bokens inre. Allt med ett prov på slutet och ett betyg på det.

Det inledande intrycket från Wonderbook: Book of Spells är gott. I alla fall om man lägger spelet på rätt nivå, för det här är sannerligen ingenting för en ensam vuxen att ta sig an. Däremot kan det bli något riktigt magiskt (ehem) med ett barn i rätt ålder bredvid sig. Tekniken är förlåtande, allting behöver inte vara helt exakt för att det ska fungera på rätt sätt vilket uppmuntrar även de yngre att prova sig fram.

Det enda negativa hittills är de skrivna delarna, där J.K. Rowling låtit sin gamla Harry Potter-sida frodas igen. Ofta alldeles för mycket. Språket är lite för invecklat, lite för trist och lite för högtravande för att en sjuåring (eller ens en tonåring) ska förstå eller bry sig om vad som sägs. Själva historieberättandet hamnar alldeles för lätt i skymundan för det som faktiskt är roligt; att vifta med Move-kontrollen och se fräcka saker hända på skärmen.

Hur det hela utvecklar sig återstår att se. Jag vill till exempel gräva vidare i vad alla samlarobjekt du hittar egentligen betyder. Och kommer det finnas ett öppnare spel framöver, där du får leka lite mer med trollformlerna? Svaren har jag inte än, men jag vet i alla fall att William kommer tjata öronen av mig om att vilja vara med på färden till bokens slut.